Ledare. Nabila Abdul Fattah.

2014-02-18 04:50

Vi har orsakat Izmails apatiska tillstånd

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Häromveckan var jag med min minsta dotter på Huddinge sjukhus. Hon hade fått en virusinfektion och när vi kom in hade hon över 40 graders feber. På något sätt klandrade jag mig själv. Hade jag kunnat ta på henne mer kläder? Skulle jag inte gått ut den dagen hon var snorig? Men barn blir sjuka, sånt händer. Det finns inget och ingen att klandra för det. Förutom möjligtvis det kalla vädret i Sverige.

Medan vi väntade på läkaren i rummet vi blivit tillvisade så kramade jag om henne hårt. Nästan som att jag önskade att det skulle vara tillräckligt hårt för att all hennes värk i kroppen på något sätt skulle föras över till mig. Jag kunde ta det. För mina barn tar jag all smärta som existerar på denna planet så länge mina barn får leva utan. Och jag vill tro att detta gäller de flesta föräldrar där ute. Att vi skyddar våra barn från allt ont.

Det är därför det gör så ont att läsa gårdagens artikel i Dagens ETC om Gulja och hennes apatiska son Izmail. Och jag kan bara tänka mig den brutala smärtan att först fly för sitt liv med sina barn i hopp om inte bara ett bättre liv utan ren överlevnad, för att sedan komma till ett land där hon sakta men säkert ser sin son tyna bort.

Han som skulle leva, han som skulle leka, han som skulle växa upp i frihet. Nu ligger han, okontaktbar på en soffa i en lägenhet som hyrs ut till familjen i tredje hand och sondmatas. Jag grät när jag läste artikeln. Jag undrar hur många gånger hon kramat om sin son för att försöka föra över all den smärtan och sorgen från hans lilla kropp till sig själv. Hur hon kanske försökt locka ur honom någon slags kontakt, en kram, ett leende, ett ord. Hur hennes inre måste ha ett krig av att behöva välja mellan ett helvete i hemlandet och ett helvete i det nya. Och vilket är värst? En kidnappad son eller en apatisk? För det är det enda vi i Sverige verkar kunna erbjuda henne.

Izmails tillstånd är inte någonting som ”bara händer”. Det är inte som en virusinfektion som kommer och går. Det går inte att skydda med att kanske sätta på en extra tröja när det är kallt.

Izmails tillstånd är orsakat av oss. Det är vi som ska klandras för att Izmail ligger och är okontaktbar. Det är vi som ser till att vi har myndigheter i Sverige som inte vill ta ansvar för Izmail och alla andra barn i samma tillstånd som honom, vilket gör att dom faller mellan stolarna. Det är vi som ger Beatrice Ask makt att beordra polisen att öka antalet tvångsavvisningar. Att polis då ska ringa till BUP för att kolla av om de har papperslösa barn. Det är vi som inte trycker på Migrationsverket att korta handläggningstiden vilket gör att dessa barn faller in i ett apatiskt tillstånd. Det är vi som inte skapar en tillräcklig skyddad plats i samhället vilket gör att de sluter sig inne i sin egen kropp som små sköldpaddor för att hitta någon slags trygghet.

Vilka fan tror vi att vi är egentligen? Hur har vi mage att skryta om att vi är ett land som värnar om barns rättigheter när vi tillåter att detta sker? Varje barn som ligger gömd någonstans ute i Sverige och är helt okontaktbar är vårt ansvar. Vår skam. Det vi gör mot dessa barn är inte en skandal. Det är tortyr.

Varför värnar vi inte om allas barn på samma sätt som vi värnar om våra egna? På samma sätt vi känner inför att våra barn blir sjuka bör och ska vi känna inför andras. Och om vi har möjligheten att se till att inget barn ska behöva lida, varför gör vi inte det?

Jag kan inte klandra Gulja ifall hon hatar oss alla. Vi har förstört hennes son. Vi har oss själva att skylla.