Ledare. Göran Greider.

2021-04-28 03:00
Bild: Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

EU:s minimilöner är dum välgörenhet

Bland de värsta hoten mot demokratin på EU-nivå är att makt ständigt tenderar att flytta över till EU-domstolen. Det är det som kallas för juridifiering av politiken. De stora maktfrågorna hamnar i händerna på en elit av jurister, med säte i Luxemburg.

Och det är precis det som nu riskerar att inträffa när det gäller löner och arbetsmarknad, skriver Göran Greider.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nej, det går helt enkelt inte att lita på Europaunionen. Det har förblivit min känsla genom alla år. Jag röstade emot en svensk EU/EG-anslutning när det begav sig och även om jag därefter stoiskt har accepterat det svenska medlemskapet och ser det som en historisk nödvändighet på lång sikt, består min vaksamhet.

Min enkla syn är den att EU-samarbetet i allt väsentligt och tillsvidare bör förbli ett mellanstatligt samarbete, där medlemsländerna behåller sin makt över avgörande områden och släpper ifrån sig den bara i takt med att befolkningarna accepterar det och EU anammar en mer progressiv linje i olika frågor.

Eurosystemet bör så många länder som möjligt hålla sig borta från så länge som det bara går. Att trä en enda valuta över helt olik-artade ekonomier är att från tid till annan döma olika befolkningar till ekonomisk handlingsförlamning.

Fortfarande är det så att det är på nationell nivå som demokratin och folkligt inflytande fungerar i alla fall hyggligt, medan den på EU-nivå är tunn och hotas starkt av olika lobby-intressen som är oerhört starka i Bryssel.

Bland de värsta hoten mot demokratin på EU-nivå är att makt ständigt tenderar att flytta över till EU-domstolen. Det är det som kallas för juridifiering av politiken. De stora maktfrågorna hamnar i händerna på en elit av jurister, med säte i Luxemburg långt från vanligt folk, rätt mycket som i fallet med högsta domstolen i USA, som ständigt lägger en grimma på majoritetsstyret.

Och det är precis det som nu riskerar att inträffa när det gäller löner och arbetsmarknad.

I höstas antog EU-kommissionen ett förslag om att minimilöner helst bör införas i allt fler länder i Europa. Löneskillnaderna är stora i den väldiga unionen och många länder, särskilt i Syd, ligger ännu ganska trasiga efter finanskrisens svåra härjningar. Men reaktionerna från fackföreningsrörelserna i de länder som har ett fungerande kollektivavtalssystem och hög facklig anslutning har varit mycket starka. LO:s vice ordförande Therese Gouvelin rasade nyligen förtvivlat mot tonerna från EU-kommissionen. Med all rätt.

Minimilöner är i praktiken ingenting annat än ett slags missriktad välgörenhet uppifrån. Man tycker synd om dem med usla löner, men tar i själva verket ifrån löntagarna det viktigaste verktyg de har för att långsiktigt förbättra sina villkor: Det blir mindre attraktivt att gå med i facket och i realiteten hamnar de där minimilönerna ändå lägre än vad de gör via löneförhandlingar om ingångsavtal.

I ett land som Sverige har den stora majoriteten av företag kollektivavtal. Vilket påverkar även företag som inte har det. Trycket på olika gigbranscher blir hårdare, som vi nyligen sett i fallet Foodora. Skulle minimilöner lagstiftas fram är risken överhängande att fler företag bara skulle betala lägsta stipulerade minimilöner – och ett bestående lågt lönetak införs.

Att även arbetsgivarna i länder med fungerande kollektivavtal är kritiska mot lagstiftade minimilöner bör vänstern glädja sig åt. Det är bra att alla viktiga avgöranden inte hamnar hos staten som ibland är snäll, ibland elak, men alltid blir en mer avlägsen maktinstans än fack och arbetsgivare.

När den sociala pelaren infördes i EU-sammanhang var Sverige som bekant drivande. Ett topp-möte hölls i Sverige. Jag var skeptisk men försvarade ändå tanken att EU måste sikta på att bli något mer än bara ett gigantiskt regionalt frihandelsområde. Men jag kanske begick ett misstag, måste jag erkänna. EU lovade att länder som Sverige, Finland, Danmark och flera andra skulle få behålla sina system men många, särskilt på högerkanten (Moderaterna) varnade för att det var tomma löften.

Kanske hade de en hel del rätt där. Viljan att skapa en federal superstat med regler och direktiv som ingen får undkomma är sällsamt stark i Europaunionen. Mycket makt vill ha mer makt.

I somras togs antagligen ett stort steg mot en europeisk superstat när ett gigantiskt stöd- och lånepaket lanserades som bygger på att unionen tar upp gemensamma lån. Sker det där några gånger till har antagligen en ny grund lagts för en federal superstat (plus det faktum att stödpaketet verkar bli extremt byråkratiskt och kanske kommer alldeles för sent ändå).

Det vi gång på gång bevittnar när det gäller EU är helt enkelt tendenser till ett slags hypernationalism, i stor europeisk skala, som jag i längden ofta fruktar mer än den nationalism som tyvärr också pulserar på nationell nivå.

I maj ska nästa toppmöte hållas kring frågan om minimilöner och social pelare. En rad länder, däribland Sverige, har protesterat mot tongångarna om obligatorisk lagstiftning kring minimilöner i EU. Det är fullt möjligt att den utvecklingen faktiskt går att stoppa. Men säker kan man inte vara.

Lita inte på Europa-unionen!