McMillen Möter.

2020-09-17 18:45
  • Bild: Hossein Salmanzadeh
Puffetikett
Dagens ETC

Göran Greider – textorkanen som knäckt livskoden

Hur många timmar har Göran Greiders dygn? Hur många dagar finns i hans vecka? En avundsjuk Kristin McMillen åkte till Dala-Floda för att prata om mysteriet med den enorma produktiviteten, hur man blir nöjd med livet – och tjockishatet.

– Jag fått massor av brev och mejl som klagar på mitt utseende. Och ”Biggest Loser” ringde och frågade om jag ville vara med.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är snart lunch men Göran Greider ser påtagligt nyvaken ut på bänken vid busshållplatsen i Borlänge. Igår kom han inte i säng förrän 02.00 efter att ha knattrat ihop en kommentar till Dala-Demokraten på 20 minuter blankt om det socialdemokratiska valmötet där försvarsminister Peter Hultqvist petades av uppstickaren Erik Nises. Och så missade han bussen hem. Med håret flygande som en utblommad maskros krånglar Göran in sig i bilens framsäte där benen precis får plats.

– Det har varit körigt på senaste. Dessutom har jag nyligen haft lunginflammation, hostar han till och ursäktar att vi fått vända och hämta upp honom.

Energin verkar i alla fall inte tryta. I bilen hinner Göran snabbt avverka en telefonintervju i P4 Dalarna innan han intresserat förhör fotograf-Hossein om hur det var att bo i Mora (”nazister brukar stoppa mig på stan där”), för att sedan börja föreslå låtar till min spellista ”Ledsna killar” som spelas på svag volym. (”Kanske något med Neil Young?”).

Vi kommer fram och köper med oss thaimat från Dala-Flodas enda restaurang (kyckling med cashewnötter till Göran). Runt Ica-butiken verkar författaren känna de flesta: Någon är granne, en annan har han nyligen köpt en kattunge av. ”Hon är busig!” hojtar han glatt och visar sedan den slitna trähängbron som går över Dalälven. Han sitter själv i gruppen som ska ordna renoveringen.

Jag får pulshöjning av att höra om alla åtaganden. Hur många timmar har Göran Greiders dygn?

”Godmorgon fallfrukt”

Det är något med Göran Greiders tempo som inte går ihop. Bara att försöka överblicka produktionen är att utsätta sig för risken att bli kroniskt utmattad. Eller – för oss som ständigt ångestsvettas med våra texter – riskera att bli tokig av avund. Texterna verkar forsa ur honom. En essä skriver han på en dag, utöver det recensioner, ledartexter till både Dagens ETC och Dala-Demokraten, kulturkommentarer och något debattinlägg på versmåttet fornyrdislag. 60 år gammal har han gett ut sammantaget elva diktsamlingar, ett antal fackböcker och ett flertal biografier. Och så tv-framträdanden och föreläsningar runtom i landet därtill.

Är han arbetsnarkoman? Tyvärr inte ens det, eller hur man nu ska uttrycka sig. I sina sociala medier fyller han flödet med hyllningspoem till naturen och djurlivet. De verkar skrivna i ett saligt, meditativt tillstånd.

”Godmorgon, fallfrukt. Också du är vacker” – om ett ruttet äpple.

Förälskad

Men stressen då? Under dagen frågar jag upprepande gånger om det verkligen inte finns något osunt med denna oerhörda arbetsbelastning. Döljer sig ett exhibitionistiskt drag? Arbete som flykt från ångest? Det hade varit bra för artikeln. Men enligt Göran handlar allt bara om lust. Han verkar barnsligt förälskad i att skriva.

– Jag blir som en kattunge som leker med en snörstump. Så fort jag får bolla med orden på ett sätt som man inte gör i dagligt tal så tycker jag att det blir väldigt lustfyllt, säger han.

Författaren berättar hur han under gårdagskvällens valmöte med Socialdemokraterna i Borlänge kom att tänka på ordet ”afton”.

– Det är så vackert! Så hela artikeln till Dala-Demokraten låg gömd i ordet ”afton”. Det blev ganska fint. En mild ton fast det handlade om politik, säger han.

