Ledare. Göran Greider.

2021-04-14 03:00
Bild: Jessica Gow/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Har vi glömt vad massarbetslöshet gör med samhällen?

Massarbetslöshet. Det var det ord som en gång skrämde efterkrigstidens befolkningar och politiker mer än det mesta, därför att man i själ och märg visste vad riktigt hög arbetslöshet kan driva fram för demoner ur samhället.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Massarbetslöshet. Ordet har hörts ganska sällan de senaste åren – det är som om alla har vant sig vid fenomenets existens.

Massarbetslöshet. Det var det ord som en gång skrämde efterkrigstidens befolkningar och politiker mer än det mesta, därför att man i själ och märg visste vad riktigt hög arbetslöshet kan driva fram för demoner ur samhället.

1928 fick Hitler några procent av rösterna i de tyska valen. Då var arbetslösheten låg. 1930, efter kraschen på Wall Street, fick hans parti 15 procent och då hade arbetslösheten slungat ner tyskarna i djupaste misär och ovisshet – särskilt en medelklass som såg sin trygghet hotad drogs till nazismen. I valet 1932, när massarbetslösheten ljöd som en väldig stämgaffel i hela det tyska samhället, erövrade nazisterna nära 40 procent av rösterna.

Naturligtvis fanns det många faktorer bakom nazismens uppstigande till makten, men det är svårt att tro att nazisterna hade lyckats med det utan den abnorma mass-

arbetslöshet som rådde i 30-talets början. Det där visste makthavarna efter kriget. Ett aldrig mer massarbetslöshet ljöd i i alla finansdepartement. Det fanns en beslutsamhet att aldrig mer släppa upp arbetslösheten på de nivåer där samhället slets sönder.

Det skulle dröja till 90-talets början innan den stora glömskan satte in, särskilt i Sverige som då drabbades hårt av ekonomisk kris. Inom loppet av några år nådde arbetslösheten tvåsiffriga procenttal. Jag minns chocken och häpnaden. Och jag har alltid varit övertygad om att det var under detta 90-tal som Sverige i grunden förändrades. Arbetarrörelsen försvagades, socialdemokratin anammade en förödande sparpolitik som partiet sedan dess hållit fast vid. Och missnöjet började pyra – det som sedan slår ut på allvar när SD gör entré i svensk politik.

Folkhälsoforskarna vet vilka djupa spår långvarig hög arbetslöshet sätter hos dem som drabbas och i samhället i stort. Makt förskjuts till kapitalägarna när målet om full sysselsättning överges. Och till råga på allt öppnar massarbetslösheten för de doktrinära marknadsliberala lösningarna: Skattesänkningar, avregleringar, misstro mot fackföreningar, sänkt a-kassa för att folk inte ska lata sig.

90-talskrisen var i Sverige långt värre än 2008 års finanskrasch. Och från och med 90-talets början parkerar sig massarbetslösheten permanent i det svenska samhället (och i många andra samhällen). Istället för den tvåprocentiga arbetslöshet som faktiskt var norm före krisen vande sig både vanligt folk och makthavare vid långt högre nivåer på arbetslösheten.

Jag förblir skakad över att inte varje rapportering kring skjutningar och kriminella gäng beledsagas av en analys av hur de ekonomiska villkoren se ut i de miljöer där eländet frodas. Där arbetslösheten är permanent hög ökar risken för kriminalitet. Risken framöver är också att arbetslösheten får etniska förtecken (även om inrikes födda nu står för mycket av ökningen).

Idag ligger massarbetslösheten på strax cirka 8,5 procent. Antalet inskrivna på Arbetsförmedlingen överstiger 450 000. Det är tillbaka till 90-talssiffrorna. Troligen sjunker arbetslösheten med någon procent de närmsta åren – den massarbetslöshet råder likväl. De som är långtidsarbetslösa har nu en ännu längre väg tillbaka till ett jobb. Pandemin har spätt på siffrorna kraftigt men det har skett från en redan hög nivå.

Det är som om frågan närapå blivit en ickefråga, även om det naturligtvis talas om den. Utrikesfödda drabbats hårdast, men under pandemin har arbetslösheten även hos inrikes födda ökat starkt. Otroligt nog är det just under denna period som det nyliberala Centerpartiet fått igenom en omstöpning av Arbetsförmedlingen som försvårar arbetslöshetsbekämpningen, särkilt utanför storstadsområdena.

Lika otroligt är att de medel som finns i statsbudgeten för arbetslöshetbekämpning inte ens används. Martin Klepke noterade nyligen ilsket i Arbetet:

”Outnyttjade medel för arbetsmarknadspolitiken uppgick 2020 till hela 6,1 miljarder kronor. Det är pengar för arbetslöshetsbekämpning som aldrig användes för att Arbetsförmedlingen inte längre har kvar personal eller möjligheter att använda alla pengar. De två överskuggande orsakerna till utvecklingen är alltså nedmonteringen av Arbetsförmedlingen och otillräckliga anslag.”  

Det som behövs framöver är massiva satsningar på arbetsmarknadspolitiken, med utbildningar för kortidsutbildade och nya extrajobb inom offentlig sektor. En reglering av det idiotliberala systemet för arbetskraftsinvandring skulle också behövas, det kan ge många lågutbildade i Sverige en chans till jobb, istället för att arbetskraft importeras och inte sällan blir den del av det berömda skuggsamhället.

Massarbetslöshet är ett ord som då och då förekommer i debatten. Men det har inte alls samma tyngd som det en gång hade. Delvis beror det på den medelklassifiering av hela samhället som gör att den breda arbetarklass som drabbas värst av massarbetslösheten osynliggörs. Och de ekonomiska doktrinerna som dominerar är fortfarande, trots alla statliga pengar som skjutsats ut under pandemin, mer intresserad av budgetbalans än av kamp mot arbetslösheten.

Den som inte ser vad hög arbetslöshet gör med människor och samhällen är blind.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.