Bokrecension.

2020-10-12 18:26
Tone Schunnesson, vars nya roman ”Dagarna, dagarna, dagarna” handlar om en influenser och realitystjärna, Bibbs, i fritt fall.  Bild: Henrik Montgomery / TT
Tone Schunnesson, vars nya roman ”Dagarna, dagarna, dagarna” handlar om en influenser och realitystjärna, Bibbs, i fritt fall. 
Puffetikett
Dagens ETC

Tone Schunnesson skildrar en influencers råa färd mot kraschen

Vad händer när en måttligt talangfull skandalbloggare inte lyckats leva upp till berömmelsens krav?

Jenny Ascenbrenner har läst Tone Schunnessons nya ”Dagarna, dagarna, dagarna” och är förtjust i den smärtsamma gestaltningen av en mångbottnad och trasig människa

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vad hände med tjejen i ”Tripprapporter”, i Tone Schunnessons påtända debutroman, när hon med knapp nöd överlevde partydrogstrippen och ändå bestämde sig för att leva?

Kanske blev hon en influencer på dekis, en som lever på sin gränslösa ungdomliga arrogans och subversiva slafsighet ända in i kaklet och kaklet visar sig vara när 30-årsåldern håller på att bli fyrtio. En tuggumi­utsträckt ungdomstid som till sist ändå obönhörligt kraschar in i medelåldern. 

Det finns inga egentliga kopplingar mellan jagen i Tone Schunnessons två böcker, men ett sorts systerskap. En tendens att försöka gå vidare genom att falla framåt, varje gång skrapa upp ansiktet men varje gång också förflytta sig en smula mot en ny plats att vara på. 

Och så finns det litterärt ett systerförhållande. Där ”Tripprapporter” är den gränslösa lillasystern som jagar framåt, aldrig ser bakåt eller åt sidorna, springer på nästa kick, nästa infall, är ”Dagarna, dagarna, dagarna” språkligt och dramaturgiskt en vuxnare roman, men med samma rastlösa energi och kompromisslösa blick. 

Jag är förtjust i Tone Schunnessons prosa. Alla är inte det, man kan uppfatta den som slarvig, men för mig är slängigheten en helt avgörande aspekt av gestaltningen av rotlöshet, ångest och livsvilja. Debuten var en välgörande smocka underifrån, från de uppväxande. ”Dagarna, dagarna, dagarna” river upp sårskorpan på vår ruttna samtid och visar upp att det blöder. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Huvudpersonen Bibbs slog igenom som bloggare, på den tiden när det var hett. Hon blev älskad och kontroversiell för sin rappa respektlöshet och plockades upp av olika tv-kanaler, men lyckas inte förvalta sin lilla bit berömmelse tillräckligt väl för att den ska bli självgenererande. 

När romanen inleds är hon 39 år gammal och ingen vill längre köpa det hon säljer: sig själv. Ingen skickar gratis kläder, skor och smink till henne längre och när folk känner igen henne på gatan är det inte självklart för att utropa ”åh Bibbs, du är min stora förebild!” – det kan lika gärna vara ett hm, du ser bekant ut, är vi grannar?

Dessutom gör hennes kille slut. Denna gång på riktigt, efter hundratals stormiga, våldsamma uppbrott, verkar Baby nu mena allvar. Den man med ett vanligt, tråkigt jobb som hon haft bredvid sig som en konstant, trots hans alkoholism och hetsiga humör ändå en stadgande normalitet.

När han gör slut och kastar ut henne ur lägenheten, rasar det och Bibbs ger sig ut på en desperat jakt på en lösning, en som inbegriper 100 000 kronor att köpa loss kontraktet från Baby med. Det Stockholm hon rör sig i är hårt och fånigt i lika hög grad, befolkat av självupptagna cyniker. Tone Schunnesson skriver om ett barn av vår tid lite som franska Virginie Despentes skriver om en åldrande rockers i Paris i serien om Vernon Subutex. Med kärv kärlek, drastisk humor och en ständigt närvarande skärva av äkta sorg.

Bibbs med sina gratiskläder och sin ohejdade narcissism hade kunnat bli en endimensionell karikatyr, men Schunnesson skriver fram en mångbottnat trasig människa. En som försöker överleva med det som bjudits, men som inte är särskilt bra på det. 

Hon skriver med en hårdhet som är ärlighet också inför sådant som man inte riktigt vill låtsas om. Som när hon närmar sig övergrepp och gråzoner och låter Bibbs reflektera över vem som kliver fram och säger stopp när någon gått över en gräns:

”Att kunna säga: ’Han slår mig’, eller, som min första pojkvän: ’Han våldtar mig’ var en pokal för de felfria. För de som aldrig bad om det. Utsagan (’Han skadar mig’) var den finaste utmärkelsen och så duktig, så fri från skuld, var aldrig jag.”

Det är lika underhållande som smärtsamt att följa den långt ifrån felfria Bibbs i hennes färd mot att krascha allt igen och igen och igen.