Ledare. Nabila Abdul Fattah.

2014-03-04 09:07

Vi är inte invandrare, inte förort, inte kackerlackor

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det var någon gång i slutet av 2002. Jag, som rappade på den tiden, var ute på en turné i västsverige tillsammans med Laleh och The Sorayas. Efter att vi hade spelat på Pustervik i Göteborg var det några som kom fram till mig för att prata. Vi gick undan lite och de berättade om att de, inspirerade av en organisation i Stockholm just startat upp en ny organisation i Göteborg.

Dom kallade sig för Svartskallebrigaden. En separatistisk organisation vars syfte var att ”aktivera människor med invandrarbakgrund i vänsterrörelsen.” Det var ett konstaterande om att svartskallar saknades i kampen om svartskallarnas frigörelse. Det kom upp som en reaktion mot den etniska enfalden inom vänster- och antirasiströrelsen. Eller som man så väl uttryckte det: ”En antirasism utan svartskallar är en spasm, inte en rörelse.”

Jag hade själv känt av tomrummet av människor som såg ut som mig och som delade mina erfarenheter inom den antirasistiska rörelsen. Någonstans på vägen kändes det som att man hade missat att inkludera oss i det. Antirasismen var för mig, men inte av mig. Så när jag blivit informerad om Svartskallebrigaden var det inte mycket som behövdes för att jag skulle säga ja.

I Göteborg var vi bland annat med och arrangerade antirasistiska demonstrationer både lokalt och nationellt och deltog i ockupationen av vårdcentralen som skulle stängas ner i Hammarkullen. Men någonstans på vägen så föll det sakta men säkert isär. Det berodde nog på många olika faktorer. Mycket, tror jag berodde på att vi alla var från olika orter vilket gjorde att vi inte hade en bas någonstans. Vi blev en rörelse som hamnade någonstans i limbo mellan förorten och innerstan. Men också för att vi kanske kände att vi blev ett komplement till den redan existerande vita antirasiströrelsen istället för att vi skapade vår egen plattform, med våra egna villkor.

Svartskallebrigaden dog ut men mina tankar och drömmar om organisering av förorten levde vidare.

Nu när jag tänker tillbaka på det så kan jag erkänna att jag kanske inte hade gjort samma val idag. Men där och då var det rätt. Och våra intentioner var sanna. Och behovet fanns. Jag har inte tänkt på Svartskallebrigaden på många år. Men i helgen var jag på en konferens med flera olika ungdomsrörelser, aktivister och forskare med sina baser i förorter och miljonprogramsområden över hela Sverige. Vi pratade om organisering, om att skapa en nationell struktur, om rätten att få definiera oss själva, om våra likheter och olikheter.

De flesta av deltagarna var kanske ett decennium yngre än jag. Men vid vissa stunder kändes det som att någon satt mig i en tidsmaskin och drog tillbaka mig till början av 2 000-talet när vi satt hemma hos varandra och pratade om vad vi ville få ut av denna form av organisering. Om våra planer och drömmar.

Men sen vaknade jag upp igen och befann mig i Stockholm 2014. Framför mig satt organiserade unga människor som hade en mycket tydligare förankring, målsättning och organisering än vad vi hade. Trots att majoriteten inte ens vet vilka Svartskallebrigaden var så var det som att de sett alla våra misstag och nu satt och tänkte ut sätt för att göra det bättre.

Det var unga människor som pratade om vikten av att vi måste skapa vår egen identitet. Man resonerade om att vi är kreoler. Att det är det som egentligen enar oss. Vi är inte förort, för att exempelvis i Malmö finns inga förorter, vi är inte miljonprogram för att alla bor inte i miljonprogramshus, vi är inte invandrare för att många av oss är födda här och de som invandrat har bara gjort det en gång. Vi är inte blattar för att vi är inga kackerlackor. Vi är inte svenskar för att vi inte har samma förutsättningar att lyckas i livet.

En 17-årig kille ifrån Malmö ställer sig upp på scenen och säger ”Kreol för oss är inte en etnicitet, det är en identitet”. Kreol är en mix, det är dubbla medborgarskap, det är att hälsa på tio språk, det är subjektet, det är att inte känna sig hemma i Sverige men heller inte i ens föräldrars hemland. Det är hybriden, mixen.

Under hela konferensen njuter jag av all den intelligens som kommer fram. Om analyserna som görs. Och det känns som om jag fått äran att leva om min dröm. Men denna gång att få rätta alla fel. Att få sätta ord på allt det vi saknat ord för. Att skapa en plattform som inte är i limbo, som håller, som kräver en förändring.

Nabila Abdul Fattah
Nabila Abdul Fattah 

Verksamhetsledare för ungdomar i Skärholmen. Skriver krönikor i Dagens ETC var fjärde vecka.