Ledare. Andreas Gustavsson.

2014-03-24 05:27

De rika drar ifrån – snart brister det för britterna

"Ett måttlöst välbärgat fåtal betraktar miljoner arbetande människors bekymmer som skådespel – ett zoo – något underhållande, exotiskt, potentiellt farligt, absolut främmande."

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Tony Benn var en socialdemokrat av det slaget att han knappt rymdes inom socialdemokratin, trots ministerposter fanns det ofta friktion, något knastrigt mellan honom och Labour, speciellt efter att Blair-generationen gjort entré med bilhandlargarnityr samt prefixet New. Nu är Benn död, han gick bort för drygt en vecka sedan, men i en intervju som ETC gjorde med honom 2001 talar han – själv från privilegierade förhållanden – om brittiska samhällets hierarkier, klassmotsättningarna, där det översta skiktet saknar förbindelse till majoriteten.

Han var övertygad om det destruktiva i sådan splittring, att klyftor inte kan vara för djupa om gemenskap – bortom kollektiv mot kollektiv – ska vara möjlig. Nu är Benn alltså död. Jag är på sätt och vis glad att han slapp se den rapport som Oxfam nyligen publicerade.

Organisationen har för avsikt att väcka opinion mot orättfärdiga skillnader vad gäller inkomst och förmögenhet. Därför har man låtit sina ekonomer ta fram statistik som visar att de fem rikaste familjerna i Storbritannien tillsammans äger mer än landets fattigaste 20 procent. Det är nästan omöjligt att absorbera. Fem familjer äger mer än nästan 13 miljoner britter. Fem familjer har samlat på sig motsvarande nästan 300 miljarder kronor. En familj – den rikaste, Grosvenor – har ensam större förmögenhet än landets fattigaste tiondel. En familj!

Oxfam har döpt rapporten till A tale of two Britains (En berättelse om två Storbritannien), självklart en medveten passning till Charles Dickens roman, som utspelar sig före och under franska revolutionen.

2011 skakades London av upplopp. Bränderna hade inte ens falnat då David Cameron förkunnade: ”Barn utan pappor, skolor utan disciplin, belöning utan strävan, brott utan straff, rättigheter utan ansvar och samhällen utan kontroll”. Premiärministern lovade att bekämpa ”moraliskt förfall”. Men vad hade han väntat sig? Vad händer med ett samhälle som låter dessa inkomstskillnader passera, ja, som politiskt underblåser en utveckling som tänjer och tänjer tills något brister?

Sedan mitten av 90-talet har de 0,1 procent rikaste i Storbritannien ökat sina förmögenheter med i genomsnitt motsvarande 5000 kronor – varje vecka. Samtidigt har de 90 procent ”fattigaste” ökat sina med knappt 30 kronor.

Det senaste decenniet har de fem procent rikaste fått ökad disponibel inkomst, medan resten – 95 procent – fått minskad.

Vad händer?

Till att börja med kommer Storbritannien att ha 800 000 barn under fattigdomsgränsen år 2020, enligt Oxfam, som i rapporten konstaterar: Ojämlikheten är extrem. Nuvarande regering, tidigare regeringar, alla har de sin skuld i detta. Ekonomisk kris måste hanteras, men det sker idag på bekostnad av både låg- och medelinkomsttagare.

Sprängstoff strax innan den konservativa/liberala ledningen skulle lägga sin budget. Höj skatten för de rikaste, krävde Oxfam. Jaga både individer och företag som smiter från att bidra. Skär inte ned på välfärden.

Sedan kom budgeten, i onsdags, komplett med ett tal av finansminister George Osborne. Han hävdade där att inkomstklyftorna är mindre än vad de varit på 28 år (nej, Oxfam accepterar inte framställningen). Sedan förklarade han att budgeten måste balanseras. Höja skatten för klanen Grosvenor som tjänar miljarder på att kränga Belgravia-fastigheter? Icke. Fortsatt nedmontering av det offentliga? Absolut.

Labours ledare Ed Miliband slog ned på denna budget som ett bi på honung, han redogjorde för oppositionens perspektiv i ett tal som trots sin längd – 1642 affekterade ord – aldrig hann ta sig förbi anklagelsen att Osbornes regering älskar förmögna britter och nonchalerar resten, aldrig hann komma till ett eget konkret förslag om höjd skatt för höginkomsttagare.

Kanske är det bara jag som är för dålig att läsa mellan raderna, under retoriken, för nu börjar valfläsket puttra i pannan.

Labour odlar gärna bilden av regeringen – särskilt då Tories – som världsfrånvända internatpojkar som inget hellre vill än att göra sina rika vänner ännu rikare. Efter budgetens lansering gjorde de konservativas ordförande Grant Shapps sitt bästa för att bekräfta detta.

Han twittrade att sänkt skatt på bingo och öl kommer att ”hjälpa hårt arbetande människor att göra mer av vad de tycker bäst om”. Det blev viralt ögonblicket därpå. Delvis för att Shapps härom veckan ville lansera Tories som ”arbetarnas parti”, ledande i kampen för ett ”klasslöst samhälle”. Delvis för att Shapps här manifesterar just det som Tories kallar en myt, nämligen att ett måttlöst välbärgat fåtal skulle spatsera genom samhället på egna vägar, öppna bara för dem, och betrakta miljoner arbetande människors bekymmer som skådespel – ett zoo – något underhållande, exotiskt, potentiellt farligt, absolut främmande.

Titta, den har inte råd med terminsavgiften! Oj, den vet inte om det blir någon pension på ålderns höst! Usch, måste den gnälla så fasligt över att vara ensamstående med barn och inte ha haft råd med mat åt sig själv på tre dagar!

Det senare exemplet kommer direkt från Vincent Nichols, katolsk ärkebiskop av Westminster, som är en av flera kyrkoledare som varnar för social misär.

En gång till: Fem familjer äger mer än nästan 13 miljoner. Men om drygt ett år stundar val. Sannolikheten är stor att många kommer att kräva en trovärdig plan för omfördelning – av såväl Tories och Liberaldemokraterna som av Labour.