Ledare. Laila Vianden.

2020-08-10 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Svenskt näringsliv urholkar tiden med sitt nollbud

Att avtalsförhandlingarna mellan fack och arbetsgivare avbröts under våren och sköts fram till hösten på grund av pandemin var en unik händelse.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När min pappas äldreboende ringer hinner tiden ikapp. Hela våren har jag sprungit och promenerat för att balansera hemarbetandets baksidor, och befunnit mig en liten bubbla av välbefinnande. Men här tar det slut.

När tiden rinner ifrån mig ger träningsrutinerna viss lindring. Här finns alltid ännu en ansträngning att uppslukas av – och naturligtvis lyckas jag skada mig, klantigt nog.

Inför någons slut upphör det ständigt pågående flödesschemat och vi börjar tala om livet i termer av en bestämd tid på jorden, sedan länge utmätt av en obegriplig högre kraft. Till skillnad från mer normala omständigheter, då samtalen oftare kretsar kring planering. Vi ska leverera rätt saker inom utsatt tid, oavsett om det rör sig om en kvot av omsorgstagare, nöjda kunder, rapporter eller hämtningar inom barnomsorgen. Här finns också en uppsjö av verktyg att tillgå i form av kalendrar och digitala hjälpmedel. Ett marknadssegment, men också någonting mer.

I artikeln ‘Visualization of production planning’ undersöker Karolina Uggla och Yvonne Eriksson vid Mälardalens högskola den visuella representationen av tid.

Behovet av ett standardiserat och precist sätt att mäta tiden uppstår med moderniteten. Det möjliggör planeringen och samordningen av transporter, resurser, människors timmar vid maskinerna – grunden för det moderna samhället. Den ständiga konkurrensen ställer också krav på effektivitet och ständig utveckling, och vi börjar visualisera produktionsplaneringen. Oftast i figurer av linjära flöden, där pilar, romber och boxar följer på varandra.

I läsningen av den visuella kulturen som ett redskap för styrning synliggörs tiden som i allra högsta grad samhälleligt organiserad. Konkurrensen, en av marknadens mest grundläggande principer, sänder ut oss på en evig jakt på ökad effektivitet. Den genomsyrar de flesta organisationer och större delen av våra vakna liv.

Och det är med detta underförstådda argument som Svenskt näringsliv kan flagga för ett nollbud inför kommande avtalsförhandlingar (“det går dåligt så vi är tvungna, ni vet, konkurrensen”).

Att avtalsförhandlingarna mellan fack och arbetsgivare avbröts under våren och sköts fram till hösten på grund av pandemin, utgjorde en unik händelse. Anledningen, som båda parter angav, var att rädda så många jobb som möjligt. Gott så, men beslutet innebar också att tre miljoner LO-anställda fick vänta på sina lönehöjningar utan att veta huruvida löneökningen skulle komma retroaktivt eller börja gälla från och med när det nya avtalet tecknades under hösten. Inom LO-förbunden ryms de som arbetat inom vård, omsorg, transport- samt servicesektorn under våren. Många har blivit smittade och insjuknat medan de tagit hand om, lindrat, botat och levererat service ute i fält.

Samtidigt fortsätter priserna att stiga. Det kommunala bostadsbolaget Poseidon höjde hyrorna med i snitt cirka två procent, medan kostnaden för ett månadskort i Göteborg ökade med över 20 procent (bland annat med hänvisning till kommande ökade lönekostnader).

Som tack för kaffet proklamerar nu Mattias Dahl, vice vd för Svenskt näringsliv, att han “inte utesluter ett förslag på en löneökning med noll kronor” (SR Ekot), i praktiken en lönesänkning.

Det innebär att arbetsgivarsidans representanter anser inte bara att vi ska arbeta lika mycket för mindre lön. Givet pris- och avgiftshöjningar innebär det att vi behöver arbeta mer för att upprätthålla samma realinkomster som innan.

Svenskt näringslivs utspel vittnar om en djup brist på tacksamhet. Under pandemin har miljontals anställda på olika sätt hjälpts åt för att hindra spridningen av viruset, samtidigt som permitteringsstödet och möjligheten att sända anställda till a-kassan säkrat företagens fortlevnad och börsvärde.

Alltmedan medan stater och centralbanker pumpar ut svindlande summor för att skydda redan existerande finans- och investeringsstrukturer hamnar befolkningar återigen på efterkälken.

Samma intressen som nu premieras har under decennier systematiskt gynnat marknaden framför människorna, med skenande klyftor och politisk instabilitet som följd. Det är som om man inte lärt sig någonting överhuvudtaget av efterverkningarna från förra krisen. Det enda man förmår är att begära mer av vår tid och skylla allt på invandringen.

Min träningsskada läker och pappa, den gamle rödingen, vägrar att dö. Jag hade glömt hur envis han kan vara. Hälsoläget förbättras till något som mest liknar en ordinär förkylning. Dock vägrar han låta testa sig för covid. “Om jag har det så har jag det” muttrar han från isoleringen. Någon vecka senare får jag besöka honom, utomhus och på avstånd. Han är helt frisk och när jag sitter med honom tänker jag att tiden också kan också vara någonting bortom flödesschemat. Kanske rentav en vän.

Personalen vill hämta filtar till barnen. Det är värt mer än en glättig applåd och noll kronor i löneökning.