Ledare. Andreas Gustavsson.

2014-04-28 08:58
Donald Rumsfeld är en av arkitekterna bakom det pågående kriget mot terrorismen. Idag gör han inte avbön över huvud taget. Besluten var antingen korrekta eller så måste de hänskjutas till framtiden för bokslut.  Bild: TT  Illustration: Karl Skagerberg
Donald Rumsfeld är en av arkitekterna bakom det pågående kriget mot terrorismen. Idag gör han inte avbön över huvud taget. Besluten var antingen korrekta eller så måste de hänskjutas till framtiden för bokslut.

Ukraina får lida när vi inte kan tänka två saker samtidigt

Nyanser är ömtåliga, speciellt när de möter röda kartor där de baltiska staterna slukats, eller när de ställs mot analyser som hävdar att Putins högsta önskan är att återupprätta Sovjetunionen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Hur fungerar en människa som avfärdar Vietnamkrigets fem miljoner döda med: ”Vissa saker fungerar, andra fungerar inte”? Förra veckan visade Dagens ETC dokumentärfilmen The unknown known för prenumeranter – vanlig premiär först 9 maj. Efteråt blev det panelsamtal. Vi kunde enas om att den psykologiska gåtan Donald Rumsfeld inte får någon definitiv lösning, trots drygt en och en halv timme av djuplodande intervju.

Han berättar metodiskt, pendlande mellan självförhärligande och martyrskap, om sina fem decennier som amerikansk karriärpolitiker (med lukrativa mellanspel i den privata sektorn). Ständigt jovialisk, ständigt redo med anekdoter från Nixon-administrationen och framåt, men bakom pliriga farbrorsögon: en uppenbar smak för absolut makt. ”Han var som Frank Underwood innan Kevin Spacey ens hade lämnat vaggan!” konstaterar en amerikansk journalist, som alltså hittar sin referens i tv-dramat House of cards, och för en gångs skull känns det inte sökt.

Donald Rumsfeld är en av arkitekterna bakom det pågående kriget mot terrorismen, han var försvarsminister under George W Bush när både Afghanistan och Irak invaderades. Idag gör han inte avbön över huvud taget. Besluten var antingen korrekta eller så måste de hänskjutas till framtiden för bokslut. Frånvaron av irakiska massförstörelsevapen? Jag trodde att de fanns, svarar han. Guantánamo? Exemplariskt skött. Tortyren i fängelsekomplexet Abu Ghraib? Jag visste inte.

Som en 81-årig teflonpanna försvarar han sin gärning, den som bland andra människorättsorganisationen Human Rights Watch tycker föranleder utredning om krigsbrott.

Jag ser filmen om Rumsfeld samtidigt som svenska medier – särskilt på opinionsplats – vrider upp volymen i sina tolkningar om vad som egentligen sker i Ukraina.

Var finns simultanförmågan?

Detta att hålla en tanke i ena handen, ytterligare en i andra. Väga dem mot varandra. Sedan formulera slutsats. Men debatten snubblar, den blir sällan flerdimensionell, oftare faktafattig och ospänstig.

Den som framhåller att Ryssland har fog för att uppleva sig kringränt av Nato – och EU, i viss mån – kallas diktaturkramare eller Kremls apologet. Den som argumenterar för att västvärlden har moraliskt rätt gentemot en auktoritär Vladimir Putin kallas följaktligen imperialist – ja, begreppet har gjort storstilad comeback i min mejlkorg – eller Vita husets nickedocka.

Det är tröttsamt.

Demokrati är inte valet mellan Moskva och Washington.

Det är fullt möjligt att formulera en åsikt som rymmer både insikten om att Ryssland kränker internationell rätt och att Nato tillsammans med EU förvärrar situationen genom att behandla Ukraina som geopolitisk pjäs.

Det är på samma sätt helt i sin ordning att oroas över att fascister avancerar i Ukraina, utan att för den skull ursäkta den skendemokratiska annekteringen av Krim.

Inte antingen eller. Både och.

Nyanser är ömtåliga, speciellt när de möter röda kartor där de baltiska staterna slukats av Ryssland, eller när de ställs mot analyser som hävdar att Putins högsta önskan är att återupprätta Sovjetunionen.

Nyanser blir krav. Rusta försvaret (personligen upplever jag mig inte säkerhetspolitiskt tryggad om ytterligare två u-båtar patrullerar Östersjön). Sverige måste ansluta sig till Nato (borgerliga ledarsidor har redan bestämt sig, regeringen rör sig också i denna riktning).

Donald Rumsfeld skulle älska det här aktuella exemplet på orsak och verkan. Han har vigt sitt liv åt policymakande, åt att skapa spelplaner och sedan placera ut dominobrickor, för att sedan snudda vid en av dem. Hans redskap har inte bara varit världens mäktigaste militärmakt – som han starkt bidragit till att vidga – utan även språket, en sällsynt förmåga att stöpa om det efter egna syften. Som att uppfinna ”illegala kombatanter” för att runda konventioner. Som att brännmärka ”skurkstater” för att göra allt möjligt. Han vet att krig är propaganda, att det första som måste ockuperas är tolkningsföreträdet.

i dokumentären är han som mest nöjd när han recenserar Obama-administrationen. Den som utlovade förändring, den som skulle bli allt det som Bush-administrationen inte var. Titta på Guantánamo, säger en bekräftad Rumsfeld. Fortfarande i drift! Han har fler exempel – och får medhåll av människorättsorganisationer som dokumenterar drönarattacker, dödslistor och ett nätverk av specialtrupper.

– Obama har tagit det värsta från föregångaren och försökt ge det legitimitet. Alltså gammalt vin upphällt i en ny flaska. Detta från en utbildad advokat som tilldelats Nobels fredspris. Faktum: Obama leder ett globalt lönnmordsprogram, förklarade nyligen journalisten Jeremy Scahill – han har gjort dokumentären Dirty wars för Dagens ETC.

Detta smutsiga krig är osynligt även i svensk debatt. USA blir en neutral aktör, endast lojalt mot folkvilja och demokrati, en global rättskipare, vilket per automatik gäller även för Nato, ”det bästa skyddet mot expansiva auktoritära regimer”, enligt Dagens Nyheter.

USA är givetvis ingen neutral aktör vad gäller Ukraina.

Nato är heller ingen neutral aktör, utan en väsentlig del av amerikansk maktutövning, oavsett om militärpakten formellt leds av en dansk eller en norrman.

USA har strategiska intressen i Ukraina och gentemot Ryssland.

Det glöms bort av såväl debattörer som Sveriges utrikespolitiske representant, Carl Bildt. Men ingen tjänar på oförmågan/oviljan till simultant tänkande. Allra minst Ukraina, klämt mellan större makters ambitioner.

Hur svårt ska det vara?

Inte antingen eller. Både och. Med slutsatsen: Ukrainas framtid ska avgöras av Ukraina – inte av Ryssland, inte av USA.