Mötet.

2021-01-20 13:49
  • ”Vi spelade in den i lockdown. Det kändes väldigt tröstande och väldigt vackert på något sätt”, säger Marianne Faithfull om sitt 21:a soloalbum.  Bild: Thibault Camus/AP
    ”Vi spelade in den i lockdown. Det kändes väldigt tröstande och väldigt vackert på något sätt”, säger Marianne Faithfull om sitt 21:a soloalbum.
  • Det finns en risk att ”She walks in beauty” kan bli Marianne Faithfulls sista album. Covid-19:s påverkan på hennes lungor gör att hon för närvarande inte kan sjunga. Bild: Erik Mårtensson/TT
    Det finns en risk att ”She walks in beauty” kan bli Marianne Faithfulls sista album. Covid-19:s påverkan på hennes lungor gör att hon för närvarande inte kan sjunga.
Puffetikett
Dagens ETC

Marianne Faithfull: ”Jag var på en mörk plats – förmodligen var det döden”

Efter att ha kämpat mot covid-19 på sjukhus i tre veckor fortsatte Marianne Faithfull slutförandet av sitt 21:a soloalbum, möjligtvis hennes sista. I en stor intervju reflekterar hon över att hon kanske aldrig kommer att sjunga igen, sin avsky mot att ha blivit behandlad som ”en musa” på 60-talet och varför hon fortfarande tror på mirakel.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Marianne Faithfull pratar i telefonen från sitt hem i Putney i sydvästra London. Hon låter exakt som man skulle förvänta sig: lika hes som sin sång på alla album hon spelat in under de senaste 40 åren och, som den dotter till en baronessa hon är, väldigt posh. Hennes ordförråd vittnar om att hon växte upp under 1960-talet: förbittring uttrycks i meningar som börjar med: ”Oh man …”, sådant som irriterar henne är ”en plåga”. Men innan vi börjar ber hon om ursäkt på förhand. Hennes minne, säger hon, är inte vad det har varit.

– Det är galet vilka grejer jag glömmer. Korttidsminnet. Jag minns det som hände för länge sedan väldigt väl. Det är sådant som hänt nyligen som jag inte kan minnas. Och det är kusligt. Hemskt. Du kan inte tänka dig hur hemskt det är.

Var dödsdömd

Minnesförlusten, berättar hon, är en följd av covid-19. Hon hade flyt i sin karriär när viruset slog till i april förra året. Hon var halvvägs in i inspelningen av sitt 21:a soloalbum ”She walks in beauty” och en biopic baserad på hennes självbiografi från 1994 var på gång. Hon minns inte något från när hon blev sjuk eller rusades till intensivvårdsavdelningen

– Allt jag vet är att jag var på en väldigt mörk plats. Förmodligen var det döden.

I världen utanför förbereddes minnesrunor. Det var inte bara makabra journalister som antog att Faithfulls tur – som tidigare hjälpt henne igenom heroinmissbruk, bulimi, självmordsförsök, hemlöshet, bröstcancer, hepatit C och 2014 en bruten höft som blev infekterad efter operationen – till sist tagit slut. Hon tillhörde, erkänner hon själv, definitivt riskgruppen för covid-19: då 73 år gammal, med en rad underliggande hälsoproblem, däribland emfysem – resultatet av årtionden av rökning.

– Oh man, suckar hon.

– Jag önskar att jag aldrig hade plockat upp en cigarett i hela mitt liv.

Hennes musikaliske medarbetare, Warren Ellis, mest känd som Nick Caves bandkollega i The Bad Seeds, säger att det ”egentligen inte var meningen” att hon skulle klara sig.

– Att hon överlevde det, det är inte klokt, säger han.

Marianne Faithfulls situation såg så allvarlig ut att Ellis fick ett bekymrat sms om hennes hälsa från hennes gamle vän och producent Hal Willner, som själv var sjuk i covid. Willner dog av viruset dagen efter det skickades. Faithfulls management gjorde ett uttalande om att hon svarade bra på behandlingen, men själv säger hon att läkarna på sjukhuset inte var lika optimistiska. När hon tillfrisknat läste hon i sin journal och fann meningen ”endast palliativ vård”.

Men hon återhämtade sig, om än med bestående men.

– Tre saker: minnet, tröttheten och mina lungor är fortfarande inte okej – jag måste få syre och allt det där. Sidoeffekterna är så konstiga. En del tillfrisknar men kan inte gå eller prata. Hemskt.

Pandemin – en öppning för poesin

Ofattbart nog så gick hon snabbt tillbaka till arbetet och slutförde ”She walks in beauty”, vilket kanske säger en del om hennes passion för albumet, som kommer ut i april. Det är ett oväntat projekt, även mot bakgrund av hennes eklektiska solodiskografi från senare år, vilken omfattar en nytolkning av Kurt Weills Ballet chanté ”De sju dödssynderna” från 1933, samarbeten med Blur och Pulp, och covers på alla från Duke Ellington till Black Rebel Motorcycle Club. På ”She walks in beauty” läser Faithfull verk av de romantiska poeterna – Keats ”Till hösten” och ”Ode till en näktergal”, Shelleys ”Ozymandias”, Wordsworths ”Prelude” – ackompanjerad av Ellis, med inhopp från Brian Eno och Nick Cave.

