Ledare. Göran Greider.

2014-03-26 10:27

Anarkososse? Statsanarkist? Ja!

Marknadsmekanismen och affärsintresset förvrider den mänskliga impulsen till samarbete.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

"Anarkister, det ska ni akta er för. De vill bara förstöra” – det minns jag att min gamla svensklärare på gymnasiet en gång långt nere i sjuttiotalet utbrast på en lektion. Anarki betyder bokstavligen ”utan ordning” och är motsatsen till hierarki och genom anarkismens långa historia har denna ideologi upprört samhällets besuttna mer än kanske någon annan lära. De konservativa som hatade kommunismen kunde trots allt i hemlighet glädja sig åt att realsocialismen uppvisade just hierarkiska ordningar och den strängaste disciplin. Men anarkismen har ofta skrämt borgerliga själar mer än något annat därför att den säger tack och hej till alla hierarkier.

De flesta av förrförra seklets stora anarkistiska tänkare är idag bortglömda och i den politiska debatten förekommer begreppet anarkism knappast alls. Utom möjligen när det tas avstånd från AFA, antifascistisk aktion och deras autonoma politiska filosofi. Själv ogillar jag djupt AFA:s militanta antirasism, även om de enskilda aktivister jag mött drivs av en ärlig och beundransvärd vilja att på allvar bekämpa rasister. Men vi kan inte ha ett samhälle där en självutnämnd vänstervariant av medborgargarden helt enkelt tar lagen i egna händer. Jag minns när ett antal husockupanter någon gång på åttiotalet blev väldigt oroliga över att huset de ockuperat plötsligt omringades av livsfarliga skinheads. De blev livrädda. Vad gjorde de? De ringde polisen.

Anarkism som samhällssystem tror jag inte på. Men jag tror att det i den fantastiska anarkistiska traditionen finns inslag som idag skulle kunna vitalisera ett dagspolitiskt universum som liknar numera liknar en idépolitisk öken. Förra sommaren ägnade jag åt att läsa den ryske anarkisten Peter Kropotkins klassiker ”Inbördes hjälp” (den kom 1903). Han var på sin tid faktiskt en framstående naturforskare och åberopas idag allt oftare av moderna evolutionsbiologer (mer än vad han åberopas av politiska tänkare). Kropotkin hade retat sig på den då vanliga tolkningen av Darwins lära som enbart gick ut på att naturen är ett gladiatorspel, en evig kamp för tillvaron: döda eller dödas.

Den milde Kropotkin hade under sina långa forskningsresor tyckt sig se något helt annat: att arterna sysslade med inbördes hjälp för att överleva i hårda miljöer. Jag tror sällan jag blivit så lycklig som när jag läst hans skildringar av djurlivet i Sibirien. Han ser pur livsglädje i djurens lekar och om tranor kan han skriva att de ägnar större delen av dagen åt ”sällskapsliv”. Men det stannar inte där. Han menar att inbördes hjälp-principen också har kännetecknat den mänskliga historien i alla dess faser: från tidiga ”kommunistiska” jägare och samlare, över ryskt kollektivt byliv och medeltida gillen och skrån bort till de sociala rörelser – exempelvis fackföreningar–som bröt fram under hans egen tid. Människan är inte en ensam gladiator som enbart kämpar för sin överlevnad. Han kunde stödja sig på Darwin själv där: Just vår egen arts svaghet har tvingat oss att på olika sätt samarbeta för att lösa problemen, menade Darwin.

Självorganisering i den sociala jämlikhetens tecken – det är grundtanken hos Kropotkin. Och det är än idag, ja mer idag än kanske någonsin tidigare, en oerhörd och radikal tanke. I praktiken säger den att vi inte behöver chefer på arbetsplatserna, annat än som samordnare. Ta den debatt som förts sedan trettio år tillbaka om förnyelse av den offentliga sektorn och som tyvärr mynnade ut i den segrande borgerliga slutsatsen att förnyelsen av skola, vård och omsorg måste ske via privatisering. I Kropotkins värld skulle förnyelsen istället ha ägt rum inom den offentliga sektorn, med ökat bestämmande för de anställda. Och, här är poängen: Detta är lättare att fixa där marknadsmekanismen och affärsintresset inte förvrider den mänskliga impulsen till samarbete.

Vi har glömt bort det eller förträngt det, men under det halvsekel när svensk arbetarrörelse var som mest levande, vital och medlemsrik, fanns det starka anarkistiska impulser i rörelsen: I den kooperativa rörelsen och i de många sociala rörelser som hörde till arbetarrörelsen. Varje Folkets Hus är ett monument över hur stark självorganiseringens idé en gång var. Löntagarfondsförslaget hade en syndikalistisk prägel. Ibland har det hävdats att de där impulserna dödades när den generella välfärdsstaten byggdes upp. Men det är feltänkt kritik: I de rum som befriats från marknadsmekanism skulle självorganiseringen, om den politiska viljan funnits, verkligen kunna få sin riktigt stora betydelse.

Jag menar att det är längs dessa linjer som en intressant förnyelse av välfärdstaten och socialismen i allmänhet borde tänkas framöver. Ta tillvara alla dessa impulser till självorganisering som vi, evolutionärt, bär inom oss – men inse att det ofta kräver en stark stat som håller vinstintressena borta från centrala områden i samhället.

Alltså: Anarkososse? Statsanarkist? Ja! Det är dags att uppvärdera anarkismen!

PS. Vill du läsa mer om Kropotkin? I min bok Den solidariska genen skriver jag mycket om honom.