Ledare. Johan Ehrenberg.

2021-01-15 03:00
Bild: Ulf Lundkvist
Puffetikett
Dagens ETC

Det sista som dör är vänstersekterismen

Jo, det finns vägar ut ur detta, men inga som stärker partibygget.

Inget som hjälper partisternas vardagslunk. De kommer sjunka på vår gemensamma resa med Titanic.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag mardrömmer. I en framtid i Elon Musks konstgjorda stad på Mars sitter ett tiotusental människor och skådar ner mot en jord som formligen trasas sönder av klimatstormar, en del av naturens hämnd mot den civilisation människan byggde och som mördade fler liv än vad de någonsin skapat. På svaga signaler når en sista debatt från hemplaneten marsianerna och de hör ett argument från något som kallas Ekosocialistiska samlingspartiet som säger: ”Vi hade faktiskt det bästa klimatprogrammet av alla!” Så bryts kontakten, de sorgsna marsianerna tar på sig de täta dräkterna och går försiktigt iväg för att odla i en miljö som är hundra gånger sämre än den de lämnade. Luft kostar mer än el.

Jag vaknar andfådd.

Kanske är det så.

Fi har bästa klimatprogrammet?

V har bästa klimatprogrammet?

Vändpunkt har bästa klimatprogrammet?

Eller kanske rentav MP har bästa klimatprogrammet, egentligen, bakom kompromisserna?

Och frågar du S så har även det partiet bästa klimatprogrammet.

Ja, det finns fler kandidater till titeln och det märkliga med alla dessa bästa program är att utsläppen ändå ökar och att Sverige inte alls lyckats bryta utsläppen till Parisavtalets nivå. Räknar vi in våra akuta bioenergiutsläpp ökar tvärtom koldioxidnivån vi skapar även 2021.

Det enklaste sättet att hantera det problemet är förstås att trixa med siffrorna, inte räkna med de utsläpp man inte vill åtgärda (tänk flyg, tänk biobränsle, tänk jordbruk) och då kan återigen partiet ha den bästa klimatpolitiken av alla.

Ett annat sätt att hantera det är att säga att partiet faktiskt inte är ansvarigt, det är de andra som måste ändra sig för det bästa klimatprogrammet är ju det hen håller i handen.

Men vad ska vi ha sådana partier till?

Alla partier skapas av rörelser, de har en uppgift, att driva rörelsens krav via politiken, men jag hävdar att alla partier istället förvandlas till ett självändamål, det finns inget svenskt parti som sätter sakfrågorna före partiorganisationen. Vi kan kalla det partiegoism. Själv gillar jag den gamla beteckningen från 70-talet. Sekterism. Oförmågan att skapa samarbete, rädslan att bli del i en okontrollerbar rörelse större än partibygget, är det som styr aktiviteterna, inte behovet av förändring.

Partiet har sin egen logik, målet att först komma in i församlingar och sedan trygga andelen av partiet som kan ha de politiska uppdragen, skapar en politik som säkerligen kan tyckas bäst, men sällan handlar om att vara bäst.

Om man tar klimatfrågan är det här en brutal sanning.

Vi har extrema behov av ett gemensamt program för att rädda världen och vi har miljö- och vänsterpartier, lokalt och nationellt, som inte kan lägga fram en gemensam green new deal att pressa alla andra med. Det betyder att man inte heller skapar den kraft som rörelser kan ta tag i och pressa framåt. Alla försöker lösa samma problem men med egna vinklar för att kunna sätta upp skylten ”bäst” i fönstret och sedan återgå till ingenting.

För det kan vi väl enas om. Alla vet vad som borde göras, att det inte sker handlar om anpassning till andra behov (typ bevarad vinstjakt) eller behovet av att få någon procent till nästa val.

Före jul skrev jag en ledare om att det behövs ett klimatinitiativ, kalla det klimatparti eller vad du vill, vars enda uppgift är att gå in i församlingarna med gretaister: experter, forskare, äldre erfarna med flera. Det handlar inte om partibygge, det handlar om att skapa den motmakt som gör att man skrämmer de borgerliga till att sluta obstruera och S till att börja agera.

Det enda som kan ändra politiken är rörelser som säger emot.

Jag har fått extremt många mejl med rakt av positiva förhoppningar, jag har fått några få arga mejl från partister och du har läst några inlägg i Dagens ETC med invändningar.

Inifrån Fi, där möjligheten finns att öppna upp valtekniskt, har jag fått ilskna mejl om att den nya ledningen absolut inte kan tänka sig att ändra i partibygget, det är mejl av ilska mot Gudrun Schyman för förräderi mot saken. Den nya ledningen tror på allvar att Fi kommer in i riksdagen med nuvarande metod. Partibygget styr politiken.

Suck.

Jag känner igen det från vänstersekterismen och från alla förstörda rörelser sedan dess där partiernas behov styrt insatsen, inte sakfrågorna. (Det var därför jag själv lämnade partibygget 1979 och satsade den kraft jag och vänner hade på att istället bygga en motröst som blev ETC.)

Att verkligheten ändrats har ingen betydelse för partiegoismens logik.

Att alla partier gått från massdeltagande till deltagande av några tusen personer, har inte heller skapat insikt om att utvecklingen går åt fel håll. Ju färre som är medlemmar, desto fler blir anställda.

Det här är inte demokrati, det här är förvaltning av ett system som när det nu står inför ett existentiellt hot tillsätter en utredning.

Kampen för omställning kommer naturligtvis öka och den kommer ledas av människor som gör, inte människor som tycker. Och om de partier som hävdar att de förstått att klimatfrågan är den allra viktigaste, inte kan dra slutsatsen av det de vet, så kommer de också bli allt svagare (även om den ena kan kannibalisera på den andres kris så ökar bara den borgerliga kraften för att fortsätta med det som förstör för alla).

Borgare har en ovanligt bra förmåga att samarbeta med varandra över partigränser, de har inget problem att maximera röstunderlag genom valtaktiska samarbeten, inget problem av att byta politik för att få makt och ingen lojalitet annat än mot uppdragsgivaren som är det kapital, den privata ekonomiska makt som politiken ständigt stöder.

Vänsterkrafter – och jag räknar in S där – kan inte ens enas under klimatets akuta hot.

Jo, det finns vägar ut ur detta, men inga som stärker partibygget.

Inget som hjälper partisternas vardagslunk.

De kommer sjunka på vår gemensamma resa med Titanic – men sittande vid varsitt bord, med vatten upp till knäna och olika menyer av dagordningar i handen.

Förvissningen om att de hade rätt när allt gick åt helvete finns kvar.

Och så partisternas sista hopp.

Kanske kan någon av dem får plats på raketen mot Mars?