Kommentar. Anna-Maria Carnhede.

2019-05-03 16:00
Puffetikett
Dagens ETC

Privatiseringen av kvinnofriden måste stoppas

Allt mer kvinnofrid läggs ut på entreprenad och kontrollen av företag som tar över är bristfällig. Det visade vår granskning i veckan. Varför är privatiseringen av svensk kvinnofridsrörelse så allvarlig? Anna-Maria Carnhede förklarar varför frågan borde få en topplacering på den feministiska agendan.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I torsdagens tidning kunde Dagens ETC avslöja att flera av personerna bakom företag som vunnit upphandlingen av att driva skyddat boende för kvinnor och barn som misshandlas av sina män, har dömts eller åtalats för brottslighet. Och inte vilken brottslighet som helst. I ett fall har ett föräldrapar fått sina barn tvångsomhändertagna av socialtjänsten efter att barnen vittnat om fysisk och psykisk misshandel, en process som nu lett så långt att mannen har åtalats.

I granskningen hittade också vår reporter Stina Berglund såväl bokföringsbrott som jätteskulder hos Kronofogden.
Alla företag som sysslar med kvinnofridsarbete behöver naturligtvis inte vara olämpliga. Självklart kan det bland de vinnande företagen i upphandlingen finnas exempel på engagerade människor som brinner för uppgiften. Men vår granskning visar på ett snudd på övertydligt vis att kontrollen av upphandlingen har stora brister. På frågan om ansvarig i kommunen visste om att ett av kvinnofridsföretagen hade domar och barnmisshandelsåtal i bagaget svarade de helt enkelt: nej. Detta trots att informationen varit känd bland kvinnojourskvinnor sedan länge.
 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8



Att detta händer i just Stockholmskommuner är ingen slump. I rikets största stad har en systematiskt och högst ideologiskt experiment med välfärden fått pågå längst. Del efter del av välfärden har sålts ut och nu är det kvinnofridens tur.

Roks och Unizon, kvinnojoursrörelsens två hårt arbetande riksorganisationer, har slagit upprepade larm om läget. Men trenden har fått fortgå: allt mer kvinnofridsarbete läggs i vinstdrivna företags händer.

Men låt oss leka med tanken att kontrollen faktiskt skulle förbättras. Att bara schyssta företag eller kommunala alternativ kunde vinna upphandlingar. Bör vi feminister nöja oss med det? Ge frågan till random jourkvinna och svaret skulle bli ett rungande: nej! Men varför är det då så viktigt att kvinnofriden sköts av den delvis ideella kvinnojoursrörelsen? Varför kan inte kommunen eller staten stå för den precis som i andra länder? Är det i själva verket inte samhället som ska betala och inte dubbel- eller trippelarbetande ideella jourkvinnor? Svaret kräver en snabb tillbakablick i svensk feministisk historia.

Den svenska kvinnojoursrörelsen startade i mitten av 1970-talet och de första kvinnojourerna – Alla Kvinnors Hus i Stockholm och Kvinnohuset i Göteborg – bildades 1978. Rörelsen skapades som en reaktion på mäns våld mot kvinnor och samhällets nästintill totala oförmåga att skydda och hjälpa alla kvinnor och barn som blev offer för våldet.

Grundtanken med jourerna var att de inte bara skulle ge kvinnor och barn omedelbart skydd från våldet, de skapades som en solidaritetshandling gentemot kvinnorna.
Tanken med jourverksamheten var att stödja våldsutsatta kvinnor och ge dem möjlighet att möta andra kvinnor i egenskap av medmänniskor, inte experter. Systerskapet och den politiska feministiska kampen kom att bli något alldeles centralt i rörelsen.

I Sverige finns i dagsläget cirka 200 kvinnojourer som ger stöd åt och skyddar utsatta kvinnor och barn, och ungefär lika många skyddade boenden. 2013 visade en kartläggning från Socialstyrelsen att 71 procent av landets skyddade boenden drivs av ideella organisationer. Varje ideell jour utgör ett litet, feministiskt huvudkvarter. Här samlas kvinnor och tjejer med erfarenhet och kunskap om våld, här planeras politiska aktioner, här hålls peppande möten för unga tjejer. I kvinno- och tjejjoursrörelsen startade Metoo för flera decennier sedan.

En del av kvinnojourernas arbete kan självklart skötas av myndigheter, dit hör arbetet som kräver säkerhet och myndighetsutövning. Men långt ifrån allt. En myndighet kan inte vara subversiv, inte stå på barrikader. En myndighet ÄR till sin natur systemet, inte ledande i kritiken av det. Kvinnojoursrörelsen har i decennier fört den feministiska debatten framåt. Utan kvinnojourernas politiska kraft hade vi inte fått vår unika kvinnofridslagstiftning i Sverige. När politiska krafter vill flytta kvinnofridsarbete från denna rörelse går själva politiska nerven ur kvinnojoursrörelsen som vi känner den. Även om det naturligtvis är bra att politikerna tar ansvar för att skydda kvinnor och barn från mäns våld bör det därför inte ske på bekostnad av det ideella utan i allians med jourerna.

Sådana allianser sluts ideligen, som fullt rimliga alternativ till upphandling. Kommunerna ingår på flera håll i landet partnerskap med kvinnojourerna. Sådana partnerskap kallas Idéburna-Offentliga Partnerskap (IOP) och är en samverkansform som inkluderar finansiering och som baseras på partnerskap, ömsesidighet och kvalitet.

Så behåller man den ideella kvinnojourens unika form av kompetens, som man skulle kunna beskriva som en alldeles speciell blandning av systerskap, ur decennier av jourarbete inhämtad kunskap och politisk medvetenhet. Så drar man samtidigt nytta av myndigheternas muskler i form av ekonomiska medel och säkerhet.

Det ideella inslaget i svensk kvinnofrid är unikt och utgör grunden för den största feministiska gräsrotsrörelsen vi har i Sverige. Den ska vi vårda, inte konkurrera ut.

Anna-Maria Carnhede
Anna-Maria Carnhede 

Nyhetschef på Dagens ETC.