Jag känner mig inte alls nöjd med svaret. Kanske kan Görans fru Berit ge svar på frågan om produktivitetens pris?

Du din fule jävel

Stina, den halvdöva fågelhunden, blir överlycklig att återse sin älskade husse och hoppar direkt upp mot de svarta mjukisbyxorna för att bli klappad. Hon är tolv år och höll på att stryka med härom året. Då grät Göran. Men Stina överlevde, och följer nu som vanligt författaren troget vart han än går i trädgården. Hon är hans bästa vän, och har varit med på jobb över hela Sverige. När han lett allsång har hon ylat med i ”Internationalen”.

– Hundar är socialister, för de tänker på flocken. Katter är lite mer anarkister, kommenterar Göran och hälsar på kattungen Lisbet som ligger i en fåtölj. ”Visst har hon fin täckning?”

Frun Berit, pensionerad arkivarie, får en ömsint puss. När vi äter krafsar Stina envist på Görans knä och får ett par kycklingbitar som hon slukar utan att tugga.

– Titta, de bara försvinner, otroligt! myser Göran fascinerat. Sedan visar han sina odlingar och sin samling begonior i den yviga trädgården där nästan inget växer i raka rader.

Berit serverar hembakad bärpaj med vaniljvisp och Stina är snabbt framme med tassen för att får smaka en bit.

– Nej Stina, nu tycker jag att du har fått smaka väldigt mycket? säger Göran men bevekas snabbt av de stora ögonen och tar fram en hundgodis ur fickan på mjukisbyxorna.

Det går inte att värja sig. Göran Greider är så sällsynt nöjd med livet.

Aftonbladet-journalisten Åsa Linderborg bekräftar bilden. I dagboken ”Året med 13 månader” beskrivs kompisen Göran Greider med orden ”stabil som urberget” och ”en vacker själ”.

– Jag är ganska snäll och tycker att det är ett värde i att folk är vänliga. Det är vårt naturliga tillstånd. Vi har spegelneuroner som gör att vi hamnar i resonans, säger Göran.

Men i ett debattsammanhang, när någon säger saker du absolut inte håller med om. Mullrar det inte upp en vrede i dig då?

– Jo, det gör det. Men jag har aldrig gett mig på en person egentligen. Det är inte för att jag är extra ridderlig, utan för att saker som ”du din fule jävel” inte kommer ur mig, haha. Men att vara socialist nu, det är att vara konstant rasande...

Men du riktar inte ilskan mot de som tycker annorlunda?

– Nej, jag tycker väldigt mycket om de jag sitter och träter med om politik, fast de är långt åt höger. Ledarskribenten Ivar Arpi, till exempel, är en trevlig person. Han har skrivit vedervärdiga saker, men när vi träffas innan tv-sändning kan vi sitta och prata om musik eller vad som helst. Jag tycker att han är en intellektuell, vaken och nyfiken person.

Umgås du privat med folk till höger?

– Nej, men jag umgås inte med vänsterfolk heller. Bästa vännerna här hemma, vi pratar aldrig politik. Snickaren och bonden, jag vet inte vad de röstar på ens.

”Sexualitet är större än akten”

Känslor av passion: Raseri, ömhet, åtrå och skuld. Detta nya känsloregister har krävts för att skriva Göran Greiders nyutkomna ”Hon vars hjärta var som mitt”. Boken är förvånansvärt nog författarens första roman och handlar om den stormiga kärlekshistorien mellan poeten Dan Andersson och studentskan Märta Larsson.

– Det finns till och med några erotiska scener i boken. Det var jätteroligt att skriva, men jag vet ju vilken kvicksand det är...

Vad försökte du undvika i sexscenerna?

– Konkretistisk brutalism. Det är ofta det som gör att man nästan blir generad... Men sexualitet är så mycket större än själva akten. Det måste omgärdas av alla de här vaga, ordlösa stämningarna som föregår attraktion. Jag hade det i bakhuvudet, att det skulle finnas en ömsinthet. Det är bättre att förväntningarna syns.

När frun Berit klev in på tidskriften 80-tal i Uppsala var Göran den första hon såg på redaktionen.

– Det var kärlek vid första ögonkastet, berättar hon lyckligt.

