Ledare. Göran Greider.

2020-09-16 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Här är två ord som jag saknar i den politiska debatten

Själv är jag övertygad om att det finns ett enormt värde i dessa två ord. Prova att uttala dem i kafferummet på jobbet, på busshållplatsen eller under en fest.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Låt mig gå rakt på sak. De två ord jag saknar allra mest i svensk och internationell politisk debatt är dessa två: antikapitalism och socialism. Under många hundra år, egentligen ända från medeltiden, byggdes det upp olika föreställningar om att en annan värld faktiskt inte bara vara möjlig, utan nödvändig, och till och med oundviklig. De väldiga bondeuppror som från tid till annan drog över Europa bars fram av den djupaste sociala vrede, men också ofta av en messiansk föreställning om att en radikalt annan tid var i annalkande.

Utopier fanns bland de förtryckta, ofta kanaliserade genom en enkel tankefigur, som till exempel denna: ”När Adam plöjde, och Eva spann, vem var då en adelsman?” En av de stora upprorsmakarna i europeisk historia var Thomas Müntzer, som anklagade furstarna för att ta ”allt skapat till sin egendom”. Denne revolutionens teolog blev till slut så radikal att han förkastade Bibeln som auktoritet.

Men den oerhörda vågen av uppror skapade en föreställningsvärld om att de samhälleliga omständigheter som var för handen inte var eviga, att de kunde vändas upp och ner och att alla slags herrar skulle kunna avsättas. Den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin hävdade att den medeltida karnevalen där allt vändes upp och ned, det höga blev det låga och tvärtom, föregrep en idé om människans befrielse från varje nedärvd maktordning.

Mycket av all denna utopism och kritik mot det givna och det bestående transformerades efter hand till vad som blev den socialistiska rörelsen och snart också traditionen. Och långt in på 1900-talet bar socialister av alla slag, vare sig de var kommunister, socialdemokrater eller anarkister, på en inre kärna av utopisk övertygelse: Massor av människor var i sina hjärtan övertygade om att det bestående en dag skulle kunna ersättas av något annat. De hade skaffat sig förmågan att så säga röra sig längs jordplattans kant, utöva systemkritik, se med en främmande blick på det bestående.

Vid sidan av det faktum att socialister i många länder lyckades med det svåraste av allt – att organisera breda folklager i olika sociala rörelser – så var förmodligen den där inre övertygelsen en avgörande faktor för att så mycket social optimism så länge kunde känneteckna vänstern i vid mening.

I socialdemokratins första partiprogram hette det:

”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den helt vill omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse.”

Och saken är den att det där inte var något exempel på måttlös överbudspolitik. Här fanns en självklar antikapitalisk vilja och en lika självklar socialistisk föreställning om att ett helt annat samhälle är möjligt.

Bara att det utsades skapade nya horisonter, nya förväntningar och jag är för min del helt övertygad om att det är de där förväntningarna som än idag utgör själva den gren som arbetarrörelsen sitter på (även om den snart är avsågad).

Bara att uttala ordet antikapitalism gör dig till en främling i denna värld där nästan alla meningskonflikter reducerats till justeringar av det bestående. Och lägger du till ordet socialism så har du tagit ett steg ut ur det bestående och kan betrakta det, suveränt, frihetligt, vredgat. Och när jag sagt detta så innebär det inte att tankefiguren reformism måste avfärdas. Tvärtom. Själva förutsättningen för reformism är den där systemkritiska blicken. Och varje reformist inser att det aldrig kommer att räcka med en enda stor omvälvning; det krävs alltid många åtgärder, många omvälvningar och alltid med demokratin som utgångspunkt, för att inte ojämlikhet och orättvisor snabbt ska poppa upp igen.

Rädslan är i dag häpnadsväckande utbredd för att använda något av de där två orden. Den som säger sig vara socialist anklagas snabbt för att förorda kommunistiska folkmord – det är bara att titta på mitt Twitterkonto så ser man hur vanlig den anklagelsen är. Den som låter ordet antikapitalism passera över läpparna har ställts sig utanför den ordinarie politiska debatten. Summan av allt detta är att all politik är på väg att koka ner till en konflikt mellan liberalism och konservatism (jag skrev om detta i min förra ledare), vilket är detsamma som att proklamera status quo och en evig borgerlig samhällsordning.

Aldrig hör man en ledande facklig företrädare, en ledande vänsterpartist eller en ledande socialdemokrat med riktigt stor självklarhet uttala de där två orden. Varför? Därför att man då räds att kastas ut ur den borgerliga offentligheten.

Själv är jag övertygad om att det finns ett enormt värde i att nyttja dessa två ord. De ansluter oss bakåt genom seklerna till en lång upprorstradition och de får oss att se systemkritiskt på det bestående. Orden i sig löser givetvis inga dagsproblem. Men de öppnar horisonter i en tid som jag och många med mig kan uppleva som djupt klaustrofobisk. Och faktiskt: Prova att uttala något av de där två orden i kafferummet på jobbet, på busshållplatsen, under en fest – och du ska märka hur något vaknar till liv hos din omgivning. Orden har, trots att de förvisats ur eliternas debattrum, en märklig folklig förankring.