Ledare. Rebecka Bohlin.

2020-09-30 19:00
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Stängda gränser är en utopi

Att man i det här läget väljer att fokusera på återvändande och att stänga dörren för människor på flykt är under all kritik.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Kan vi riva alla gränser och skandera: ”En värld, alla folk, inga murar”?

Den som gör det avfärdas snabbt, hen inte är realist utan en drömsk utopist. Men varför förakta utopin? Minns att allmän och lika rösträtt en gång var en utopi, liksom 40 timmars arbetsvecka och daghem åt alla. Föst när vi formulerar våra visioner, utopier, kan vi formulera en politik för att nå dit.

Det förslag på en EU-gemensam flyktingöverenskommelse som EU-kommissionär Ylva Johanssons presenterade i förra veckan innebär den goda nyheten att det inte ska vara olagligt att rädda migranter i nöd på Medelhavet. Men i övrigt är förslaget en kompromiss, med hänsyn till att länder som Ungern, Polen och Tjeckien blockerar en solidarisk fördelning av flyktingar inom unionen. Ett annat vägval vore att sluta dela ut EU-bidrag till länderna som saboterar samarbetet och ifrågasätter grunderna för unionen.

Men det räcker inte. Låt oss konstatera bakgrunden till det som i Europa återkommande kallas för ”flyktingkris”. En bråkdel av alla människor på flykt kommer till Europa, de flesta stannar i fattiga grannländer.

FN pekar på tre hållbara lösningar för flyktingar: Omplacering genom kvotflyktingsystemet, återvändande och integrering. När jag tidigare i år intervjuade Roland Stade, professor i freds- och konfiktvetenskap, på en videolänk från Jordanien, konstaterade han: ”Av de sju miljoner syrier som tvingats fly blev 25 000 blev kvotflyktingar 2019, det är absurda siffror, en droppe i havet. Vi kan stå vid skampålen när vi tittar på hur få kvotflyktingarna är!”

Att kommissionen i det här läget väljer att fokusera på återvändande och att stänga dörren för människor på flykt är med andra ord under all kritik.

Inte heller det snabbspår som presenterades är oproblematiskt. När Amnesty nu varnar för att en första prövningen vid gränsen blir rättsosäker, behöver vi lyssna.

Utifrån var vi står idag är det avgörande att vi lutar oss på att mänskliga rättigheter är absoluta, inte förhandlingsbara.

När europaparlamentarikern Tomas Tobé (M) debatterade EU-förslaget i Agenda i söndags sa han bland annat: ”Jag tror att man får inse att det finns ett tak för hur mycket invandring som Europa och Sverige klarar av.”

Håkan Boström resonerar i liknande banor när han på Göteborgspostens ledarsida kallar asylrätten för ”förlegad”.

Tack Ylva Johansson för att du åtminstone talade klarspråk i den frågan: ”Asylrätten är inte förenlig med att sätta ett tak för antal asylsökande.”

Jag är inte så naiv att jag tror att vi kan riva alla murar över en natt. Däremot vill jag att vi frågar oss, långsiktigt: Vilken värld vill vi ha? En där vi lägger astronomiska summor på gränskontroller eller en där vi i stället lägger de pengarna på att främja jobb, klimatomställning och säkerställa att ingen sliter för svältlöner?

Jag intervjuade tidigare i år även den brittiska migrationsforskaren Bridget Anderson. Hon tror att det utopiska förhållningssättet till migration kommer att växa i kraft, inte minst för att även den progressiva vänstern inser att det bekväma liv många av oss lever i EU är sammanflätat med andra människors fattigdom. Hon vänder på påståendet att öppna gränser är en utopi, eftersom det omvända också är en utopi: ”Det är inte möjligt att skapa gränskontroller där ingen slinker igenom utan legala papper.”

Så låt oss utforma en ambitiös plan för säkra och lagliga vägar, och säkerställa ett humant förhållningssätt som håller i längden.