Ledare. Andreas Gustavsson.

2021-05-06 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Sverige har inte råd med de konservativas enfaldiga klimatpolitik

Vårt stackars land dras verkligen med en exceptionellt bakåtsträvande borgerlighet. Jämför med USA, Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Tyskland ska få en ny kansler. Det är inte alls säkert att det blir en kristdemokrat. Det är högst osannolikt att det blir en socialdemokrat. Just nu tyder opinionsmätningarna på att nästa kansler kommer heta Annalena Baerbock. Hon företräder Allians 90/De gröna, alltså motsvarigheten till miljöpartiet.

25 procent!

Om trenden håller i sig kan de gröna snart vara dubbelt så stora som socialdemokraterna.

När man talar med svenska miljöpartister om hur svårt de har att växa, trots att klimatkrisen manifesterar sig allt tydligare och skrämmande, brukar Tyskland hållas fram, som både inspiration och ett slags drömskt Shangri-La.

”Vi har mycket att lära av hur de skapat ett förtroende för sig”, sa Märta Stenevi, då partisekreterare, till Dagens ETC häromåret.

Men vari består skillnaden?

Vad är receptet?

Teorierna är många.

Som att tyska gröna appellerar till konservativa vilka ser klimatkrisen, och de våldsamma förändringar den kommer med, som omstörtande.

Eller kan det vara att gröna kombinerar radikal politik – 70 procent minskning av utsläppen före 2030 – med att vara lyhörda gentemot den mäktiga industrin.

Eller är det så enkelt som att tyska väljare prioriterar klimatfrågan och anser att gröna bör leda regeringen.

En annan möjlighet är att svaren inte finns i Tyskland.

För att förstå svenska Miljöpartiets ryttlande på låg höjd över fyra procent, kanske man ändå ska börja i den svenska politiken, i egna tillkortakommanden – men även i övriga partier, hur majoriteten av dem konsekvent pressar undan klimatkrisen till marginalen.

Den som såg senaste partiledardebatten vet precis vad jag menar. Kärnkraft. Det är vad fyra borgerliga partier har att komma med. Kärnkraft! Det är summan av deras engagemang.

Hur kan de vara så dåliga?

Frågan är relevant för oss alla.

Det krävs en betydligt högre parlamentarisk lägstanivå för att partierna ska kunna göra en bred överenskommelse om en väg som leder Sverige in i framtiden, snarare än att rotera genom samma utdragna, populistiskt låsta debatter som vi hört till leda.

Torbjörn Nilsson leker i Svenska Dagbladet med tanken att det är fixeringen vid migration som förstör möjligheterna, som blivit det enda område där förflyttning och politikutveckling sker.

”Per Bolund kan kalla till en presskonferens om att lägga ner Bromma flygplats hur mycket han vill, förslaget kommer ändå kunna stoppas av en opposition vars kärna vuxit och förenats under trycket av flyktingkrisen. Migrationskoalitionen besegrar klimatkoalitionen.”

Sverige upplever en konservativ jordbävning.

Till och med liberaler blir konservativa.

”Migrationsfrågan utnyttjas av partier och grupper som vill skifta fokus från frågor som klimat, miljö och jämställdhet”, säger Martin Hultman, som kartlägger sambandet mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse, till Dagens ETC.

Annan forskning belägger att ovilja att hantera klimatkrisen sammanfaller med en konservativ disposition, inklusive oförmåga att korrigera sin åsikt utifrån nya erfarenheter.

Vi har ett problem.

”Har Sverige en rekordsvag opposition? Den samlade klimatpolitiken är typ: sänk skatten på utsläpp, bygg ut flygplatserna, stoppa utfasningen av kolkraft. Ryser av hur pinsamt det är”, twittrar riksdagsledamoten Lorentz Tovatt (MP)

En partsinlaga.

Men det är sant.

Sverige dras verkligen med en exceptionellt bakåtsträvande borgerlighet.

Titta bara på vad som just nu händer i USA, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Klimatpolitik. Inte tillräcklig. Men inte klimatförnekelse, inte kompulsiv klimatfördröjning.

Ingen i nya blåbruna koalitionen påminner det minsta om Emmanuel Macron eller Joe Biden.

Någon låter som Marine Le Pen.

Någon låter som Donald Trump.

Alla låter som europeiska politiker brukade låta för 20, 30 eller 40 år sedan.

”Det är precis det här vädret vi är beredda att betala tiotusentals kronor för att få komma till under vinterhalvåret”, sa Jimmie Åkesson under den där sommaren som stekte Sverige, med intorkade skördar och kollapsade åldringar som konsekvens.

Sverigedemokraterna har sämst klimatpolitik, absolut sämst.

Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna har nästan sämst.

Just nu övar de på att sabotera EU-omröstningar.

2022 kan det vara regeringens politik.

Hur illa kan det bli?

Så här illa:

Du behöver inte vara miljöpartist för att tycka att denna oförmåga att inse och agera efter tidens största utmaning är enastående enfaldig, fenomenalt genant.

Men tyvärr, till sist behövs även den blåbruna kvartetten om Sverige ska kunna driva klimatpolitik med långsiktighet, med sikte inte på 2022 eller 2026, utan på att vrida oss undan katastrofen, vad som än krävs.

Ja, vi har ett problem.

Vi har inte råd med deras ignorans.