Hon drogs först till dikterna när hon gick i skolan.

– Det är väl ganska uppenbart, eller hur, skrockar hon.

– Jag var en smart tjej, en söt tjej, och jag trodde att de alla handlade om mig.

Hon har länge velat spela in dem.

– Men jag kunde aldrig komma på hur och vilket skivbolag skulle någonsin vilja ge ut det? Vem skulle ens vilja höra det? Till och med jag tänkte kommersiellt på detta och det har aldrig varit min grej. Men så till slut, faktiskt tack vare Warren och min manager François, kände jag att jag kunde göra det nu och – det här är hemskt – det passar perfekt för vad vi alla går igenom. Det är det mest perfekta för den här tiden i våra liv. Vi spelade in den i lockdown. Det kändes väldigt tröstande och väldigt vackert på något sätt. Nu när jag läser dem ser jag evigheten – de är som en flod eller ett berg, de är vackra och tröstande. Jag har insett att de inte handlar om mig.

Hon skrockar hest.

”Jag irriterade verkligen folk”

Hennes senaste album, ”Negative capability” från 2018, var även det ett samarbete med Ellis och en märkvärdig meditation över åldrande, ensamhet och förlust. Inte minst den av Anita Pallenberg, en gammal vän, och precis som hon själv tidigare Rolling Stones-älskarinna, som dog 2017. Den innehöll en nyinspelning av hennes debutsingel ”As tears go by”, skriven av Mick Jagger och Keith Richards, som Ellis säger fick alla andra i studion att börja gråta. Albumet fick, förståeligt nog, begeistrade recensioner, vilket fick Faithfull att hävda att Storbritannien ”äntligen förstår vem jag är och vad jag försöker göra, vilket jag har väntat på i hela mitt liv”.

– Jag irriterade verkligen folk, tror jag, på något sätt, säger hon nu när hon pratar om en stor del av sin karriär.

– Kanske var allt med mig irriterande på den tiden. Du vet, jag var inte en konventionell artist, någonsin, och det var också ganska tydligt att det inte var tillgjort och det irriterade folk, tror jag. De kunde inte hantera det, de ville bara inte att det skulle vara sant.

”Jag var bara en pinuppa”

Hon hade sjungit på folkklubbar i Reading som tonåring, men säger att hon inte hade någon önskan om att bli popsångare.

– Oh man, jag var verkligen lycklig. Jag skulle gå på Cambridge eller Oxford och studera engelsk litteratur, filosofi och komparativ religion. Jag minns när jag sade det till folk på den tiden, de blev förskräckta! Men jag gjorde inte det, eller hur? Titta vad jag gjorde i stället! Jag uppfyllde alla deras vildaste fantasier.

Hennes akademiska karriär tog stopp en kväll då hon gick på en fest, som ordnades av Rolling Stones, tillsammans med John Dunbar, som snart skulle bli hennes första man. Stones manager, Andrew Loog Oldham, fick syn på henne och avfärdade henne som ”en ängel med stora bröst”, men tänkte ändå att han skulle kunna göra henne till stjärna.

– Det var en usel idé, säger hon i dag.

– Det tog lång tid för mig att komma över den förbittring jag kände mot Andrew Loog Oldham och (Oldhams kompanjon, reds anm.) Tony Calder, och till och med Mick och Keith. Du vet, jag älskade Mick och Keith och Charlie och Ronnie, faktiskt, men … Det tog år innan jag accepterade det, att det här var jag, att det var meningen att jag skulle göra det här, att det var mitt öde, min lott.

Hon hade anledning att känna sig förbittrad. Om du vill fördriva några av dina lockdowntimmar med att förbluffas över sexismen inom 1960-talets musikindustri, så är Faithfulls historia en bra plats att börja. Hon behandlades, som hon senare uttryckte det, ”som någon som inte bara inte ens kan sjunga, och som inte riktigt skriver eller någonting, bara någon som man kan göra något av. Jag var bara en pinuppa. Förfärligt deprimerande.”

Musa – ”ett fruktansvärt jobb”

Oldham verkar främst ha sett henne som ett verktyg för att kunna leva ut sina fantasier om att bli en brittisk Phil Spector, med ett stall av stjärnor. Faithfull skulle bli ett upplag för eventuellt överblivet material från Jagger och Richards, och en lättsam underhållare. En söt, posh tjej vars nisch skulle vara att försöka sjunga folksånger för en varietépublik.

Emellanåt lyste dock något hos Faithfull igenom. Ett slags vintrig melankoli genomströmmade hennes singlar från 1965, ”This little bird” och ”Go away from my world”, ganska lättviktiga sånger som hennes röst fyllde med sorgsenhet och längtan.

