Ledare. Maria-Pia Boëthius.

2014-02-22 06:44

Fredsfest en gåva till en orolig värld

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vi skulle ha kunnat fira ett historiskt, världsunikt och glädjerikt jubileum i Sverige i år. Vi skulle ha kunnat bjuda in hela världen till jättefest och symposier och djuplodande samtal, en olympiad i försoning där vi själva fått stå överst på prispallen. Vi skulle ha kunnat anordna ett eftertankens jubelevenemang av ett slag som världen verkligen behöver just nu. Hallå värld! Stopp – och belägg. Kom till Sverige och låt oss tala ut mitt i stormens öga! Ett pr-evenemang som vida överstigit Nobelprisets goodwill.

När jag skrev min bok om andra världskriget upptäckte jag att Sverige var det land på jorden som haft den längsta fredsperioden i världshistorien. Vi ”tävlade” med Schweiz, men Schweiz hade en ”kantonskärmytsling”, ett småkrig mellan två kantoner 1848. Vårt sista krig var 1814, då vi tvingade in Norge i unionen med Sverige. Härförare var en av Napoleons generaler, Jean-Baptiste Bernadotte, som tack vare franska revolutionen och Napoleons reformer kunnat stiga från småborgare till general, och utsetts till kung av Sverige. Jag minns att jag räknade på fingrarna och insåg att 2014 har Sverige haft fred i 200 år – något fullkomligt enastående som säkerligen kommer att firas med pukor och trumpeter. Tänkte jag då.

I stället talas det tyst eller inte alls om det svenska fredsundret. Det kan bero på att det inte längre är helgjutet, att våra ”insatser” i Afghanistan inte bara var fredsbevarande, utan kan ses som ett deltagande i USA:s krig. Det vore intressant att ställa frågan till handhavaren av världens enda privatiserade utrikespolitik, Carl Bildt: Har vi i år haft fred i 200 år? Om han säger ”ja” blir följdfrågan: Varför anordnar vi då inte den största fredsfesten i världen, någonsin? Att missa ett sådant tillfälle, om man håller fast vid att vi inte deltagit i några krig sen 1814, måste ses som världens största pr-miss för en god sak. Om svaret är nej får vi papper på att vi numera deltar i krig.

Jag tror nämligen att världens herrar och damer rustar för krig, möjligen utan att själva förstå det. När inrikespolitiska motsättningar blir för stora brukar de styrande ”lösa” missnöjet med sitt eget maktmissbruk genom krig, som ansetts ena nationer. Vad vi vidare kan se är den märkliga flatheten inför den nyss så heliga demokratin. Ukraina, Thailand och Venezuela har alla inte särskilt tilltalande, men demokratiskt valda regeringar som det görs uppror emot och mängder av politiker och medier är suddiga i sina ställningstaganden, som om det i denna tid blivit acceptabelt att störta demokratiskt valda regeringar; något som försätter demokratin i vanrykte, vilket möjligen är meningen. Detsamma gäller Egypten. Och polariseringen i USA.

Själv är jag lycklig över den intelligenta aktivismen mot Rysslands absurda lagar när det gäller homosexualitet. Men jag kan också spåra en afghansk eller arabisk situation: Helt rättmätig aktivism mot groteskerier används av mörka krafter för att rättfärdiga för dem lönande hatkampanjer. Det fanns en otrolig vrede i världen mot talibanernas övergrepp mot kvinnor i Afghanistan, varvid George W Bush försäkrade att USA:s anfallskrig mot Afghanistan också handlade om att befria kvinnorna. Något som ännu återstår att bevisa. I arabvärlden stals den arabiska våren, de unga demokratianhängarnas uppror av andra, maktspelande krafter. Revolten älskades av väst så länge internetgenerationen tycktes leda. Och sedan tog helt andra krafter över, först Brödraskapet och sedan militären.

Ryssland utgör inte något hot mot Sverige eller EU, de tänker inte anfalla oss. Men starka krafter, i Sverige med Carl Bildt i spetsen, arbetar på att skapa den fiendebild de tror sig behöva och då vill de ha hbtq-aktivisterna på sin sida. Egentligen struntar de i övergreppen mot homosexuella i Ryssland, men de använder en berättigad vrede till att uppvigla för helt andra maktens syften. De tror att människorna i Sverige ännu är åtkomliga för att återskapa den urgamla rysskräcken. Det tror inte jag. Vi är inte rädda för Ryssland, men vi motsätter oss på alla cylindrar deras homofobi och deras övergrepp mot Pussy Riot och oliktänkande.

Skapandet av fiendeländer tillsammans med många politikers feghet inför den växande främlingsfientligheten i Europa – man har inget emot att invandrare görs till syndabockar för den globala finanskraschen, ”krisen” – är alla krigsscenarier.

Att i detta onådens år 2014 ordna en global fest – med världens intelligentaste symposier i ämnet – för ett fredsprojekt som slagit Gandhis med hästlängder (även om det kanske bröts på 2000-talet) och minnas fred istället för enbart krig och massakrer vore en gåva till en orolig värld. Men jag antar att hökarna i alliansregeringen aldrig ens kommit på tanken.

Maria-Pia Boëthius
Maria-Pia Boëthius 

Har sedan första numret varit ledarskribent i rikstidningen ETC. Varje lördag skriver hon ledaren i helgtidningen ETC.