Kultur & Nöje.

2020-12-10 10:00
Nina Lekander. Bild: Elisabeth Ohlson Wallin
Nina Lekander.
Puffetikett
Dagens ETC

Nina Lekander: Därför går jag till Bulletin

Här motiverar hon sitt beslut att bli redaktör på nya högerpublikationen – och ger sin syn på Gretas klimatrörelse och islamism.

– Jag är besviken på både vänstern och vissa feministiska riktningar för att hedersförtrycket ignorerades så länge.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Dagens ETC når Nina Lekander mitt i ett flyttkaos. Hon har precis flyttat in i en ny lägenhet, samtidigt som hon lär sig programmet Slack för att kommunicera med de nya kollegerna på Bulletin. Hon säger att satsningen inte kommer att hamna lika långt till höger som folk tror och tycker inte att det är så konstigt att hon har tagit ett redaktörsjobb just där.

– Jag har ju varit på Expressen i flera decennier och så skriver jag i Fokus, som en del också anser vara högervriden. Just när det gäller Bulletin tycker jag att det var så många bra människor där som jag respekterar oavsett politisk ståndpunkt. Det finns andra vänsterskribenter med också, flera är på ingång. Det blir ett brett spektrum, jag ser ingen propagandistisk konstig fara med detta, inte alls.

– Det är härligt om det får spreta lite, säger Lekander, som kallar sig yttrandefrihetsfundamentalist och just har läst en ledartext av nya kollegan Per Gudmundson.

– Vi brukar inte vara på samma sida, men det är en utmärkt ledarartikel om tiggerifrågan. Jag kanske inte helt håller med, men den är väldigt välformulerad och intressant.

Vad kommer din roll att innebära?

– En och annan krönika, artikel eller recension. Dessutom får jag vara textredaktör och kanske översätta. Det är jag bra på.

Det är många som blev besvikna när de hörde att du tog det här jobbet.

– Är det? Jag är ju i gott sällskap med andra gamla vänstermänniskor. Det blir en ny miljö, mer inkomster, jag kan ju också sluta om det visar sig vara någonting som jag inte skriver under på.

Har du en tanke om vad du kommer att skriva?

– Jag som är gammal kvällstidningsjournalist tar vad jag skriver lite som det kommer. Jag blir både glad om jag blir ombedd att skriva om ett ämne och om jag kan plocka någonting ur huvudet, jag gör det för mitt eget nöjes skull. Jag är en klok gammfeminist och det kan vilken tidning som helst behöva.

Tog du jobbet för pengarna?

– Ja för all del, i viss mån.

Vad vet du om vem som står bakom finansieringen?

– Inte mycket. Men jag har bekanta som är bättre på research än jag, och de har försäkrat att alla bidragsgivare är helt kosher.

Var skulle du placera dig på en höger-vänsterskala idag?

– Kanske besviken vänster, på ett ungefär.

Varför besviken?

– Tja, jag har varit med i VPK och arrangerat diverse utomparlamentariska aktiviteter, och jag har röstat lite olika under de senaste valen. Jag är inte någon trosviss tjugoåring som har alla svar längre. Jag röstade på tre olika partier senast och jag vet inte ens om jag kommer att rösta i nästa val. Jag har allt svårare att följa de paket som kommer med vart och ett av partierna. Som gammal syndikalist är man ju också ganska liberal på något sätt.

Om man följer dina alster och även i viss mån dina sociala medier kan man ana att du har genomgått en politisk förflyttningsprocess. Stämmer det?

– Ja, det har jag väl i vissa frågor. Jag är rätt skeptisk till hur klimatfrågan bevakas av journalister till exempel, nu senast Dagens Nyheters beslut att överlåta chefredaktörsskapet åt en aktivist, vilket är ett märkligt publicistiskt beslut som är svårt att tänka sig i någon annan fråga. Om det nu ska vara en högeråsikt. Men jag har kvar min ovilja mot hierarkier. Du kan få kalla det att jag har glidit mot mitten om du vill.

Vad är det med klimatrörelsen och Greta Thunberg som stör dig?

– Jag reagerar på den enstämmighet och entonighet som Greta Thunberg har gett röst åt. Det kan inte finnas en enda global lösning på klimatförändringarna och det finns enskilda aktörer vars metoder är problematiska. Ta Extinction Rebellion, där finns ju en del rent fascistiska drag och deras aktioner drabbar ofta vanligt hederligt folk.

Vad stör dig med svensk vänster?

– Den hårt gångna identitetspolitiken är ett exempel. Man verkar inte förstå sig på den arbetarklass man säger sig representera längre. Det är klart att det vore härligt om det fanns öppna gränser och världen kunde vara så god, men nu är den inte det.

Det ryktas ju om att Bulletin kommer att skriva mycket om invandring.

– Det har jag ingen aning om. Invandring diskuteras ju nu på många håll, men jag vet faktiskt inte. Religion är ju alltid intressant också, där finns många dispyter idag som inte fanns på samma sätt när jag var ung.

– Jag är också besviken på både vänstern och vissa feministiska riktningar för att hedersförtrycket ignorerades så länge. Det tog flera år innan man medgav att det var ett problem, efter en lång tid av förnekelse och ”det där är bara rasism”. Nu har det blivit mycket, mycket bättre. I senaste laget, men nu har folk fattat att det finns.

Du är väldigt antireligiös.

– Jag är hardcoreateist.

Är det någonting du vill lägga till?

– Ja, apropå hedersfrågan och islamism är det förskräckligt att mansöverskottet har blivit så himla stort. Det är för mycket snubbar, pojkar och män. Jag har en kompis i Berlin som är ordningspolis, hon säger att det inte är så farligt med punkarna och de gamla haschtomtarna, men unga hormonstinna pojkgäng från flyktingförläggningarna som dricker alkohol för första gången, då blir det problem. Hon får också åka ut till skolor där antisemitism och homosexhån har brett ut sig de senaste åren.

Nina Lekander

Född: 1957 i Stockholm

Aktuell: Med redaktörsjobb på Bulletin. Sedan tidigare har Bulletin, som beskrivs som en borgerlig storsatsning, rekryterat Paulina Neuding som chefredaktör, samt Ivar Arpi, Per Gudmundson, Lars Leijonborg och Alice Teodorescu Måwe. Lekander går dit efter många år på Expressens kultursidor.

Känd: Som journalist och författare, bland annat till ”Mun mot mun”, ”Lilla livet” och ”Trosbekännelser”, samt som tongivande både för vänstern och i den feministiska debatten på 80- och 90-talen.