30 år har gått, och eftersom Göran inte har körkort är den pensionerade Berit numera inte bara fru, utan nu även hans chaufför. På väg till föreläsningar runtom i landet lyssnar de på spännande ljudböcker i bilen. Sedan sover de på hotell. Ibland har Berit klagat på att maken inte skrivit kärleksdikter åt henne, men när hon avtackades från från arbetet som arkivarie på SVT läste Göran upp just en sådan till den nyblivna pensionären.

”ditt skratt, din lätta hand på kattens kind,

din blick för färger i ett vardagsrum.

Jag ser dig när du målar om en grind

och hur du går på stan i jakten på

Diane Keaton-baskern du såg igår.

Du är en akvarell som målas så!”

”Åh en sån man vill jag också ha!”, utbrast kollegorna då, berättar Berit stolt.

Att frun aldrig syns i Göran Greiders intensivt uppdaterade sociala medier beror på att hon uttryckligen bett om att slippa.

Jag måste fråga, hur hinner ni umgås? Han verkar jobba otroligt mycket?

– Men det går ju så fort när han skriver, så jag märker knappt att han gör det! Om jag går på gatan själv här så frågar folk ”Är Göran bortrest?”, för vi brukar ju alltid vara tillsammans, säger Berit.

Men hur kan han skriva så snabbt?

– Han vet alltid vad han ska säga, för han vet vad han tycker. Jag har aldrig träffat en människa som skriver så fort och så bra. Texten bara rinner ur honom. Det måste vara en begåvning, konstaterar hon.

”Gick runt som Frankenstein-figur”

Paret delar helt uppenbart förälskelsen i både naturen och kulturen, men när Göran vill se på film om kvällarna går Berit ofta och lägger sig, eftersom Göran envisas med att se science fiction och action. Han försvarar sig:

– Jag menar att action är en typ av väldigt avancerad balett. Det är helt otroligt! Det finns en skönhetsupplevelse i det, ett enormt förtätat fysiskt drama. Jag försöker säga till min fru det hela tiden ”Du måste se det som koreografi”, men det har hon ingen förståelse för alls, säger han och skrattar.

Men allt är inte ljus och förnöjsamhet.

”Övermäktig sorg:

en tjockis gråter.

Han är sju, femton, förtiofem

Inget har egentligen hänt:

bara röster som avlägsnar sig.

Är det jag.

Den frånstötande

gråter mer inåtvänt”

Så skriver Göran Greider i en dikt i den poetiska självbiografin ”En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande : självbiografiska sviter”. En gammal dikt, visar det sig.

”Frånstötande”, vad handlar den självbilden om?

– I tonåren fanns en period där jag skulle påstå att jag var väldigt frånstötande. Under en period gick jag upp väldigt mycket i vikt och hade massor av finnar. Jag gick omkring som någon slags Frankenstein-figur, som hopmonterad av olika delar av människokroppar... Den bilden sitter kvar någonstans i mig, säger han.

Hur förhåller du dig till den bilden nu?

– Jag har varit överviktig hela livet, och efter hand har jag inte brytt mig om det, utan fått något slags intellektuellt förhållningssätt till det. Men jag kan önska att jag vore lite mer vältränad, för jag kan se sådär oformlig ut.

Han säger att det däremot bara känns löjeväckande när någon annan klagar på att han är fet.

– Jag fått massor av brev och mejl som klagar på mitt utseende. Och ”Biggest Loser” ringde och frågade om jag ville vara med, men det tackade jag nej till.

Usch, blir du inte ledsen då?

– Möjligtvis i början där, men nu är jag så van. Jag kan vända det: ”Okej, här har ni mig med ostyrigt hår och stor mage”. För kvinnor är det där mycket värre och där är hatet sexualiserat. Det är otroligt orättvist.

Du har brottats med depressioner genom hela livet. Vad är det för mörka tankar som kommer över dig?

– Det är en känsla av meningslöshet. All denna strävan... Ibland kan jag verkligen inte se vad det är för nytta med allt jag skriver och gör.

Vad skulle du vilja göra istället då?

– Men det finns ju inget jag skulle vilja göra istället? Och det är med den insikten man blir deprimerad på riktigt, haha.

