Ledare. Göran Greider.

2020-09-24 03:00
Göran Greider / Horace Engdahl. Bild: Dagens ETC / Henrik Montgomery/TT
Göran Greider / Horace Engdahl.
Puffetikett
Dagens ETC

Vänstern har förlorat på alla former av postmodernism

Generellt sett har klassfrågan skymts av den muterade postmodernismens utbredning, vilket försvårat för vänstern att förstå den högerpopulistiska revolten.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Postmodernism är, tack och lov, idag ett ord som man alltmer sällan hör uttalas i offentligheten – och ännu mindre bland människor i allmänhet där begreppet egentligen aldrig nådde någon större spridning. Men för snart 40 år sedan landade detta ord som ett slags asteroid i svensk kulturdebatt och kom att ställa om diskussionen kring litteratur, ideologi och samhälle.

Jag menar att det inte var någon slump att denna suddiga lära anlände i samma historiska ögonblick som de nyliberala trumpetstötarna på allvar genljöd i den politiska debatten. 80-talet var årtiondet då det progressiva grundackordet från efterkrigstiden klingade ut.

Plötsligt var allt det jag trott på sedan tidiga tonår ifrågasatt: Jämlikhetstanken, den engagerade författaren, den rationella övertygelsen om att argument i slutändan väger tyngre än status eller identitet. Under loppet av ett årtionde vreds fokus bort från samhällsfrågor och kom alltmer att handla om estetik.

Horace Engdahl blev introduktören av de nya idéerna och det han i artikel efter artikel hävdade var att den engagerade författarens tid var förbi och att den som har avsikter, i synnerhet politiska sådana, med sitt skrivande förråder litteraturens själ.

Jag minns stämningarna i de litterära kretsarna och på universitetet. Att tala om rapportböcker, dagspolitik, för att inte tala om grå lönestatistik eller naturvetenskap, blev under de där åren snabbt något som betraktades som närapå löjeväckande. Realism och berättande avfärdades. Att en roman skulle kunna tänkas uttrycka en erfarenhet hos en människa, en klass, ett kön sågs plötsligt som en suspekt idé. Allt som liknade arbetarlitteratur föll i vanrykte.

Under 90-talet skrev jag tjogtals med artiklar mot den litteratursynen och bråkade ofta med just Horace Engdahl i spalterna (vi arbetade bägge två då på Dagens Nyheters kultursida). Redan från början identifierade jag honom som en mycket konservativ man som i det postmoderna tänkandet såg ett sätt att rädda en traditionell och elitistisk kulturkonservatism. På konservativt 1800-talsvis kunde han tala nedsättande om ”massorna” och rentav betrakta tidningsläsande som något som smutsade ned det rena språket. Att Engdahl snart blev så uppburen förvånade mig alltid. Jag tyckte sällan han hade något att säga.

De postmoderna (eller poststrukturalistiska) tänkarna kompletterade i själva verket perfekt den nyliberala marknadsrevolutionen. En filosof vid namn Derrida försökte lära oss att argument inte är viktiga eftersom det inte finns någon egentlig verklighet att referera påståenden till. En tänkare som Lyotard meddelade världen att de stora berättelserna var döda och att det därför var löjligt att kämpa för ett mer rättvist samhälle. En annan fransman, Baudrillard, slog fast att ”massorna” numera är onåbara och att alla försök att organisera löntagarna är meningslösa.

I en nyutkommen bok från Timbro, ”När postmodernismen kom till Sverige”, drar litteraturvetaren Johan Lundberg ut i ett passionerat angrepp på detta tänkande. Jag håller med om mycket i den analys han gör, till exempel att introduktionen av detta tankegods gynnade en svårt elitistisk syn på litteraturen och en degradering av erfarenhetens roll i litteraturen. Jag är förvånad över att så många vänsterskribenter helt avfärdat hans bok.

Problemet är att Lundberg är totalt oförmögen att sätta frågan i ett socialt och politiska sammanhang: Han ser inte att det är en avpolitiserad tidsanda och en våldsam kantring åt marknadsliberalism som bereder väg för den första postmoderna vågen. Han saknar helt kultursociologisk blick för hur kultursidesvärlden förvandlades av trycket från all kommersialism. Lundberg är ensidigt ute efter att försvara liberalism och Upplysning.

Hans stora poäng är att den i grunden reaktionära sågning av förnuft och rationalitet som postmodernismen stod för, snart muterar och blir ett redskap för en ny akademisk vänster som anammar de förnuftskritiska tankestråken. Och han har delvis rätt här: Jag har aldrig trott på de teoretiska anspråken hos de akademiker som trott sig vara oerhört radikala när de sysslat med postkolonial eller intersektionell teori. Varför? Det är exempelvis helt uppenbart att dessa teorier fick stora delar av vänstern att länge blunda för förekomsten av hederskultur. Och man vägrade se att ett sekels kamp för kvinnors rättigheter i många västländer faktiskt betytt något. Intresset blev större för ”diskurser”, alltså hur det talas om saker och ting, än för verkligheten själv.

Generellt sett har dessutom klassfrågan också skymts av den muterade postmodernismens utbredning, vilket försvårat för vänstern att förstå den högerpopulistiska revolten.

Eländet är att Johan Lundberg överhuvudtaget inte klarar av att vara den Upplysningsman han vill vara i dessa frågor. Han förstår inte ens att det är universella värderingar och inte typiskt ”svenska” värderingar som kvinnorörelsen eller arbetarrörelsen framgångsrikt kämpat för när normer och verklighet förändrats i progressiv riktning. Han ser heller inte att den vänster som gömt sig på universiteten med sina enorma teorier de facto snarare har bidragit till vänsterns samhälleliga nederlag så att vi nu har ett läge där den politiska konfliktlinjen författigats till att bli en strid mellan unken konservatism och lättkränkt liberalism.

Vänstern har helt enkelt förlorat på alla former av postmodernism.