Ledare. Nabila Abdul Fattah.

2014-04-14 15:42

Jag vill inte längre vara ett vandrande Wikipedia

Jag vill att vi testar det. Alla rasifierade, kreoler, transpersoner, förortsbor, muslimer som läser detta. När ni blir ifrågasatta för era upplevelser och erfarenheter, börja inte förklara.

"Jag behöver förklara min hårfärg, min identitet, min religion, mitt bostadsområde, mitt arbete, mitt engagemang. Jag har ibland känt mig tvungen att slänga in en snyfthistoria eller två för att göra min poäng tydligare."

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det finns en egenskap hos mig som jag verkligen måste jobba på. Det är mitt tålamod. Inte att jag har för lite tålamod utan snarare för mycket. Men jag har jobbat hårt för att få så stort tålamod som jag ändå har. Jag har arbetat i över tio år med ungdomar, jag har fått två barn på två år. Om det inte är något som prövar ens tålamod till den absolut yttersta gränsen, ja då vet jag inte vad som faktiskt kan göra det. Men jag har märkt med tiden att just mitt tålamod är en dålig egenskap när det kommer till min aktivism. Jag har ramlat ner i tålamodets kaninhål och suttit där på botten i ett bra tag nu och undrat när fan jag ska få komma upp egentligen. Och jag har hela tiden trott att lösningen var genom samtal. För genom samtal så skulle någon kasta ner ett rep och hasa upp mig tillbaka till verkligheten igen.

Ibland känns det som att jag har gjort helt fel. Och att jag nu inte orkar göra fel längre, för att felet inte ligger hos mig. Men det är jag inser nu att det är jag som har tillåtit det fortsätta. Jag har så länge jag kan minnas använt strategin att vara överpedagogisk för att förklara ”mig” inför normen. Och vad som händer med ”mig” i samhället. Jag behöver förklara min hårfärg, min identitet, min religion, mitt bostadsområde, mitt arbete, mitt engagemang. Jag har ibland känt mig tvungen att slänga in en snyfthistoria eller två för att göra min poäng tydligare. Någonstans har jag tänkt att det måste vara det som behövs för att folk ska förstå. Och när folk väl förstår, ja då finns det ju inget problem längre, för det handlar ju bara om okunskap. Jag såg det som mitt ansvar att vara ett vandrande Wikipedia. Jag skulle alltid vara mottaglig, alltid pedagogisk, alltid se till att informationen till betraktaren gick fram smärtfritt och respektfullt.

Har jag haft en negativ upplevelse ska detta lämnas över till normen för att tolkas. Var den negativ eller var det bara jag som överreagerade? Var den tillräckligt viktig att ens reagera på? Var det jag som provocerade fram det? Allt ska dissekeras och diskuteras. Och problemet är att jag hittills har gått med på det. Mina upplevelser får inte vara mina. Istället vägs det i en vågskål av andra som verkar ha tolkningsföreträde till mina upplevelser.

Om jag pekar på någonting och säger ”det där är rasism” ska det analyseras först innan konstaterandet är klart. Varför anser jag att det är rasism? Är mina åsikter rätt? Finns det inte viktigare former av rasism att arbeta emot? Normen tycker inte att det är rasism, trots att normen inte blir drabbad av den. Men normen tycker inte. Därför ska jag som drabbas av den ifrågasättas för att man ska kolla av att jag har vettiga argument. Och jag har förklarat och bemött. Om och om och om igen.

Och nu är det stopp. Mina pedagogiska färdigheter har tagit slut.

Jag orkar inte med ännu en förklaring. Ännu en normtolkning av mina ord och mina upplevelser. Jag tror inte på att denna dissekering handlar om okunskap, den handlar om osynliggörande. Den handlar om att våra upplevelser aldrig får vara just våra upplevelser. Det handlar om att vi aldrig ska få förklara en viss situation utan att den ska få gå via andra först. Via människor med makt, människor med mer kapital, människor med mindre pigment.

Och det skrämmer mig för jag vet inte längre hur jag ska diskutera. Jag som alltid varit så mån om konsensus vill nu skrika, jag vill häckla, jag vill svära, jag vill ignorera. Men jag vill inte förklara ännu en gång.

Jag vill att vi testar det. Alla rasifierade, kreoler, transpersoner, förortsbor, muslimer som läser detta. När ni blir ifrågasatta för era upplevelser och erfarenheter, börja inte förklara. Stäng bara ner dom. Låt inte normen få tolka dina upplevelser, erfarenheter och åsikter. Kräv dina rättigheter utan att behöva förklara dig själv. Be inte om den. Jag pratade med Maria Ramnehill, trans-kvinna och även hon är väldigt pedagogisk i sina förklaringar om hur vardagen ser ut för transpersoner i Sverige. Hon sa, ”Att förklara och vara pedagogisk är liksom på ett sätt att acceptera och bekräfta normens privilegierade okunskap.” Och exakt så är det. Jag behöver inte att normen ska förstå. Jag behöver att normen ska ge mig tolkningsföreträdet till min historia.

Nabila Abdul Fattah
Nabila Abdul Fattah 

Verksamhetsledare för ungdomar i Skärholmen. Skriver krönikor i Dagens ETC var fjärde vecka.