Kvinna i männens värld.

2014-02-19 14:32
20 december 2012 i Tripoli, Libyen. Juridikprofessorn och människorättsaktivisten Hana Sadik El-Gallal talar på en konferens om Libyens framtid.  Bild: Donald Boström
20 december 2012 i Tripoli, Libyen. Juridikprofessorn och människorättsaktivisten Hana Sadik El-Gallal talar på en konferens om Libyens framtid.

Revolutionens röst hade pistolen i handväskan

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Juridikprofessorn Hana Sadik El-Gallal blev revolutionens talesperson i Libyen och gick runt med en pistol i handväskan. Kadaffi satte henne som nummer 15 på dödslistan. Mitt under brinnande krig höll hon sitt livs tal i direktsänt i BBC. Hennes vädjan påverkade omvärldens stöd för upproret mot regimen. Hon berättar sin historia för Donald Boström.


Den 17 februari 2011 när Kadaffi började dödandet i Bengazi, kysste jag mina två barn och min syster farväl och skickade dem till Schweiz.

– Hana, du kommer att dö, sa min syster.

– Det här är ögonblicket jag väntat på. Det har vi alla.

Hon såg mig i ögonen och sa;

– Vet du vad du gör?

– Nu är det ingen återvändo, det vet vi båda. Åk nu, ta hand om barnen.

Det var först under revolutionen jag förstod vem jag verkligen var. Under revolutionen upptäckte jag mina styrkor och förmågor. För första gången i mitt liv blev jag en hel människa. För att förstå vad jag pratar om måste man förstå vilken fruktan vi levde under när Kadaffi styrde landet. Vi vågade varken skriva eller prata. Jag visste att jag hade talang för att skriva, men vågade aldrig använda mig av den begåvningen. Jag ville inte att mitt namn skulle synas. Om Kadaffi såg någon som hade en förmåga så hämtades den personen till hans administration och blev snart förintad som självständig människa. Vi föredrog att vara osynliga i vårt eget land, vi höll oss i små tysta cirklar och nästan glömde vilka vi var.

Jag minns när jag var liten och vi bodde utomlands. Jag kunde sitta på en buss med mitt då blonda och lockiga hår när någon vuxen kunde fråga;

– Vilket vackert blont och lockigt hår, var kommer du ifrån lilla vän?

– Libyen

– Libanon?

– Nej Libyen, det ligger mellan Tunisien och Egypten.

När de förstod att jag verkligen kom från Libyen började de skrika om terroristen Kadaffi. Som barn var det en stark upplevelse som tog oerhört hårt när alla på bussen stirrade och tänkte att där sitter hon, den lilla terroristen. Med gråten i halsen och tårarna rinnande sprang jag hem till mamma. I det ögonblicket beslutade jag att aldrig förneka mitt ursprung eller vem jag är. Jag presenterar alltid mig själv med mitt riktiga namn, och som en kvinna från Libyen. Med undantag för två dagar under revolutionen när jag använde täcknamnet Leyla.

Trovärdighet även bland islamisterna

Frågan om flygförbudszon blev avgörande för allt. Utan den skulle Kadaffi ödelägga Bengazi och vi skulle dö. Jag hade vunnit en viss trovärdighet under revolutionen i Benghazi och Libyen som jag hoppades skulle hjälpa för att övertyga folk om en flygförbudszon. Utan att förhäva mig så är det så att när jag skriver en artikel kan jag få folk att ändra åsikt, män som kvinnor. Jag har trovärdighet även bland islamisterna.

 

”Vi föredrog att vara osynliga i vårt eget land, vi höll oss i små tysta cirklar och nästan glömde vilka vi var”, säger Hana Sadik El-Gallal.  Bild: Manu Brabo/TT/AP
”Vi föredrog att vara osynliga i vårt eget land, vi höll oss i små tysta cirklar och nästan glömde vilka vi var”, säger Hana Sadik El-Gallal.

 

Den 16 mars fick jag ett telefonsamtal där någon i andra änden säger att attityden i det internationella samfundet är att de inte kommer att godkänna en flygförbudszon. Jag blev helt förkrossad.

