Ledare. Maria-Pia Boëthius.

2014-07-05 10:00
bevakar makten? Stort uppbåd av journalister på Kristdemokraternas presskonferens på Almedalen. I år           var 800 journalister på plats på politkerveckan, men i vems tjänst? Bild: TT
bevakar makten? Stort uppbåd av journalister på Kristdemokraternas presskonferens på Almedalen. I år var 800 journalister på plats på politkerveckan, men i vems tjänst?

Vinstgivande eller sanningssökande?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Almedalen bevakades av 800 journalister. Jag undrar hur den uppgiften känns i de nybildade vita fläckarna på Sveriges karta: så kallad glesbygd och småstäder, som bedöms som ointressanta för mediebevakning. TV4:s indragna lokalredaktioner, överallt friställda lokalredaktörer, sammanslagna redaktioner, som Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan, som betyder ännu fler friställda journalister.

Det finns inte plats att berätta hur dagspressen skapades, men det var inte av ideella skäl. Ofta handlade det om stenrika herrar, som upptäckt att tidningsägande gav makt, inflytande och profit, som William Randolph Hearst och Joseph Pulitzer i USA, Rupert Murdoch överallt och bröderna Bonnier i Sverige. De tjänade kopiöst, dels på prenumerationer och lösnummerförsäljning, men framför allt på reklam. Över denna profit drogs en hinna av propaganda. De påstods ge ut tidningar i demokratins tjänst, de bevakade av inre, storartad övertygelse makten ”åt oss”. Kruxet är bara att de övergav denna sin övertygelse, när profiten sinade på grund av internet.

Här är en anekdot: För en vecka sedan presenterade Aktuellt i SVT en ”nyhet”. Sifo hade undersökt medierna och det visade sig att opinionen skapas av medierna, att de partier de rapporterar mest och positivast om också hamnar högst på de av medierna själva bekostade opinionsundersökningarna. Sedan tjugo år har mediekritiker av min typ skrivit att stormedierna inte alls speglar opinioner, att de skapar dem. Gissa vad svaret har varit? Att vi ägnar oss åt konspirationsteorier. Tills nu. Stig Dagerman sa en gång att journalistik är att komma för sent först av alla. Med femtio års försening erkänner SVT sin egen mediemakt, vilket måste betyda att de insett att den är på väg att gå förlorad.

Jag har ägnat mig åt mediekritik därför att jag älskar journalistiken. I livet har jag jobbat med allt: dagspress, magasin, radio och teve, som reporter, som kolumnist, som författare. Och sett journalistikens fantastiska möjligheter – men också sett dem förslösade. Så många stormedier har missbrukat sin makt och alltför många journalister har gått med på att göda maktmissbruket, valt karriär på ägarnas villkor istället för intensivt sökande efter sanning. Min första redaktionschef, Sigge Ågren på Expressen, frågade mig när jag var alldeles nyanställd vem som var min arbetsgivare? – Bonniers, svarade jag efter en stunds häpen eftertanke. Nej, sa Sigge. Inte alls. Du har bara en enda arbetsgivare – och det är läsarna! (Han ägnade sig åt hemlig, omstörtande verksamhet. Det kunde han, trots att han helt öppet var kommunist, hans Expressen, i papper, sålde över en halv miljon och beräknades läsas av en miljon människor. Varje dag.)

Denna icke-cyniska syn på journalistiken blev min, tack vare Sigge. Men att se läsarna/lyssnarna/ tittarna som sina arbetsgivare ställer till väldiga problem när man har med tittarsiffre- eller vinstmaximerande ägare att göra. Man måste hela tiden slåss mot ”ge läsarna, tittarna vad de vill ha, det säljer alltid” och hävda att det inte är journalistikens uppgift, att sökandet efter sanning, hur osäljbar den än är – är vår uppgift, som vi har möjlighet att ägna oss åt, tack vare att vi lever i en demokrati. Det gick naturligtvis inte ihop med att stormedierna ägdes av storkapitalister, som framför allt såg till vinst eller av public service, som av någon befängd anledning anser att deras uppgift är att ha flest tittare, hellre än att tjäna demokratin och sökandet efter sanning, trots att de är finansierade av folket för att göra just det.

Nu håller hela den gamla medievärlden på att gå under. Den har ännu makt, men baserar den nu på underhållning, sport, reklam och kändiseri, samtidigt som den sparkar journalister på löpande band. Såklart sörjer jag. Men min tanke är att det kan innebära en fullkomlig nystart för journalistiken: att journalistiken äntligen skulle kunna bli vad den utgivit sig för att vara och ibland varit – modiga murvlar i läsarnas, lyssnarnas och tittarnas tjänst istället för ett sätt att positionera sig själv eller kanske bli kändis, bara man lyder ägarna. Och, säger Faust: Hur ska ni finansiera det?

Jag tänker mig att när alla övergivit journalistiken och själva väljer vad de vill se, läsa och lyssna till på sina play-appar, kommer de med tiden att uppleva en stor tomhet; ingen hårt arbetande människa har tid att hålla koll på allt som händer eller ensam orientera sig i världen. Då kommer marknadens berömda efterfrågan in i bilden. Men denna gång kommer läsarna/ lyssnarna/ tittarna inte att hålla till godo med en journalistik som ägs och manipuleras av Murdoch-typer – nätet har dessutom gjort det omöjligt. Efterfrågan kommer att handla om det jag alltid hoppats på: journalister som tar sin uppgift på allvar, som tänker att de är oumbärliga för demokratin och skriver, rapporterar och handlar därefter, en journalistik befriad från rika och opportuna ägare. Att vinsthungriga riskkapitalister ägt stormedierna – och berättelsen om världen – har jag alltid tyckt är totalt absurt. Kanske kommer denna journalistikens största kris någonsin att leda till något ganska underbart. Till slut.

Maria-Pia Boëthius
Maria-Pia Boëthius 

Har sedan första numret varit ledarskribent i rikstidningen ETC. Varje lördag skriver hon ledaren i helgtidningen ETC.