– Ja, tristess. Det är en del av mig! Jag vet inte var det kom från. Kanske är det mitt stjärntecken, även om jag inte direkt tror på allt det där. Det är bara min karaktär.

Men hennes sångkarriär stannade av 1967. Hon ägnade resten av årtiondet känd – och, efter ett drogtillslag vid Richards lantställe, ökänd – som Jaggers flickvän, eller, i bästa fall, hans musa. Kvinnan som gav Jagger ett exemplar av Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, och sådde fröet till ”Sympathy for the devil”; inspirationen bakom ”Wild horses”, ”Dear doctor” och ”You can’t always get what you want”.

– En musa? Det är skit att vara det, fnyser hon.

– Det är ett fruktansvärt jobb. Det finns inga manliga musor, eller hur? Kan du komma på en enda? Nej.

Skildrade sitt missbruk

Hennes skivbolag drog tillbaka hennes djärva singel från 1969, ”Something better”, i förfäran över dess b-sida, ”Sister morphine”, en skildring av missbruk som var så dyster att den uppenbarligen skrivits av någon som visste vad den pratade om. När Rolling Stones spelade in den strök de henne som låtskrivare, skenbart för att de visste att alla pengar hon tjänade på den skulle gå till droger (de lade så småningom till hennes namn på 1990-talet). Hon gjorde slut med Jagger och sjönk djupare ned i missbruket. Hon förlorade vårdnaden om Nicholas, sin son med John Dunbar. Hon säger att hennes beslut att flytta tillbaka till London från Paris för några år sedan drevs av en önskan att vara närmare sin son och sina barnbarn.

– För jag övergav honom under hela den där tiden. Jag var fruktansvärt olycklig över att han togs ifrån mig, men det är dags att glömma och komma över det och finnas här för honom och mina underbara barnbarn.

Hennes vänner försökte emellanåt hjälpa till, men det var inte förrän 1979 som hon återhämtade sig tillräckligt för att spela in den överraskande ”Broken english”, ett album där Faithfull plötsligt verkade studsa tillbaka till livet, med blottade huggtänder. Låtarna handlade om missbruk, terrorism och otrohet – den sista låten ”Why d’ya do it” var så explicit i sin skildring av en affär att arbetarna på EMI stegade ut och vägrade att pressa skivan.

– Jag fattade ett beslut att verkligen, till fullo, ge mitt hjärta till hela den där grejen, och det var vad som hände. Jag var smart nog att inse att jag hade mycket att lära. Du vet, jag gick inte på Oxford, men jag gick till Olympic studios och såg Rolling Stones spela in, och jag såg The Beatles spela in också. Jag såg de allra bästa arbeta och hur de arbetade och, tack vare Mick antar jag, såg jag också folk skriva – en fantastisk konstnär i högform. Jag såg hur han skrev och jag lärde mig mycket, och jag kommer alltid att vara tacksam.

Det var början på den andra akten i Faithfulls inspelningskarriär, i vilken hon har uppvisat en beundransvärd konstnärlig rastlöshet. ”Vad har jag att förlora?”, frågar hon och skrattar när jag säger att hon verkar ha blivit musikaliskt djärvare med åldern – samt utvecklat en påtaglig förmåga att locka till sig något hippare kollaboratörer än vad man kan ana att merparten av hennes 1960-tals-kollegor skulle få ihop. Utöver Pulp, Blur, Nick Cave och flera Bad Seeds, har hon jobbat med Beck, PJ Harvey, Anna Calvi, Mick Jones från The Clash, Lou Reed, Cat Power och Anohni.

– Jag vet, jag har en väldig tur. Jag vet inte vad det är, men det finns där, och de är hippare, coolare och till och med mer attraktiva.

”Det kanske är över”

Det finns en risk att ”She walks in beauty” kan bli hennes sista album. Covid-19:s påverkan på hennes lungor gör att hon för närvarande inte kan sjunga.

– Och jag kanske aldrig kommer att kunna sjunga igen. Det kanske är över. Jag skulle bli oerhört upprörd om det var så, men å andra sidan så är jag 74. Jag känner mig inte fördömd och jag känner mig inte oövervinnerlig. Jag känner mig bara jävligt mänsklig. Men något som jag faktiskt tror på, vilket ger mig hopp, är mirakel. Du vet, den här jättetrevliga läkaren kom för att prata med mig och hon sade att hon inte trodde att mina lungor någonsin skulle återhämta sig. Och det jag slutligen landade i var: Okej, det kanske de inte gör, men kanske, genom ett mirakel, gör de det. Jag vet inte varför jag tror på mirakel, jag bara gör det. Jag kanske måste det. Den resa jag gjort, de saker jag utsatt mig själv för, som jag tagit mig igenom hittills, och jag är okej. Låter det väldigt fånigt?

Nej, jag tycker inte att det låter fånigt. Det låter hoppfullt.

– Ja! Vi måste vara hoppfulla, det är jätteviktigt. Och jag är det, ja! Jag är ju fan fortfarande här.

Fotnot: Intervjun har tidigare publicerats i The Guardian.

Läs vidare på nästa sida: Tidslinje