Kommentar. Göran Greider.

2021-06-21 17:00
Puffetikett
Dagens ETC

Nu ljuder väckarklockan genom svensk politik

Att Stefan Löfven ens hade skam i kroppen att gå ut med idén är smått otroligt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Ärligt talat kände jag faktiskt inte av några historiska vingslag på måndagsförmiddagen när regeringen Löfven föll. Det som skedde var inte oväntat eftersom vi länge vetat var Vänsterpartiets röda smärtgränser gått. Jag menar dessutom att det heller inte var så dramatiskt. 

Mitt intryck är att varken medier eller väljare riktigt på allvar tagit in det faktum att vi sedan ett antal år genomlever en tumultartad tid, kännetecknad av osäkra parlamentariska majoriteter, uppblossande missnöje och oheliga allianser i regeringsbildandet. 

Att överhuvudtaget en S-ledd regering kunnat sitta vid makten är ett mirakel med tanke på att den samlade högern, inklusive SD, har runt 60 procent av rösterna.
 
Enorma spänningar mellan höger och vänster inom själva regeringsunderlaget byggdes upp med januariavtalet och detta januariavtal har i sig varit som gjort för att skapa just oförlösta spänningar. Det liknar mer ett affärskontrakt hämtat från näringslivets värld. Avtalets närmast heliga karaktär anser jag strider mot en viktig princip i demokratin: att de folkvalda, särskilt de i regeringsställning, också bör agera efter hur samhället förändras.  
Men politiken har varit helt låst i dessa 73 paragrafer.

Jag har häpnat över att januariavtalet inte ruckats på alls trots pandemi, ekonomisk kris och accelererande klimatnödläge. Ett fundamentalistiskt drag har kommit över svensk politik. Och fundamentalism slutar alltid i krascher.  

Januaripartierna har kunnat inneha makten genom att Vänsterpartiet släppte fram dem. Vänsterpartiet har utgjort en central del av regeringsunderlaget, men inte fått ut något av det och till och med i själva kontraktet förbjudits att påverka regeringens politik.
 
Ordningen har varit orimlig. Att den till slut spricker är inte konstigt. Jag tror att regeringskriser och extraval är oundvikliga i det läge vi länge haft i svensk politik. 

Det finns inte längre något 45-procentigt socialdemokratiskt parti som kan sätta normen i politiken och på den högra kanten råder också djupa interna konflikter med två jämnstora högerpartier. 
Regeringskriser och extraval blir därmed ett sätt att lösa upp spänningar i demokratin och, i bästa fall, rensa luften.

Istället för att se dem som avvikelser från demokratin, bör vi nog se dem som ett slags andningshål när all luft tagit slut.   
 
Den enskilda faktor som allra mest försvårat läget för ett stabilt regerande är enligt min mening den nyliberalisering av Centerpartiet som ägt rum sedan något årtionde. Idag står Centerpartiet i ekonomiska frågor längst till höger i svensk politik. Under hela mandatperioden och särskilt nu under krisen har emellertid Annie Lööf undkommit allt ansvar för att ha orsakat regeringskrisen. Centerpartiet är när det gäller ekonomisk politik ett verkligt ytterkantsparti – och den bostadspolitiska fråga regeringen nu föll på handlar om avreglering av en marknad.  
 
Jag är ingen vänsterpartist. Jag tror inte att Vänsterpartiet under överskådlig tid kan utgöra stommen i någon stark, mer eller mindre statsbärande regering, hur mycket partiet än alltmer liknar ett klassiskt socialdemokratiskt reformparti. 

Jag gläder mig snarare åt att Vänsterpartiet nu fungerar som en ilsken väckarklocka för en rätt avsomnad socialdemokrati.

Ty även S-ledningen bär givetvis ett ansvar för krisen. Partiledningen har varit så nöjd med att man lyckades bryta upp Alliansen och inleda ett samarbete med mitten, att allt annat närapå glömts bort. S-ledningen fattade uppenbarligen inte vilken sprängkraft frågan om marknadshyror har och kanske än värre: S-ledningen tycks helt ha mist kontakten med en av de viktigaste folkrörelserna, hyresgäströrelsen. 

Att Stefan Löfven ens hade skam i kroppen att gå ut med idén om partsförhandlingar om bostadspolitiken, när han ändå var beredd att låta Centerpartiets paragraf 44 hänga över förhandlingarna som ett Damoklesssvärd och ge Fastighetsägarna en kraftig fördel, är smått otroligt.

Det vittnar om att det socialdemokratiska partiet mist alltmer av sin folkrörelseanknytning.  
 
Blir det ett extraval kommer den regering som tillträder inte att kunna uträtta särskilt mycket till nästa ordinarie val. Politiken blir antagligen lamslagen i sju, åtta månaders tid. En högerregering hinner inte med mycket och några S-reformer kan ryka. Men ärligt talat har svensk politik ju nästan varit lamslagen ändå under rätt lång tid. Kanske finns det mer av radikalt uppvaknande att vinna på en extravalrörelse som rymmer andra frågor än bara kriminalitet och migration. 

Hela denna härva kan naturligtvis också sluta med att en ny regering tillträder efter ett antal talmansrundor. Här tror jag många gör misstaget att tro att talmansrundorna kommer att bli lika utdragna och kakfyllda som efter valet 2018. Men jag tror processen kommer att gå mycket snabbare, dels för att partierna inte vill dra ut på det och dels för att de vet väldigt väl var de har varandra. Och då kan mycket väl en ny Löfven-regering träda till. Det förutsätter dock att Vänsterpartiet tas på allvar och att Centerpartiet klarar av att ta samhällsansvar.
 
Så var står vi?

Den stora vinsten med denna misstroendeförklaring är att en väckarklocka ljuder genom all svensk politik.