Ledare. Laila Vianden.

2020-12-28 03:00
Puffetikett
Dagens ETC
ETC Göteborg

Sverige har inte kollapsat – men visst sviktar det

Av de brister som påtalats i den svenska covid-hanteringen utgör systemfelen de allra mest oroväckande.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Efter ett vedervärdigt år är julledigheten en befrielse. Jag begraver mig i julgodis och kommer inte ut igen förrän till våren. Medan jag sover ut pågår de sista dagarna av 2020. Det mesta är nedstängt. Men inte vården.

Medan många av oss kan vila ut finns knappt någon återhämtning alls för vårdpersonalen. Semestrar har återkallats, trycket är högt och de kämpar dygnet runt med att lindra och bota.

“Nu gäller att inte känna efter för då rasar allt”, sammanfattar en underskötare arbetsbördan vid Sahlgrenska Universitetssjukhus.

Det här året har varit fasansfullt, och smärtgränsen passerades långt innan pandemin. Efter år av besparingar med kronisk underbemanning, brist på vårdplatser och återkommande larm där personalen lyfter arbetsmiljö och personalpolitik såväl som patientsäkerhet och ökad mortalitet tycker man att politiken haft lång tid på sig för att agera.

Ändå hamnar vi i den europeiska jumboligan för antalet iva-platser.

All luft är utpressad ur organisationerna.

Många regioner är ökänt dåliga arbetsgivare.

Olyckligtvis visar sig ansvariga politiker fullkomligt tondöva. Mitt under ett hårt ansatt läge när personal planerar att säga upp sig i ren desperation förbereder det blågröna styret i Stockholm beslut om ännu fler privatiseringar. Man har inte lärt sig någonting av regionens resultatlösa vädjanden om förstärkning från privata, skattefinansierade vårdgivare. Man inser inte att man orsakar en situation där de vårdanställda riskerar att inte klara sitt uppdrag – att förse befolkningen med grundläggande samhällsservice. Och man verkar inte särskilt intresserad av att ta det ansvar som svensk författning ger: den som har ansvar för en verksamhet i normala lägen har också motsvarande ansvar vid störningar i samhället.

När stora delar av välfärden privatiseras medför det växande hinder för att samordna insatserna utifrån samhälleliga behov. För vården innebär privatiseringarna svårigheter att ge vård efter medicinska behov. Skattesystemen används för att finansiera företag som Kry, vars affärsidé främst är att plocka mindre resurskrävande ”kunder”, medan offentliga aktörer tvingas till ansvar för patienter med större vårdbehov.

Det är så dumt att man skulle kunna tro att det pågår en konspiration från makthavarnas sida. Men det rör sig om en programmatisk övertro på att tillbudssidan av marknaden, snarare än tron på ”kunden” och samhället som helhet.

Sverige har inte kollapsat. Men i likhet med de flesta västländer uppvisar vi tecken på svikt, där ekonomisk segregation är svår att åtgärda från politiskt håll, där själva skolsystemet utgör en drivande kraft i utvecklingen och där privata vårdaktörer saknar avtalade krav på sig om att bidra med personal mitt under en vårdkris.

Möjligheten att styra och allokera resurser är försvagad, vilket framträtt förfärande tydligt under pandemin. Men vi behöver kunna styra välfärden dit den behövs även när det här är över. Det finns en motbjudande asymmetri i hur risker och möjligheter till trygghet och relativt välmående fördelats under den här perioden. Det är också något vi kommer att få leva med när det här är över. Världen kommer inte att se ut som den gjorde när många av oss steg in i covid-bubblan av hemarbete och isolering.

I en kollapsad stat är de ekonomiska och politiska systemen så svaga att staten inte längre har något kontroll. Där befinner vi oss inte. Däremot är det dags att konstatera att förmågan att tillgodose medborgarnas grundläggande behov sviktar inom flera sjukvårdsregioner och inom flertalet kommuner där äldreboenden och hemtjänst haft stora svårigheter att skydda personal och äldre.

Vi kan även konstatera att servicearbetare i fält stått så gott som oskyddade under hela den här perioden samtidigt som personer med långtids-covid kunnat utförsäkras och smitta inte är att betrakta som en arbetsskada.

Av de brister som påtalats i den svenska covid-hanteringen utgör systemfelen de allra mest oroväckande. Åtgärdar vi dem inte kommer framtiden att ge liknande situationer. Det kan knappast Folkhälsomyndigheten och dess tjänstemän åtgärda, det är en uppgift för politiken att lösa oavsett om de befinner sig i regeringsställning, i opposition eller under ett januariavtal.

Det politiska priset för vårdpersonal som måste göra sitt bästa för att ”inte känna efter” behöver höjas rejält. För deras skull, och för vår egen patientsäkerhet. Men också därför att vi som samhälle inte klarar av att leva med välfärdssystem som befinner sig på bristningsgränsen, allra minst under en pandemi.

Jag frågar underskötaren om han har något mer att tillägga.

”Hmm… jag misstänker att det skulle falla under allmänt åtal.”

Sådan är stämningen i Göteborg efter år av besparingar och larm.

Nyårslöftet är att ta den vreden på allvar.