På plats i Minsk.

2020-12-07 12:40
Efter att den belarisiska polisen har slagit ner hårt på protesterna har folksamlingarna tvingats ställa om till färre deltagare i hopp om att de ska bli svårare att kontrollera. Kampen ska nu övergå i ett ”partisankrig”. Bild: AP
Efter att den belarisiska polisen har slagit ner hårt på protesterna har folksamlingarna tvingats ställa om till färre deltagare i hopp om att de ska bli svårare att kontrollera. Kampen ska nu övergå i ett ”partisankrig”.
Puffetikett
Dagens ETC

De betalar priset för kampen mot Belarus diktator

Månader på gatan, trötthet och allt hårdare repressioner tvingar belarusiska oppositionella att ständigt ta till nya och kreativa motståndsmetoder. Målet finns kvar. Lukasjenko ska bort. Men massdemonstrationer kompletteras med förklädnader, strejker, skattevägran, bojkott av banker och statliga företag.

”Partisankrig”, säger en av de oppositionella.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Att flyta ”som vatten” mellan polisens händer, att bilda ett tåg som sprider ut sig och ombildas i en annan form. Det är så demonstranterna i Minsk föreställer sig att de ska undkomma polisen, som har fördubblat sina ansträngningar att genom våld grusa protesten till ingenting, allt sedan Svetlana Tikhanovskaja gav ett ultimatum och upp­manade till strejk.

Flyt och spring snabbt för att undvika distraktionsgranaterna, gummikulorna, tårgasen och säkerhetspolisen Omons batonger, de som fått smeknamnet ”Lukasjenkos hundar”. Eller spring inte alls för att inte dra till dig uppmärksamhet.

Vecka efter vecka, särskilt på söndag efter lunch, griper poliserna hundratals belarusier som blir kvarhållna i två timmar, två dagar, två veckor eller två år – som en invånare i Gomel, som ersatte den officiella rödgröna flaggan med den vit-röd-vita, som symboliserar oppositionen.

– Rättegångarna är skyndsamma, de görs på Skype, flera fall i taget, det är en riktig cirkus, vittnar Vsevolod Ulitko, journalist för den oberoende nyhetsportalen Tut.by, som själv dömdes till två veckors fängelse.

– Myndigheterna vill omskola oss, men det motsatta händer: människor känner sig enade, solidariska, de öppnar sig för andra och pratar om politik, dem emellan och med vakterna!

Kommunicerar krypterat

Han har bevakat nästan alla protester sedan presidentvalet den 9 augusti och går aldrig ut utan ett häkteskit (tandborste, underkläder, kakor, varma kläder och en bok). Filmjournalisten konstaterar att ”det har blivit mycket tufft för människor, demonstrationerna kommer inte att vara för evigt, vi måste hitta andra sätt att mobilisera”.

Mot det förtryck som blivit systematiskt tvingas demonstranterna att anpassa sig. Folksamlingarna har färre deltagare men är många fler istället i hopp om att de ska bli svårare att kontrollera. Kampen övergår i ett ”partisankrig”, en referens till det belarusiska motståndet mot nazismen.

Med andra ord är alla sätt bra för att undergräva Aleksandr ­Lukasjenkos makt. Han betraktas inte länge som president utan som landets ockupant. I Grodno sammanfattade Vanja (fingerat namn), en arbetare vid den statsägda Grodnoazot-fabrik­en som producerar gödsel, sina handlingar mot regimen som just ”partisan-metoder”.

– Jag ändrar mitt utseende så mycket som möjligt innan protesterna. Jag bär munskydd och huva, ibland skägg eller glasögon, på Telegram (den krypterade appen som används för att kommunicera) byter jag ständigt mitt namn, säger Vanja.

– Jag tog ledigt från fabriken för att slippa komma till jobbet. Sedan ska jag låtsas att jag fått covid-19, många gör det!

”Klådde upp arbetare”

Artjom och Andrej, två av hans yngre kollegor, valde en strejk, en mer direkt men olaglig metod.

– Polisen klådde upp arbetarna för att tvinga dem att gå tillbaka till sina tjänster, minns Andrej. Jag vägrade, och jag blev omedelbart uppkallad av ledningen, jag blev förbannad, skrek och fick slutligen sparken.

Artjom har en liknande historia och beklagar sina kollegors feghet:

– De förrådde oss, de flesta av dem stöder inte regimen, men de gör absolut ingenting! Jag förlorade mitt jobb, men jag behöll min värdighet.

Dömd till exil eller fängelse ”betraktas de som hjältar här”, inflikar en av deras väninnor från Grodno, full av beundran. Sedan sommarens stora demonstrationer, som var spontana och ganska glada, ­har ordför­rådet som används av ­de oppositionella muterat, återvänt till belorusiskans rötter, genomsyrats av historiska och revolutionära referenser. Språket har också blivit allvarligare.

Alina (fingerat namn), i 20-årsåldern, reglerades från konstskolan där hon var inne på sitt sista år.

– Jag strejkade den 26 oktober tillsammans med ett 30-tal andra studenter, men jag förstod inte att jag skulle slängas ut förrän nästa dag, då min passeringsbricka till universitetsbyggnaden inte längre fungerade.

Hon känner sig som de revolutionära studenterna i Vilnius som kämpade för självständighet för ett sekel sedan.

–  Vem vet, kanske kommer vi också att nämnas i historieböckerna! Hur som helst, min familj stöder mig, och min pappa sa att han var stolt över mig, för första gången i mitt liv.

Kan rasera hela liv

Olga (fingerat namn) balanserar också på en slak lina. Som ung lärare är hon en av få som öppet har stöttat de protesterande eleverna.

