Ledare. Somar Al Naher.

2020-11-09 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Världen försvinner när svenska medier räknar röster i USA

”När utrikesbevakningen kretsar kring att rewrita all kuriosa som redan publicerats i New York Times och CNN så blir bevakningen av resten av världen fattigare – eller uteblir.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Äntligen är USA-bonanzan över. I månader har svensk media bevakat det amerikanska valet som om Sverige vore en delstat i USA. Att det rör sig om världens största ekonomi och att det Pentagon gör påverkar hela världen är det nog ingen som ifrågasätter.  Men det kan inte vara motiverat att lägga så mycket tid och resurser på ett enda land. Vi har fått en rapportering som paradoxalt nog både varit enormt rik på detaljer och samtidigt grund och ytlig. Men också att rapporteringen utgått från ett amerikanskt perspektiv, jag har saknat den svenska journalistkårens kritiska blick på landet och dess historia.

När det varit som värst rapporterade SVT (8 oktober) om ”snackisen” att en fluga satt sig på Mike Pence huvud under en debatt. I Sveriges Radio fick vi höra hur länge flugan satt där. Under valdagen berättade TV4 om presidenternas hundar som bott i vita huset. SVT hade i sin valvaka proppat studion full med avdankade politiker som alla fick svara på lika meningslösa frågor. Vad sägs om den här frågan till Mona Sahlin och Carl Bildt:

”Varför är det viktigt för Trump att han vinner valet?”. 

Journalistik handlar om att välja. När en redaktion väljer en nyhet så görs det alltid på bekostnad av en annan. När utrikesbevakningen kretsar kring att rewrita all kuriosa som redan publicerats i New York Times och CNN så blir bevakningen av resten av världen fattigare – eller uteblir.  

Ta terrorattentatet i Kabul som exempel. Den 2 november dödades 22 personer vid universitetet i Kabul i en fruktansvärd attack som terrorsekten IS tagit på sig. Attentatsmännen ska ha detonerat en självmordsbomb och skjutit i klassrum efter klassrum, ett gisslandrama som pågick i timmar. 

Den dramatiska händelsen har rapporterats gediget i de stora internationella medierna. Men i Sverige kunde man på sin höjd läsa ett pliktskyldigt omnämnande av händelsen, de flesta mediehus valde att helt ignorera den. På Sveriges Radios hemsida får attacken i Kabul sex rader, och än idag står det att ingen grupp har tagit på sig attacken. Någon uppdatering av informationen har alltså inte skett.  

På Twitter skriver Michael Krona, som forskar på IS-propaganda vid Malmö universitet, att attacken visade på en ny oroväckande tendens. Det var första gången som han sett så omfattande bilder på offer delas på sociala medier samtidigt som attacken pågick. 

Kanske värt att rapportera om?

Samtidigt har vi ett inbördeskrig på uppseglande i Afrikas näst folkrikaste land Etiopien, där fredspristagaren Abiy Ahmed är president. Vi har ett krig mellan Armenien och Azerbadjan och ett uppror i grannlandet Belarus som nu möter massivt statligt våld.

Och så vidare. 

Man brukar inom journalistiken tala om närhetsprincipen, ju närmare en nyhet står läsaren desto mer engagerar den. Det är därför redaktionerna alltid letar efter en svensk koppling när något sker utomlands. För många av oss står USA kanske närmare än till och med Tyskland. Vi konsumerar amerikansk kultur och många kan ju engelska.  

Det är samma sak för många journalister, USA är ett kul land att rapportera om. Politiken i USA är allvarlig men också underlig och galen på grund av en president som twittrar det första bästa som han kommer på.  

För en del mediehus kanske det också genererar klick och ökade tittarsiffror. Säkert resonerar redaktionerna att Kina och Latinamerika står språkligt och kulturellt (film, litteratur, historia) längre bort från majoriteten.  

Men känslan av närhet är också något som skapas av medierna själva. Det blir lätt en självförstärkande ekokammare. Ju mer det rapporteras om ett land, desto ”närmare” känns det, desto mer rapportering genererar det och så vidare. 

Tack och lov har en del journalistkollegor redan börjat ifrågasätta det skeva USA-fokuset.  

”Jag ser ett missbruk. Redaktörerna USA-knarkar. De måste läggas in på behandlingshem och vänja sig av med drogen. Lära sig att världen är större. Studera ett annat språk. Titta runt hörnet”, säger utrikeskorrespondent Henrik Brandão Jönsson, med bas i Brasilien, till tidningen Journalisten. 

På frågan vad han anser är faran med USA-bevakningen svarar han att vi kommer kunna ”alla knepiga detaljer i så kallade swing states, men har ingen aning om politiken i Kina, Indien eller Europa”. 

Han har rätt.