Fråga Ehrenberg.

2014-02-22 12:00

När politik blir teater

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag såg att ni skrev om House of cards i Dagens ETC. Men okritiskt. Jag tycker själv det är skrämmande hur den serien skildrar politik och makt som ett cyniskt spel där allt bara handlar om individernas egen framgång. Som om politik var meningslös. Är inte sådana skildringar rätt obehagliga egentligen? Ungefär som alla actionfilmer som handlar om sammanbitna män från västliga stater som åker iväg och stoppar terror någonstans.
Eva Nilsson

Visst kan man diskutera tv-seriernas politiska berättelse. Jag själv är fascinerad över de stora skillnaderna mellan Vita huset (the West Wing) och House of cards. I den förra – som också handlade om demokrater – är det stressen, jakten, den enorma pressen på de överaktiva, snabbpratande medarbetarna som hela tiden försöker göra gott i kamp mot klockan och oförstående medier. Serien blev ett försvar av en presidentmakts ”svåra beslut” och gjorde tv-presidenten mer populär än den sittande. Det var som ett alternativt politiskt USA fanns samtidigt, för den verkliga presidenten, Bush, var ju lika mycket en medial figur för de flesta väljare. Bartlet eller Bush?

Den här berättelsen var djupt förljugen om vad som driver politik i grunden. Om de ekonomiska makterna, de stora förändringarna bakom en politik.

Sedan kom finanskrisen.

Nu skildras bara makten som ett korrupt system, det finns inget hopp om politikens roll överhuvudtaget, det är bara en kamp om positionerna medan de ”nödvändiga besluten” maler på av sig själv.

Det är klart att två så olika serier om samma sak, säger något om tidsandan.

Om man ser på några år gamla Bourne-filmer och inser att den skildringen av övervakningssamhället de handlar om är en skugga av de avslöjanden om övervakning som Snowden gjorde kring amerikanska NSA (och svenska FRA:s inblandning i övervakningen) kan man också bli fundersam.

Underhållningen som en ventil för en samhälls­kritik som vi inte riktigt orkar diskutera.

Å andra sidan, hur ska man göra underhållning av maktkamp utan att utesluta det andra ur berättelsen. Även Shakespeare har ju en rätt obehaglig syn på sina furstar. Så jag vill inte övertolka underhållningsserierna.

Då är jag mer orolig när jag märker att vardags­politik i Sverige förvandlas till något slags låtsasmaktspel. Mätningar om partiledares ”popularitet” tycker jag är ett märkligt otyg. Liksom expertkommentarer om politikers ”insats i debatten”.

För då blir politik som teater.

Jag hörde nyss Stefan Löfven i Agenda förklara att arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring inte är ett bidrag utan just en försäkring.

Ett viktigt påpekande.

Här i ETC har jag tidigare skrivit om att sjukförsäkringen dessutom går med stort överskott. Vi betalar in mer till försäkringen än vi tar ut som sjuka. Att kalla det ”bidrag” är helt absurt.

Men när jag läser kommentarer om det på sociala medier handlar påfallande många om att Löfven var ”mer alert” och ”självsäkrare” än förut. Väldigt lite handlade om ekonomin bakom påståendena. Som om det var självklart och vi nu skulle diskutera popularitet igen. Ungefär som det var självklart vid förra valet att Borg var ”ansvarsfull” när han försämrade sjukersättningarna.

Sådant skrämmer mig mer än en myglande vicepresident i Kevin Spaceys lysande rolltolkning.