Ledare. Andreas Gustavsson.

2014-04-14 05:31

Jag lovar att leva borgerligt – i alla fall i en vecka

Jag lovar att gorma ”VEM SKA DU REGERA MED?” varje gång jag förnimmer Stefan Löfvens närvaro. Jag lovar att äta på McDonald’s och Max varje dag. För våra ungas skull. Borgerliga veckan börjar nu, skriver ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Gå en mil i mina skor, brukar den säga som vill förmedla att den egna erfarenheten inte fullt ut kan förstås förrän den har upplevts. Men vad händer om en mil blir till en kilometer, en meter eller rent av en ynka centimeter?

Relevant fråga när den politiska debatten inte nöjer sig med ideologisk kompass eller intellektuell/empatisk slutledning, utan delar ut guldstjärnor för just erfarenhet och upplevelse.

Att utsätta sig själv signalerar i bästa fall dedikation, en genuin vilja att förstå andra villkor, men i sämsta fall ett slags dubbelt förtryck, att den privilegierade under mycket begränsad tid leker utsatthet innan den återgår till sitt vanliga liv – dessutom med ambitionen att plocka politiska poäng.

Några aktuella exempel har utstrålat sådan självrättfärdig aningslöshet att de efterföljande reaktionerna gett seismologiskt utslag.

Vi har den fackliga samordnaren – en man – som sänker sin lön med 14 procent under en månad ”för att sätta fokus på ojämställdheten mellan kvinnor och män”.

– Jag ska twittra varje dag och resonera kring de här frågorna och går in i månaden med öppna sinnen, resonerade han på förhand.

Sedan har vi centerpartisten i Sundsvall som ska leva på försörjningsstöd. 129 kronor om dagen.

– Jag har till exempel planerat att göra storkok och ta med mig matlådor till jobbet. Eftersom jag äter frukost, lunch och middag så har jag ju en del matkostnader, säger han till Sundsvalls Tidning.

Han bloggar givetvis om sin upplevelse – begränsad till en vecka.

– Det är jättestor skillnad att leva på bidrag och att ha en lön.

Personligen föredrar jag en politiker som tänker och verkar utifrån en idé om hur samhället bör fungera, och sedan är villig att uppdatera denna idé allt eftersom verkligheten förändras. Jag vill att en politiker ska kunna sätta sig in i hur jag har det, hur du har det, hur majoriteten har det, hur minoriteter har det. Däremot verkar det opraktiskt med krav på att en politiker rent fysiskt ska vandra ens en millimeter i nästan tio miljoner par skor, eller bara i mina. Jag vill inte att en politiker ska uppleva mig. Hen ska representera mig.

Själv är jag inte politiker, som tur är. Så jag har inget bättre för mig än att experimentera med upplevelsefixering. För att vara trogen rådande trend sätter jag en optimistisk tidsgräns. En vecka. Sju dygn borde väl räcka för att snudda vid den främmande erfarenheten? Naturligtvis kommer jag därefter att agera expert med min porösa kunskap som grund. Naturligtvis kommer jag inte att skämmas när jag tillskriver min egen erfarenhet exakt samma vikt. En millimeter är en mil. En vecka är en livstid. Allt enligt den logik som tycks gälla, hur exploaterande – eller approprierande, för att låna ett snitsigt begrepp från kulturdebatten – den än må vara.

Jag ska bli borgerlig. Det är en utmaning men jag är beredd att offra vad som krävs under dessa 168 timmar. Jag ska utsätta mig. Jag ska rapportera ärligt om mina iakttagelser. Sedan ska jag dela med mig av dem, ungefär som en kyckling som just lämnat sitt ägg.

Jag lovar alltså att leva ett borgerligt liv.

Jag lovar att känna hur arbetskraften inger hopp om en bättre framtid för mig och eventuellt även för andra.

Jag lovar att kraftfullt ta passivt avstånd från politiskt våld, och med det menar jag från och med nu de där galenskaperna som både vänster- och högerextremister ägnar sig åt.

Jag lovar att fjärma mig från antirasistiska aktivister, eftersom jag menar att de alldeles för ofta blandar ihop äpplen och päron när de kopplar samman Sveriges brist på tolerans med frågor gällande rättvisa och ”klass” (vars faktiska existens jag inte kommer att erkänna).

Jag lovar att aldrig nämna politiska krafter till vänster om Socialdemokraterna utan att samtidigt påminna om miljoner dödade i kommunismens namn.

Jag lovar att uppsöka kvarterets EU-migrerade tiggare och upplysa dem om att deras prekära situation är Rumäniens ansvar, eller Bulgariens, eller Bryssels, åtminstone inte Sveriges.

Jag lovar att älska överskottsmålet.

Jag lovar att bara konsumera sådan kultur som betalar sig själv.

Jag lovar att misstro public service för att vara ockuperat av röda radikaler och gröna mullar.

Jag lovar att gorma ”VEM SKA DU REGERA MED?” varje gång jag förnimmer Stefan Löfvens närvaro.

Jag lovar att äta på McDonald’s och Max varje dag. För våra ungas skull.

Det finns garanterat mycket mer jag kan hinna med under min borgerliga vecka. Jag är gränslös när det kommer till detta. Jag gör vad som krävs. Ge mig gärna förslag.

Borgerliga leken börjar – nu.