På hotellen höll alla internationella medier på att packa för att ge sig av. Folk grät. "Utan flygförbudszon måste ni åka, för er säkerhet", sa jag till dem. Utan flygförbudszon förstod alla vad som kommer att hända. Jag hade tårar i ögonen när jag talade inför medierna om att han kommer att döda oss, han kommer att begå folkmord, åk hem och berätta för världen om revolutionen, tala om för dem att vi inte är terrorister, vi är inte al-Qaida, vi är inga dårar, vi tror på värdighet och mänskliga rättigheter. Vi vill leva som normala människor. Alla började gråta och kramade varandra, inom kort var hotellen tömda och alla hade lämnat Benghazi.

Jag fick ett totalt sammanbrott. Jag minns att Amnesty International tog hand om mig. En man från BBC kom till mig med en idé. "Vi måste göra ett sista försök", sa BBC-mannen. "Hana, jag ger dig en timme att tala i radion i morgon bitti 09.00. Det är ett program som premiärminister Cameron alltid lyssnar på. Den timman är allt jag kan göra för dig, Dr Hana El-Gallal", avslutade BBC- mannen.

Ville övertyga Cameron

Jag sov inte den natten. Jag försökte tänka på vad jag skulle säga. Vad kan få Cameron och de andra att ändra sig och införa en flygförbudszon? Klockan åtta på morgonen därpå är jag på plats för att sända mitt tal. BBC-mannen gav mig mikrofonen.

Jag sa till resten av världen som lyssnade att ”om ni inte hjälper oss nu i kampen för en flygförbudszon kommer det bli en tung börda för era samveten. Ni kommer än en gång förråda Libyen och vårt folk. Ni har sålt oss för ett oljekontrakt med en terrorist och har blod på era oljiga händer. Nu är tiden inne att göra det rätta för oss.”

Det var en mäktig stund, speciellt avsedd för Mr Cameron i London. Jag sa till dem att jag är en civil kvinna och mor till två barn, och jag kommer att kämpa till sista stund, han kommer att begå folkmord när han kommer. Ni har sett vad han har gjort, ni kan inte säga att ni inte vet.

Rädda att förlora

De flesta regeringar tvekade att stödja upproret mot Kadaffi, men inte människorna runt om i världen. Regeringarna var rädda att förlora sina oljekontrakt.

Efter talet sjönk jag ner och pustade ut och hade inte en aning om det jag sagt hade haft den minsta verkan. Dagen därpå fick jag ett telefonsamtal som meddelade att attityden håller på att förändras bland ambassadörer och andra viktiga personer.

Till slut kom beslutet. Vi fick det internationella stödet som behövdes för att införa en flygförbudszon! Det kan ha varit det viktigaste ögonblicket i våra liv. I annat fall skulle förmodligen ingen av oss vara i livet i dag. Efter det ögonblicket tvivlade jag aldrig på vår seger.

När vi firade vår seger för en flygförbudszon som bäst stod Kadaffi bara femtio kilometer utanför vår stad med sina trupper.

Allt började 1984

För mig började mitt uppvaknande 1984 när jag såg hängningen av Sadi Geshwathi, en 21-årig man. Jag var fjorton år gammal när han hängdes offentligt på idrottsarenan i Benghazi. Den tv-sändningen lämnade ingen oberörd. Efter det tog min far med oss och lämnade landet. Efter den upplevelsen visste jag att jag alltid skulle vara en aktivist för mänskliga rättigheter i resten av mitt liv. För oss som föddes på sjuttiotalet fanns bara rädsla. Vi hade bara sett det onda och haft det svårt. Vi såg morden och hängningarna. Vi såg avloppsvattnet på gatorna, och vi bodde i mörker utan elektricitet under långa perioder. Vi hade inte något att se tillbaka på som min far och farfar hade. De berättade minnen från förr, och de kunde säga att på vår tid hade vi bra skolor och bra sjukhus. Vi har inga sådana minnen. Våra minnen är formade av tårar och skräck. Vår historia är mörk och muren av rädsla var för hög för att starta en revolution. Det var därför jag inte trodde att det skulle hända. Men inombords höll vi på att explodera.

Tio hemska år

Det blev generationen som är född på åttiotalet och nittiotalet som till sist exploderade. De hade inga minnen av de tio hemska åren och var inte paralyserade av skräck som vi.

Jag arbetade ett tag på FN-kontor i olika länder tills mitt privata liv blev svårt av olika anledningar, och jag tvingades sluta och ta mina två barn och återvända till Benghazi. Jag fortsatte kämpa för kvinnors rättigheter och mot sexuella övergrepp, vilket var värre än jag hade förstått. Min kamp riktades i första hand mot myndigheter på lägre nivå, inte mot regeringen. Den kampen blev tuff, kränkande och pressande. Jag funderade på olika lösningar. Det började strömma in stöd på min facebooksida, Stöd som på olika sätt uttryckte att ”du kan vinna över diktaturen”, fast ingen skrev det rakt ut.

