Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2020-10-25 03:00
Bild: Dagens ETC / Dplay/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Det enda rätta är att kräva alla svar om Estonias förlisning

Flera experter har menat att det måste ha funnits ett hål någonstans på båten. Bara detta borde ha räckt för att göra en grundlig undersökning, bärga Estonia och studera vraket i detalj.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I 25 år har de kallats konspirationsteoretiker, foliehattar, mytomaner. Deras frågor har avfärdats, de har fått höra att de borde släppa det och gå vidare. Att de minns fel, att alla svar finns i den officiella rapporten.

Och så får de överlevande, de anhöriga och de undersökande journalisterna veta att de haft rätt hela tiden. I den nya dokumentären ”Estonia – fyndet som ändrar allt” hittar den svenske journalisten Henrik Evertssons team det som svenska politiker förnekat i årtionden – ett stort hål i skrovet. I dagarna har det visat sig att det finns ytterligare hål.

Det är detta med fakta. Antingen är det på ett sätt, eller på ett annat. All undersökande journalistik, precis som vetenskaplig forskning, handlar om att ta reda på hur det är – för på något sätt är det ju.

De överlevande har hela tiden insisterat på att den officiella versionen som presenterats av haverikommissionen inte alls stämmer med deras minnen. Flera hörde stora smällar, och berättar om vatten som först kom in under bildäck – inte på bildäck som rapporten påstår. Dessutom, menar experter, tar det dagar för ett så stort fartyg att sjunka om vattnet kommer in från bildäck – det normala är att det kantrar men flyter. Inte heller stämmer tidsangivelserna i rapporten med vad de överlevande minns, och i vissa fall dokumenterat. Flera har menat att det måste ha funnits ett hål någonstans på båten.

Bara detta borde ha räckt för att göra en grundlig undersökning, bärga Estonia och studera vraket i detalj. Det rör sig trots allt om Sveriges största katastrof i modern tid, som Carl Bildt, statsminister då olyckan ägde rum, sa direkt efter. Om inte annat för att få slut på alla rykten.

Istället gjorde man det motsatta. Man täckte över vraket med 10 000 ton sten och stiftade en lag som förbjöd någon att närma sig det. Till och med de överlevande stoppades fysiskt från att gå ner och söka efter sina anhörigas kroppar. Detta kallades ”gravfrid”, vilket var ett ord som plötsligt accepterades av det svenska samhället, trots att det aldrig funnits något liknande tidigare. Estonia är det enda vraket i världen som omfattas av en sådan lag. Anledningarna som gavs var ännu konstigare.

Först sades det att det var svårt och traumatiskt för dykare att se så många kroppar. Men som de brittiska dykare som intervjuas i dokumentären berättar, hade det varit en lätt sak att hämta upp kropparna – det var mer traumatiskt att tvingas lämna dem kvar.

Sedan sades det att vraket måste täckas för att inte någon skulle dyka ner och börja stjäla smycken och ringar från de döda.

Förklaringarna blev konstigare och konstigare, särskilt som de alltid motiverades med hänsyn till de anhöriga, varav majoriteten själva ville att vraket skulle bärgas och de döda få begravas.

Jag har alltid tänkt att det hela berodde på byråkrati, snålhet, dumhet, eller den politiska hållning som blivit något av ett kännetecken för Sverige: ”Nu vänder vi blad och talar inte mer om saken.”

Men en enda faktauppgift har ändrat allt detta. Nu ter sig regeringarnas, både de blå och rödas, beteende under 25 år snarare som ett försök att undvika att något kom fram. Frågan är: Vad är detta något? För vem är det graverande? Tyvärr ser det ut som om den nuvarande regeringen avser att fortsätta i samma anda. Först ville de inte se filmen, sedan vill de lägga locket på, möjligen en ny utredning. Som förmodligen kommer att mumla på i samma anda som de tidigare.

Evertssons fynd ändrar inte bara frågan om Estonia. Det borde få oss att göra upp med den tilltro som brukar kallas naiv, men som snarare är slö. Jag har länge tänkt att Sverige lider av en ohälsosam brist på konspirationsteorier. De flesta länder har för mycket av den varan, vilket ofta beror på korruption och avsaknad av transparens. Här, däremot, kallas alla som försöker studera makt och intresse för konspirationsteoretiker, som om det vore samma sak att bedriva undersökande journalistik som att tro på chemtrails.

Här tror vi gott om alla, här finns inga intressen, här finns ingen maktkamp, inga konflikter. Här vill alla väl!

Det, om något, är en attityd som bäddar för maktmissbruk.