Kultur & Nöje.

2020-09-30 15:28
  • ”Älska mig” säsong 2, tv-serie av och med Josephine Bornebusch. Bild: Viasat
    ”Älska mig” säsong 2, tv-serie av och med Josephine Bornebusch.
  • Sommar i P1 med manusförfattaren och komikern Klara Zimmergrens från 2012. Hon har också skrivit boken ”Längtan bor i mina steg” om jakten på mannen som ska ge henne barnet, tröstlös desperation och provrörsbefruktningar. Bild: Jessica Gow/TT
    Sommar i P1 med manusförfattaren och komikern Klara Zimmergrens från 2012. Hon har också skrivit boken ”Längtan bor i mina steg” om jakten på mannen som ska ge henne barnet, tröstlös desperation och provrörsbefruktningar.
  • ”Vuxna människor”, roman om att vara singel med barnlängtan av norska Marie Aubert. bild Agnete Brun
    ”Vuxna människor”, roman om att vara singel med barnlängtan av norska Marie Aubert.
  • Podden ”Jag vill ha barn” med Annika Leone och Cilla Holm.
    Podden ”Jag vill ha barn” med Annika Leone och Cilla Holm.
  • SVT:s Carina Bergfeldt har berättat öppet om sin och makens graviditetskamp. Bild: Christine Olsson/tt
    SVT:s Carina Bergfeldt har berättat öppet om sin och makens graviditetskamp.
Puffetikett
Dagens ETC

Satans sticka, plussa nån gång då!

Hånande minus. Oändliga utredningar. Och det förbannade blodet i trosan. Nu tar sig den såriga barnlängtan ut i ljuset, skriver Kristin McMillen.

Josephine Bornebuschs tv-serie ”Älska mig” är senast i raden att skildra hur gravidförsök kan få tillvaron att ätas upp av längtan och stress.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Naket, gripande, sorgligt, glädjande och vackert. ADJEKTIVEN RÄCKER INTE”. Så skrev Aftonbladets recensent i versaler efter Klara Zimmergrens Sommar i P1 2012, där komikern och manusförfattaren berättade om sin ofrivilliga barnlöshet.

Det var verkligen på tiden att graviditetslängtan fick plats i en av de stora kanalerna.

Med humor och brutal ärlighet berättade Klara Zimmergren i programmet om längtan efter tassande barnsteg och att få bli någons mamma. Dessutom avslöjade komikern vad hon ville säga till de puckon som sagt okänsliga kommentarer om hennes barnlöshet:

”Backa ett steg nu, innan jag sticker min sista äggstimulerande spruta i dig - din pung”.

Jag hade inte själv försökt skaffa barn när programmet sändes, men minns ändå hur en värld av sorg och längtan öppnade sig. Alla dessa känslor av otillräcklighet, ilska och ledsenhet som så många bär runt på utan att det syns utanpå. Frustationen i tvingas le när ännu en i bekantskapskretsen lyckligt kvittrar ”vi ska ha barn”.

Sedan Klara Zimmergrens sommarprat har allt fler skildringar om ofrivillig barnlöshet rullats ut i offentligheten. Podden ”Jag vill ha barn” med journalisten Annika Leone och samtalsterapeuten Cilla Holm, har sedan 2017 tagit upp ämnet från alla möjliga känslovinkar och praktiska perspektiv.

Här finns avsnitt med titlar som ”att hantera upprepade missfall” till ”konsten att dejta när man vill ha barn”, men också de med politiska dimensioner, som avsnittet om vithetsnormen i fertilitetsprocessen.

Även i fiktionen berättas det om ofrivillig barnlöshet. Romanen ”Vuxna människor” blev 2019 en sensation i Norge och kom i svensk översättning i våras. Här gestaltar författaren Marie Aubert välskrivet hur det känns att hamna utanför klubben med barnvagnar och selar, att svimfärdig av avund se alla jävla gravidmagar smekas av någon lycklig hand. Det gör ont att läsa om huvudpersonen Idas förtvivlan, känslan av att vara oälskad. Kommer någon någonsin att vilja befrukta hennes ägg?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Ett rykande färskt exempel är Josephine Bornebuschs tv-serie ”Älska mig”, där läkaren Clara inleder andra säsongen som en olycklig spillra. I ett år har hon och pojkvännen utan framgång försökt få barn.

De är nykära, framgångsrika och bor i en perfekt stylad innerstadslägenhet – men vad hjälper det när en sönderfrätande barnlängtan lägger sig som en blöt filt över allt? Här skildras snyggt hur befruktningsstressen tär på relationen och gör sexet till mekaniskt och torftigt målfokuserat.

På nätforum har anonyma trådstartare i åratal följt varandra genom minus, plus och missfall. I trådar som ”Min barnlängtan gör mig galen” och ”Vi som försöker bli gravida med första barnet” hittas hundratals vittnesmål. Vissa jämför hoppfullt sina eventuella gravidtecken, andra beskriver hur de anklagar sig själva för de uteblivna plussen, skäms i tysthet och är rädda för att verka desperata eller bittra. Här finns alltid en stöttande digital kram att få från någon i liknande situation.

Men det betyder också mycket med offentliga berättelser. SVT:s korrespondent Carina Bergfeldt är en av de som berättat öppet om sin och makens graviditetskamp.

I oktober 2019 skrev hon på Instagram om två år av tröstlösa försök. Hon räknade upp eländet: ”misslyckad IVF och misslyckad inseminering, hormoner och sprutor och östrogen”. Men det var inte bara den ofrivilliga barnlösheten som smärtade, utan även omgivningens kommentarer.

Ovetande om Carina Bergfeldts försök hände det att totala främlingar kom fram och i ”i all välmening” uppmanade henne att skaffa ett kärleksbarn. Hon fick mail om saken, bebisemojis på sociala medier och påminnelser från bekanta om att ”karriären inte är allt”.

Som om hon inte redan visste?

Eländet ledde till sist till en efterlängtad graviditet. Men Carina Bergfeldt passade ändå på att skicka en känga till de som tyckt att de har med andras reproduktion att göra: ”Ge fan i att fråga, även om det kryper i dig av nyfikenhet.”

Att försöka och försöka, bli besviken varje mens. Det är många som vet hur svår längtan efter graviditet kan vara. Därför är det bra att känslorna kring gravidförsök börjar komma ut i ljuset.

Berättelserna kan såklart inte leverera de där efterlängtade barnstegen på parketten -  men den kanske kan få någon att känna sig lite, lite mindre ensam.