Ledare. Somar Al Naher.

2021-01-04 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Pizzabagarna och deras barn bygger Sverige

När far var med om en olycka fick jag hoppa in i hans ställe. Men två veckor som det var tänkt från början blev två år.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Mjöl är satan!” vrålade jag rakt ut när min sjuåriga dotter bakade pepparkakor och kastade upp mjölet i luften för att ”se det snöa”.  

Jag var chockerad över orden som just slunkit ur mig, som om någon annan uttalat dem, men de satt djupt i mig, redo att avfyras vilken sekund som helst.  

Mitt genuina hat mot det vita pulvret kommer från tiden när jag fick jobba med farsan på pizzerian. 

Jag tänker alltid lite extra på alla pizzabagare såhär i jul- och nyårshelger. Vid den här tiden på året har folk hunnit tröttna på rester med rödbetssallad och fasters kalvsylta och efter nyårshelgen är matkreativiteten oftast nere på noll.  

Då när hungern gör sig påmind framåt eftermiddagen och folk inte ens orkar masa sig upp ur soffan för att öppna kylskåpet ringer många hungerns 112 – pizzeriorna.  

När andra kollar på ”Ensam hemma” och ”Ivanhoe” med familjen står pizzabagaren och hackar lök för femtielfte gången i raden. Att arbeta på bageri eller restaurang innebär att man jobbar när andra är lediga, man äter när andra är mätta och man är vaken när andra sover. Sommarlov, mellandagar och helger är värst.  

Vitlökssås till kebaben ska blandas, tomatsåsen kokas i litervis, degen läggs ut i perfekta bullar i hundratals på plåtar för att jäsas i kylskåp.  

Sedan kommer kunderna, i alla former och humör men oftast på en och samma gång mellan klockan 16.30 och 21.00. Då springer bagaren och kökspersonal som råttor i ett hjul, utan att hinna ta ett andetag. Varje dag, samma procedur.  

Livet kan ta så oväntade vändningar. Min far växte upp i en köpmannafamilj i Irak där framtiden var utstakad. Livet var bekymmerslöst tills far började engagera sig för de fattiga i hans område. Ett engagemang som småningom drog in honom i motståndet mot Saddam Hussein. Men den diktatorn blev så maktfullkomlig och så grym att flykt blev den enda utvägen för överlevnad. För att göra en väldigt lång historia kort hamnade vi oväntat i Sverige.  

Mina föräldrar fick skrota sina gamla intressen och påbörjade studier. En påbörjad utbildning som kemiingenjör i Irak kändes långt borta nu när det gällde att mätta fyra barn och betala hyran i det nya landet. 

Efter SFI (svenska för invandrare), SAS grund (svenska som andra språk) och allt vad det heter uppmanades mor och far att gå en yrkesutbildning. Det saknades alltid kockar på arbetsmarknaden fick de höra. Sagt och gjort gick de klart en kockutbildning. Mamma tog alla jobb som fanns. Pappa var en uppskattad kock och jobbade på fina krogar som tog bra betalt av gästerna men med ägare som aldrig ville betala en vit lön till dem som lagade maten.  

På den vägen hamnade han till slut på en pizzeria, och så småningom fick han driva den själv. Jag såg inte mycket av mina föräldrar de åren, de arbetade alltid långa dagar.  

Som tur var låg min gymnasieskola bara ett stenkast från pizzerian och eftersom pappa var en fena på fysik, kemi och matematik gick jag ofta dit efter skolan för att få hjälp med hemuppgifterna.  

Dagen efter kunde jag se spåren av läxläsningen, det vita tunna mjöldammet letade sig alltid in i mina böcker och lade sig tryggt mellan bladen, jämte oregano och tomatsåsfläckar. Speciellt den tjocka fysikboken luktade alltid pizza.  

Ofrånkomligt började jag sommarjobba där med farsan och morsan och efter gymnasiet när far var med om en olycka fick jag hoppa in i hans ställe. Men två veckor som det var tänkt från början blev två år. En arbetsdag i pizzerian innebar att mjölet satte sig i håret, letade sig ner i hårbotten och in i porerna på kroppen.  

Mjöl är förrädiskt, det förstör lungorna. Efter tio år tvingades far baka sin sista Capricciosa när en läkare konstaterade att han utvecklat mjöldammlunga eller ”bageriastma” som är en gammal känd yrkesskada enligt Arbetsmiljöverket.   

Själv fick jag handeksem av att ständigt stå med händerna i mjölet. Känslan påminner om när man har glömt sina vantar och spenderar en hel dag ute i hård blåst och kyla. Tydligen är det också en vanlig åkomma av mjöl.  

Pizzerian gav en annan sorts skola än plugget. Även om erfarenheterna kan skilja sig mellan olika branscher är mekanismerna bakom att driva ett företag väldigt lika.  

”Pizzabagarnas barn har blivit en maktfaktor i svenskt näringsliv” meddelade nyligen banken SEB efter att ha låtit Statistiska centralbyrån ta fram siffror på antalet aktiebolag som startats av personer med utländsk bakgrund.  

Mellan 2003 till 2018 ökade antalet nystartade företag i gruppen med utländsk bakgrund med hela 224 procent. Att jämföra med den övriga befolkningen där ökningen var76 procent.  

Det är tech som är en stor kategori.  

Njut av din helgpizza.

Men glöm inte att se människan som sliter bakom ugnen.