Ledare. Rebecka Bohlin.

2021-01-21 09:00
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Den lyckliga horan existerar inte

Vi måste bli bättre på att finnas, se varningstecken, lyssna utan att döma – och stötta. Vi måste. Och det är inte bara en fråga om insikt – det är lika mycket en fråga om resurser.

”Det finns de som tar sig rätten att köpa andra människors kroppar. Män som våldtar, misshandlar, hotar, skriker glåpord, som inte accepterar ett nej, för de anser sig ha köpt en produkt. En vara de kallar hora, slyna, dotter, älskling, fitta, din jävla subba. Den produkten har varit jag, Louise.”

Jag märker att mina händer skakar, ja, faktiskt skakar hela mitt inre, när jag läst sista sidan i boken som utkommer den här veckan ”Till männen som köpte min kropp”, skriven av Louise Amcoff tillsammans med journalisten Tove Sahlin (Norstedts förlag).

Idag publicerar vi en intervju med Louise Amcoff och hon berättar att det vittnesmål hon nu ger ut är ett sätt för henne att överleva. Att berätta sin historia, så att andra ska veta att de inte är ensamma. Bryta med föreställningen om ett jag som inte har något värde.

Hon berättar historien om ett barn från en ganska vanlig familj. En skilsmässa, uppbrott, ny på skolgården och utsatt för utfrysning och mobbing, något som sätter spår i barnet. Som skapar känslan av att inte vara berättigad att må bra.

När Louise Amcoff är 12 år börjar hon rymma, kasta sig på tåg, ta sig till okända ställen. Ofta är det män som hittar henne, som verkar snälla och säger att de kan bjuda på mat.

Hon är 13 år när hon blir våldtagen och beskriver det som att livet delas upp i ett före och ett efter. Hon orkar inte berätta för vuxna.

Först många år senare, i ett tryggt familjehem med en kvinna som inte dömer, kommer orden. Därefter tog det ytterligare flera år att bryta med självskadebeteendet att sälja sin kropp.

Många av de insatser samhället satte in gjorde hennes situation värre. Gruppboenden med låsta dörrar, med andra ångestfyllda tjejer, med personal som inte kunde förstå.

Louise Amcoff drar slutsatsen att samhället måste bli bättre på att ta hand om de sårbara.

”De behöver trygghet och kärlek. Inte hat, utanförskap, låsta dörrar och isolering. De dör då.”

Att läsa en bok som ”Till männen som köpte min kropp” är naturligtvis tungt. Jag väljer att inte återge de vittnesmål av förnedring, våld och tortyr, som finns i boken. Vill du veta, ska du läsa boken – och intervjun. Och jag tycker att du ska göra det. För detta är ett av de viktigaste vittnesmålen sedan Metoo brakade lös. Louise Amcoff skriver:

”Jag var fortfarande ett barn när ni började köpa min kropp. Ett barn som var vilse i livet, som letade efter trygghet och bekräftelse, men i stället fann jag er.”

Louise Amcoff belyser hur prostitution finns mitt ibland oss. Inte bara utomlands eller i storstäder. Den finns i glesbygden, på parkeringen, eller vid busskuren där våra barn väntar på bussen till skolan. Män köper kroppar på arbetsplatser efter stängning eller i sina hem när familjen inte är där. Det sker överallt.

Jag vill med den här texten tacka dig, Louise: Tack för att du vågar vittna! Det ska inte vara förgäves.

Vi har som samhälle och individer mycket att lära av dig.

Du har mött så många trötta vuxna, som inte orkat. Men den gemensamma nämnaren hos de som stöttat på riktigt är att de lyssnat utan att döma.

Låt oss ta in detta: Vi måste bli bättre på att finnas, se varningstecken, lyssna utan att döma – och stötta. Vi måste. Och det är inte bara en fråga om insikt – det är lika mycket en fråga om resurser. Till socialtjänst, psykiatri, polis och skola, för att stötta ångestfyllda unga – och stoppa torskarna.

Låt mig ge Louise Amcoff sista ordet i denna text:

”Jag vill att ni ska förstå att ingen prostituerar sig för att den vill. Det finns alltid en bakomliggande orsak. Den lyckliga horan existerar inte.” 

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.