Vi hade följt upproret i Tunisien, och därefter Egypten. Slutligen började vi prata om vår egen revolution högt och tydligt på möten. Jag var en del av en organisation där hälften stod på Kadaffis sida. De blev som galna när jag uppmanade alla att göra sig redo, nu är det dags att göra något. Som i en förtrollning var min rädsla bruten. En rädsla jag burit med mig hela mitt liv. De fick skrika bäst de ville, jag kände ingen som helst rädsla, jag var från och med nu villig att betala vilket pris som helst. Även om mitt liv skulle nå sitt slut i detta ögonblick var känslan av frihet starkare.

 

"I valet mellan att vara en juridisk expert på mänskliga rättigheter och att vara en aktivist, har jag valt att vara aktivist och opposition mot alla framtida regeringar", säger Hana Sadik El-Gallal.  Bild: Donald Boström
"I valet mellan att vara en juridisk expert på mänskliga rättigheter och att vara en aktivist, har jag valt att vara aktivist och opposition mot alla framtida regeringar", säger Hana Sadik El-Gallal.

När revolutionen var en månad gammal mördades Mohamed Nafud. Det var en av mitt livs svåraste ögonblick. Vi hade stöttat varandra i vått och torrt i alla lägen. Att höra nyheten om hans död var förödande. Jag grät för andra gången under revolutionen. Jag grät i timmar. Mohamed Nafud var revolutionens första röst. Jag satt i det ledande utskottet och blev en av revolutionens talespersoner. Eftersom jag talar många språk blev min uppgift att ta hand om CNN, BBC och andra internationella medier. Det visade sig att jag var nummer 15 på Kadaffis dödslista och min bror sa åt mig att bära pistol. Pistolen ligger någonstans i min handväska, jag kan inte ens hitta den bland all bråte om jag skulle behöva.

Redan i början av revolutionen fanns kvinnorna med i alla positioner. Vi var med och fattade besluten, hanterade medierna, demonstrerade, stred med vapen, i varje situation fanns kvinnorna där, över hela landet, rika och fattiga. Allt beslutsfattande var alltid gemensamt mellan män och kvinnor. Alla traditioner vändes upp och ner. Tidigare kunde vi inte hoppa i en bil tillsammans med män som vi inte kände, det var helt omöjligt i vår tradition. Nu handlade det om våra liv och om att överleva. Om Kadaffi lyckades skulle Benghazi utraderas.

Männen hanterade den nya situationen snyggt utan att vara överlägsna eller göra anspråk på makt. En ny situation och nya roller. I stunder av liv och död tänker ingen på överlägsenhet. Om det inte fanns några kvinnor i närheten började de leta efter oss för att viktiga beslut skulle fattas.

Återgång till traditioner

Efter revolutionen valde vi att gå tillbaka till vissa av våra gamla traditioner. För oss är det logiskt att ha regler. Det är logiskt för oss att vi inte har för mycket frihet eller för mycket öppenhet. Vi är troende och ingen kan tvinga på oss att överge vår tro. Till exempel, under revolutionen hoppade jag in i bilar med män jag inte kände. Det gör jag inte längre. Jag tycker om att ha gränser. Väst lider av brist på gränser. Att sitta ensam med dig så här och prata just nu var något som inte var möjligt före revolutionen. De muslimska kvinnorna och kvinnorna i väst är båda lika förtryckta, men på olika sätt.

Redan den första dagen av revolutionen när medierna eller organisationer frågade mig vem jag är, sa jag att jag är den framtida oppositionen av vilken regering det än blir i Libyen. Det var så jag sa, det var så jag presenterade mig själv. Jag förstod vad min framtida roll skulle komma att bli. I dag är jag glad att jag är mer erkänd av folket än av regeringar runt om i världen. I valet mellan att vara en juridisk expert på mänskliga rättigheter och att vara en aktivist, har jag valt att vara aktivist och opposition mot alla framtida regeringar.

Berättat för Donald Boström

Hana Sadik El-Gallal

Bakgrund: Juridikprofessor, människorättsaktivist och medlem av national Council for General freedoms Libya.

Född: 8 augusti 1970.

Familj: Ensamstående mor till två pojkar, 10 och 12 år gamla.