Hur känns det då?

– Jag har egentligen inget emot att bli lite deprimerad, det är lite som att simma nedåt. Man håller andan, och när man når botten finns det bara en väg uppåt. Sen har jag inga djupa depressioner, men jag kan falla ner i ganska mycket depressiva tillstånd faktiskt.

Vad får dig att må bättre då?

– Att odla rosenskäror och sånt. Och att ha människor runtomkring mig som jag älskar, då återvänder man alltid till något lyckligare.

Göran avslutar med att hans religiositet troligen också hjälper till att göra honom till en nöjdare människa. Ofta påminner han sig också om att ha perspektiv.

– Allt det här vi håller på med, det kanske inte är så viktigt? Jag kan ofta trösta mig med formuleringen av Karl Marx om att det vi nu lever i, det är den mänskliga förhistorien – en förövning. Jag tror att det är bra att tänka så, säger han.

Hallonpajen är slut. Stina svansar efter Göran när fotograf-Hossein tar bilder i trädgården. Det blir så många vinklar och platser att författaren nästan blir svettig ”Som ett gympass”, skrattar han.

Vilken växt här i planteringarna är du själv mest lik?

– Vilken bra fråga, säger han och lyser upp. Jag är nog mest lik en bondböna. De är produktiva, inte så ömtåliga, behöver varken mycket jord eller omsorg. Ändå blir det massor!

 

Göran Greider om...

...att vara en slags maskot för vänstern:

– Det är ett utslag för vänsterns förlamning. De har blivit en samling losers egentligen allihopa, och då blir det så att man letar efter små ikoner eller maskotar.

….sitt självförtroende:

– Av någon outgrundlig anledning har jag haft väldigt gott självförtroende sedan jag var liten. Man ska ju inte ha det enligt socialismens teorier om man kommer ifrån arbetarklassen. Om man hamnar på universitetet ska man då vara orolig nervös och rädd. Så var det inte alls för mig, haha. Om jag tycker att jag har koll på något så är jag trygg.

...om att bli mysifierad:

– När jag skrev en väldigt seriös bok om evolutionsbiologi skrev en recensent i DN ungefär ”det var ju roligt att mysfarbrorn har fastnat för det här”. Otroligt nedlåtande. Jag brukar aldrig bli så förbannad, men då skällde jag ut kulturchefen Björn Wiman.

 

En dag med Göran Greider

Morgon: ”Går ut med Stina i skogen, i bästa fall 07.30–08.00. Då tänker jag bara på hunden och på det jag ser omkring mig. Det är väldigt befriande, ett jungfruligt ögonblick.”

Förmiddag: ”Ringer en kollega på Dala-Demokraten och kollar om det är något på gång. Sedan bläddrar jag igenom tidningar på nätet: Guardian, New York Times, SvD och Dagens ETC och DN (utom ledarsidan som jag aldrig orkar). Skriver en artikel. Det gör jag varje dag, även lördagar och söndagar.

Sedan sätter jag mig med en bok i trädgården. Jag läser ofta flera böcker samtidigt. I somras läste jag alla Kerstin Ekmans böcker.”

Lunch: ”Sover ofta en stund mitt på dagen. Jag har väldigt lätt för att somna trekvart eller så.”

Eftermiddag: ”Skriver en artikel till.”

Kväll: ”Berit och jag klagar ofta på att vi aldrig kommer i säng förrän klockan 01.00. Vi ser väldigt mycket på film.”

Göran Greider

• Ålder: 60 år.

• Familj: Frun Berit, pensionerad arkivarie, och dottern Ellen, 25, illustratör.

• Bor: Lägenhet i Årsta i Stockholm och gård i Dala-Floda i Dalarna.

• Yrke: Författare, poet, debattör och journalist som bland annat skriver ledare i Dagens ETC. Sedan 1999 chefredaktör för Dala-Demokraten (dock utan personalansvar).

• Aktuell: Med sin första roman ”Hon vars hjärta var som mitt: Dan Andersson och Märta Larsson – en kärlekshistoria”, som bygger på parets verkliga brev.

• Framtidsplaner: Att skriva fler böcker och att skaffa bikupor. ”Det ser jag verkligen fram emot”.