Ledare. Göran Greider.

2021-04-07 03:00
Frances McDormand i ”Nomadland”. Searchlight Pictures/AP/TT
Frances McDormand i ”Nomadland”.
Puffetikett
Dagens ETC

Skönheten skrämmer mig

Emellanåt är det som om allt det amerikanska rövarsamhället åsamkat dessa människor blir förlåtet av den poesi som strömmar ur de fantastiska landskapen, skriver Göran Greider.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I veckan såg jag äntligen ”Nomadland”, filmen med Frances McDormand i huvudrollen som är både dokumentär och fiktion och som har fått så många priser och överallt hyllats. Den handlar om människor som i spåren av finanskrisen 2008 mister sina jobb och drivs ut på vägarna och hankar sig fram i husvagnsläger på den amerikanska kontinenten. Den är smått fantastiskt regisserad av den kinesiskfödde regissören Chloé Zhao och det är uppenbart, på gott och ont, att hon fullständigt har överväldigats av en amerikansk myt om de stora landskapen och människor som korsar dessa landskap och då bär med sig något slags ursprunglig pionjäranda: The Frontier. Erövringen av vidderna. Känslan som gjorde att amerikanarna var först med att inrätta nationalparker och som fick även radikala wobblies att försjunka i naturupplevelserna när de vaknade upp på godsvagnarna och blickade ut över de sublima landskap där ingen vit man satt sin fot.

Att röra sig ut i det okända, det storslagna. Den känslan finns. Den kommunistiske sångaren Woody Guthrie fångade den i den sång som borde vara USA:s nationalsång: ”This land is your land”. Jag minns när jag på tåget över Klippiga bergen en morgon rullade ut i ökenlandskapet på väg mot Salt Lake City och förnam det storslagna omkring mig på ett sätt som nog är nästan omöjligt i Europa. I filmen omtalas det ibland så: Nomaderna som slängts ut på vägarna är inte hemlösa, de är bara huslösa.

Ja, jag blev som bedövad av skönheten i denna film, det poetiska. Fern, huvudpersonen, har lämnat hemorten där fabriken slagit igen och hennes man dött och tillbringar sitt liv i en van som ibland krånglar men som ändå är hennes hem. Hon hittar vänner och solidaritet bland andra hemsökta och framför allt smälter hon ofta samman med de undersköna ökenlandskapen i Nevada. Hon badar naken i en solglittrande flod och hon hör andra berätta om naturupplevelser där de känt att de längs raviner flugit med enorma flockar av svalor. Och emellanåt är det som om allt det amerikanska rövarsamhället åsamkat dessa människor blir förlåtet av den poesi som strömmar ur de fantastiska landskapen.

Jodå, vi får inblickar i de trista jobb denna kvinna som är för gammal för att få ett riktigt jobb tvingas ta, framför allt på ett gigantiskt Amazonlager som utgör ett av de många logistiska helvetena i den amerikanska – och globala – kapitalismens mitt. Misären är där. Filmen är inte förljugen.   

Men skönheten stör mig, skrämmer mig. Hur kan det vackra störa mig? När några filmvetare diskuterade filmen i Kulturveckan i förra veckan var de rörande ense om att detta inte är någon Bernie Sanders-film och att inget övertydligt budskap tack och lov meddelas. De sa mycket klokt men de verkade vara särskilt nöjda med just det där att det tydligt politiska hölls tillbaka. Efter deras samtal läste jag en lång dikt där tesen var att filmen i slutändan faktiskt bara är halv: Inte en enda av dem som är skyldiga till misären finns ju med på bild, trots att det är en dokumentär. Ingen av miljardärerna, bolagsherrarna, eller medlemmarna i den amerikanska politiska elit som alltmer skilts från vanligt folk. Och knappt heller den bättre ställda medelklass som drar nytta av att slippa betala skatt för en fungerande välfärd och av de lågavlönade skitjobb som håller vardagsruljangsen igång.

Istället kan publiken försjunka i det existentiella och poetiska. Frågan är då: Är det något fel med detta?

Jag får erkänna att jag inte riktigt kan avgöra det. Jo, jag kan se att det finns så oerhört mycket kvardröjande dum skepsis mot det uttalat politiska och utpekande av makthavare som är skyldiga till misären. Ta en annan film där Francis McDormand gör en lika stark roll: ”North Country”. En feministisk anklagelseakt mot gruvbolagsdirektörer och inskränkt manlig arbetarklass. Den gjorde ännu starkare intryck på mig. Och den vågade skildra något som idag nästan blivit tabu att skildra: en seger för de förtyckta. Det är nästan som om det inte längre får skildras. Arbetarklassen, en gång bärare av framtiden, ska numera helst på förhand definieras som förlorare – och i bästa fall som förlorare i skönhetens tecken.

Den utfattiga arbetarklass som färdas över den eurasiska kontinenten för att hitta till sina skitjobb i de rika ländernas skuggsamhällen kan nog tänkas få en hel del naturupplevelser längs vägen, men jag tror att det är svårare att romantisera och poetisera. Ingen amerikansk pionjärmyt finns i botten här. Akilov kan nog ha bedövats av en och annan soluppgång över Stockholm. Arbetare längst ner ser saker som få andra ser. Det är som replikanterna i ”Bladerunner” och allt de sett i avlägsna solsystem som mänskliga ögon aldrig skådat.

Samtidigt – utan poesin och skönheten som strömmar ur landskapen och för samman människa och natur, skulle ”Nomadland” ha varit en fattigare film. Den skulle antagligen ha tagit ifrån de plågade människorna något som de tyckt sig äga och ha kämpat sig till.

Så jag slutar där. Skönheten och poesin är nödvändig. Men rädslan för att peka ut skyldiga och ansvariga till misären och på förhand göra arbetarklass till förlorare är ett dystert tecken i tiden.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.