Kultur & Nöje.

2020-09-22 18:20
”Jag kan prata fritt om ämnen som upplevs skamliga för många”, säger Faiaz Dowlatzai Foto: Anders Jensen-Urstad
”Jag kan prata fritt om ämnen som upplevs skamliga för många”, säger Faiaz Dowlatzai
Puffetikett
Dagens ETC

Ortens bästa röst Faiaz Dowlatzai blandar död med humor och värme

Han blandar död och förföljelse med humor och värme.

Ångest och trauma med dagdrömmar och sexuella fantasier.

Faiaz Dowlatzai kom till Sverige som ensamkommande flykting.

I helgen korades han till Ortens bästa penna.

– Jag vill inte få människor att gråta när de läser, säger Faiaz Dowlatzai.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”När jag vänder mig ser jag en blond tjej med ett ​smiley face​ och en pärm i handen. Hon kan inte vara äldre än 28 år, men hennes klädstil och kroppsform säger något annat – ​sweet 20! Hon har på sig adidassneakers och tighta yoga pants, ​fit as hell​. Jag reser mig upp från den hårda mörkgråa stolen och är redo för att skaka hand med henne – bara för att vara artig, inte för att jag vill känna på hennes mjuka hud. ”Linda, psykolog”, säger hon och sträcker fram handen.”

Stycket är hämtat från Faiaz Dowlatzais berättelse ”Psykologen”, som i helgen klubbades som vinnare i tävlingen Ortens bästa penna.

Novellen, som handlar om en ensamkommande pojkes resa in i vuxenvärlden, slog knockout på juryn, som bestod bland annat av författarna Johannes Anyuru och Susanna Alakoski.

– Det känns otroligt för mig, jag hade verkligen inte förväntat mig detta. Det är en stor ära. Min text var ett av 113 bidrag, det känns motiverande och inspirerande, säger han.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Juryn skriver i sin motivering att din berättelse är ”spektakulär” och ”modig”. Är du modig som person?

– Ja, det skulle jag faktiskt med stolthet kalla mig. Jag kan prata fritt om ämnen som upplevs skamliga för många. För mig är det naturligt att till exempel prata om sex, men det var det inte från början. Jag har varit troende muslim.

Varför inte längre?

– Jag är agnostiker nu. Jag har inte slutat tro, men jag är mer öppen för saker. Förut hade jag lärt mig att min religion var den bästa, nu är jag öppen för andra perspektiv.

I din novell skriver du om sexuella fantasier – varför har du valt att göra det?

– För att inspirera! Det finns så många som har fantasier utan att våga prata om det. De flesta ungdomar fantiserar – både killar och tjejer. Men många är rädda för att acceptera den här sidan hos sig själva. Min tanke var att skapa en karaktär som gör det många andra fantiserar om. Och jag tror att jag har lyckats.

Vi lär oss ett nytt ord i novellen – ”dingil”. Berätta!

– Det är ett skämtord som används när man pratar om de små barnens penisar som används där jag kommer från i norra Afghanistan. Ordet betyder typ ”lilla penis”. Tro mig, du kommer inte hitta det på Google.

Kommer det bli en roman av berättelsen tillslut?

– Det är tanken. Jag skriver nästan varje dag. Jag har träffat en förläggare från Natur och kultur, hon är min mentor nu. Sami Said, som var med i juryn, har från början trott på min text. Han har också lovat att hjälpa till under processen. Det betyder mycket för mig.

Har skrivit två böcker

Faiaz Dowlatzai är dock ingen debutant i romansammanhang. Han har tidigare skrivit flera böcker. I sin självbiografiska roman ”Resan – bortom de månlösa nätterna” (Semafor förlag) berättar han om sin och syster Nehals hopplösa försök att ta sig från Turkiet till Europa. I uppföljaren ”Resan – under den brännande solen”, får vi följa med på fortsättning av färden.

Även i de här väldigt mörka berättelserna skriver du in mycket skratt och humor. Varför är detta viktigt?

– Tragedin behöver inte vara så ledsam och tråkig. Den kan få oss att skratta också. Och på så sätt locka in läsare i berättelsen. Jag vill inte få människor att gråta när de läser, men ändå vill jag att de ska förstå hemskheten i det jag skriver.

Tillfälligt uppehållstillstånd

Faiaz Dowlatzai kom till Sverige som ensamkommande flykting 2015. Två år senare började han skriva på sitt nya språk.

– Tanken var från början att jag bara skulle skriva om vem jag var, i fall jag skulle bli utvisad. Jag ville liksom lämna något efter mig.

Efter några månader skickade han materialet till förlag. Alla sa nej. Något han alls inte förvånades över eftersom hans svenskkunskaper vid tidpunkten var ”väldigt begränsade”. Förra året började han, efter att ha fått påtryckningar från sin advokat, titta på texten igen. Han skrev om allt vilket tillslut blev berättelsen ”Resan”.

I juni förra året tog Faiaz Dowlatzai studenten. Kort därefter fick han ett treårigt uppehållstillstånd.

– Jag har mått väldigt dåligt under den här tiden. Jag gnäller inte och jag är också glad. Det som har hänt mig har pushat mig att kämpa mer. Jag var inte säker att jag skulle stanna. Detta fick mig att börja vilja berätta.

Varför skriver du?

– När jag skriver känner jag mig fri, gränslös och lycklig. Men också deprimerad. Jag får intensiva känslor. Adrenalin. Jag skapar en värld där bara jag och karaktärerna finns. Känslan att vara chefen, det är det som gör att jag skriver, vill skriva. Jag planerar inget, skriver bara scener och låter berättelsen falla på plats.

Du skriver litteratur efter att ha bott i ditt nya land i bara några år. Hur har du fått den här känslan för språk?

– I familjen är det jag som är den galna. Det kommer inte från föräldrarna. Pappa dog när jag var sex månader, mamma är analfabet. Men jag hade den här förmågan till fantasi redan som barn. Så småningom började jag lära mig engelska. Genom engelskan kunde fantasin utvecklas ännu mer. Jag kunde läsa om en ny väld, helt annorlunda från min. Med höga byggnader, nakna tjejer. Livet vidgades. Fantasin också. Detaljerna var så sköna.

Triggas av ensamheten

Under åren i Sverige har han engagerat sig inom Rädda Barnens påverkansråd och Ensamkommandes förbund.

–Jag har upptäckt många orättvisor, som tyvärr inte så många gör något åt. Det fanns en djup frustration som aldrig kunde uttryckas bland de som drabbades. Jag ville vara den rösten de behövde.

Om du med en mening skulle beskriva dina fem år i Sverige – vilken hade du valt?

– Ett utmanande äventyr. Jag är inte glad för hur systemet behandlar människor, men jag är glad för människorna jag har träffat.

Hur mår du i dag?

– Jag mår bra. Inte alltid. Ibland känner jag mig ensam, trots att jag har folk runtomkring mig. Ensamheten är en av anledningarna till att jag skriver.

Faiaz Dowlatzai

Bor i Stockholm

Ålder: 20

Född i Balkh (som också kallas för Rumis stad) i Afghanistan.

Kom till Sverige hösten 2015.

Litterär förebild: Rumi. ”Jag kommer från hans stad.”

Familj: Tre syskon, två systrar och en bror.

Aktuell: Vann priset Ortens bästa penna i kategorin Bok i helgen.

Juryn bestod av Johannes Anyuru, Susanna Alakoski, Sami Said, Jason Diakité, Mona Manasar och Burcu Sahin. Priset är 25 000 kronor.