– Många lärare är arga på regimen, men väldigt få har visat mod. I början av läsåret upptäckte jag på anslagstavlan att jag inte skulle få under­visa några grupper utan att jag fick en förklaring. Ledningen föreslog att jag skulle avgå, de vräkte mig från min tjänstebostad, nu är jag övervakad och har fått lönen sänkt för att jag inte ska delta i demonstrationer med studenterna.

Hon hoppas kunna hålla ut till slutet av december.

Regimen, som hämtar styrka ur av ett kvarts sekel med auktoritär och odelad makt, är vidsträckt. Dess långa armar kan nå Belarus lägenheter, deras bankkonton och familjer, beröva föräldrar vårdnaden av sina barn, tjänstemän sina jobb, journalister sin ackreditering och belarusier sitt land.

Hot om snabba rättegångar används ofta för att driva dem som motstår i exil, ibland – om de är tillräckligt berömda – följs de till gränsen av KGB-officerare.

För att undvika påtryckningar eller straff ägnar sig vissa  ”partisaner” åt sabotage, huvudsakligen ekonomiskt. De byter ut sina rubel mot dollar för att försvaga valutan och skuldsätta staten, de tar på förmånslån för att tömma statens reserver, de betalar inte skatt, bojkottar banker och produkter från statliga företag.

Drabbar befolkningen

En riskfylld strategi, enligt Maxim Bogretsov, en av de mest aktiva medlemmarna i samordningsrådet som fortfarande finns i Minsk, det organ som skapades av Svetlana Tikhanovskaja att organisera övergången till demokrati.

– Om vi förstör ekonomin, om vi driver staten att låna, är det vi, det belarusiska folket, som då måste betala skulderna, uppskattar Maxim Bogretsov, som är civilingenjör och vice ordförande för det multinationella software­företaget Epam på sabbatsår som revolutionär.

– Men det hindrar oss inte från att ompröva hur vi konsumerar och från att bojkotta varumärken och restauranger som stöder regimen.

Den tidigare president­kandidaten Siarhei Cherachen motsätter sig också denna ­sabotagetaktik. Han tror att ”mer samordning behövs, annars har dessa åtgärder ingen inverkan på myndigheterna”.

– Vi behöver mer enhet inom oppositionen, men också i alla samhällssektorer, de intellektuella eliterna, armén, den privata sektorn, de i exil och de i Minsk…

Han är entreprenör och har har tvingas sparka några anställda.

– Vad är poängen med att ekonomin går på knäna om Ryssland stöder regimen ekonomiskt?

Förvillar västvärlden

Moskvas inflytande är en ­huvudvärk för den belarusiska oppositionen. Svetlana Tikhanovskaya har just begärt ett samtal med Vladimir Putin. Trots ett tumultartad förhållande med Aleksandr Lukasjenko stöder Kreml diktatorn, som nyligen fick ett officiellt besök av Sergej Lavrov, den ryska utrikesministern. Nästa dag, 27 november, sa Aleksandr Lukasjenko, i samband med att han besökte ett sjukhus i Minsk:

– Jag kommer inte att förbli president när den nya konstitutionen är på plats.

Utan att ge ytterligare detaljer.

Början på slutet för makten som han har hållit fast vid i flera månader? På frågan om detta överraskande uttalande svarar Franak Viacorka, Svetlana Tikhanovskajas närmaste rådgivare, skarpt:

– Det är skitsnack! Lukasjenko är en patologisk lögnare. Han håller aldrig sina löften. Väldigt få människor tror vad han säger. Vilken konstitutionell reform talar han om, om det inte ens finns ett utkast till konstitution? Han försöker först och främst förvirra västvärlden och för det andra, köpa sig tid. Våra krav har inte förändrats, framför allt vill vi ha rättvisa och fria val. Konstitutionell reform kommer därefter, säger Franak Viacorka till Dagens ETC.

”Tror det är 50–50”

Aleksandr Lukasjenko har länge använt sig av uttalanden som ska tillfredsställa ett eller annat läger, i öst eller i väst, och förvirra observatörer, som till exempel det improviserade besöket hos politiska fångar i början av oktober i KGB:s lokaler, och som inte gav något.

– Den stora svårigheten för oppositionen är att deras handlingar är begripliga och förutsägbara, till skillnad från de från Lukasjenko, som inte har någon logik, analyserar Pavel Matsukjevitj.

Han var länge diplomat, särskilt i Bern, och avgick från utrikes­departementet i augusti, äcklad av förtrycket.

–  Hans enda mål, fortsätter Pavel Matsukjevitj, är att behålla makten, han tänker inte ens på landets framtid. Oppositionen måste erbjuda framtidsutsikter, annars kommer majoriteten av människor, förlamade av rädsla, inte att engagera sig.

Det är ett stort problem för oppositionen idag. Majoriteten är varken pro eller anti Lukasjenko, den är tyst. En kritisk massa som bromsar revolutionen och som Svetlana Tikhanovskaja försöker mobilisera till varje pris. Men solidaritetsfonder på miljontals dollar, partnerskap med universitet för att välkomna utslängda studenter, kan inte göra någonting åt det, regimen hittar alltid en lösning (häva examensbevis, konfiskera stödfonderna).

Kan revolutionen lyckas under dessa förhållanden?

När Dagens ETC ställer frågan till arbetare, diplomater, entreprenörer, journalister, politiker, demonstranter eller vanliga med­­­­borgare i Belarus under de senaste veckorna, sträcker sig svaret sig från axelryckningar till känslo­tårar, från passionerad samtycke till behärskade kommentarer.

Artjom, som har förlorat allt, vågar sig på en prognos:

– Jag tror att det är 50-50.