Recension.

2020-09-18 14:02
David Book, Per Svensson, Sanna Sundqvist, Ana Gil de MElo Nascimento, Lotta Tejle, Nina Dahn, William Spetz och Eric Stern i ”Liv Strömquist tänker på sig själv”. Bild: Sören Vilks
David Book, Per Svensson, Sanna Sundqvist, Ana Gil de MElo Nascimento, Lotta Tejle, Nina Dahn, William Spetz och Eric Stern i ”Liv Strömquist tänker på sig själv”.
Puffetikett
Dagens ETC

Drastiskt och absurt roligt – så bra är nya Liv Strömquist-pjäsen

Insikterna från serierna kunde ha förvaltats bättre i nya teaterföreställningen ”Liv Strömquist tänker på sig själv”. Men drastisk komik och absurda scener gör pjäsen skrattigt härlig, skriver Kristin McMillen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

En underbart gränslös Sanna Sundqvist håller toppless­monolog som kärleksgudinna. William Spetz som Eros i vuxenblöja idisslar tuggummi medan han aggro-flirtar med publiken. Det ska konstateras från början: Skratten är många när Liv Strömquists serier återigen blivit pjäs – en fristående fortsättning på publiksuccén ”Liv Strömquist tänker på dig” som kördes för fulla hus med urpremiär 2014.

Men just de ofulla husen blir tyvärr ett problem i den corona­anpassade uppföljaren som bygger på albumet ”Den rödaste rosen slår ut”. Det är något dystert i att blicka ut över en salong som enligt nuvarande restriktioner räknas som ”fullsatt”, men som i praktiken betyder futtiga 50 personer i ett rum för 340. Raderna gapar tomma och gapskratten från publiken som borde få taket att lyfta blir oundvikligen spridda flabb. Detta trots att ensemblen energiskt rivstartar med att aerobics-hoppa till ”Äppelbo gånglåt” för att få upp intensiteten i salongen.

Huvudämnet ”kärlek i sen­kapitalismens tid” kan låta tungt, men i pjäsen ”Liv Strömquist tänker på sig själv” blir det aldrig tråkigt. Här svingas vilt mellan saker som ”Vad är det för fel på mig som aldrig blir riktigt kär?” och ”Vad har hänt med känslorna längst ut individualismens långa gren?” Författaren Lev Tolstojs dunderkära hjältinna Anna Karenina (Ana Gil de Melo Nascimento) dansar lidelsefullt förbi med sin Vronskij under kjolen, sedan frågas det varför skådespelaren Leonardo DiCaprio seriedejtar överjordiskt heta baddräktsmodeller utan att någonsin blir dåraktigt kär. Har vi förlorat förmågan att älska djupt?

De farsliknande scenerna med inslag av skrikig sång och fuldans är ofta regisserade till drastisk perfektion. Skådespelaren Eric Stern en har sådan komisk tajming att han kan riva ner skratt bara genom att gå, stå eller säga ”ja” med sin pipiga röst. Lotta Tejle är ljuvlig som feströkande såpadeltagare, David Book underhåller som fransk kärleksdiktator med piska och röstförvrängda Nina Dahn är Twin peaks-bisarr som brud som ska gifta sig med sig själv. När Per Svensson drar på sig ännu en dum peruk fnissar jag av bara farten. Greppet att ragga på publiken är också ett roligt inslag.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Snyggast blir det när regissören Ada Berger fritt spinner vidare på temat i serieboken. Som i scenen med stolköparen som vill reklamera en trasig stol i möbelbutiken, men i stället får höra att hon borde ”sluta stirra sig blind på det som är fel och istället fokusera på helheten”. Ett snyggt vändande på perspektiven. Vi har blivit konsumenter på kärleksmarknaden med samma förväntningar på att kunna skräddarsy vår framtida partner som på införskaffandet av en ny möbel. Detta problem lyckas pjäsen få fram.

Det finns några men. Jag saknar det konstanta komiska trycket i ”ettan”, där de tydliga inslagen av improvisation verkligen imponerade. Jag saknar också de djupare insikterna som kom under läsningen av serie­boken som pjäsen bygger på. Varför känner vi så otroligt lite ”deep true love” i vår tid? I pjäsen presenteras fler frågor än svar.

Men det sagt: ”Liv Strömquist tänker på sig själv” är en skrattig och härlig pjäs som tar upp ett ämne vi aldrig tycks tröttna på att dissekera.

”Att vara kär är att vara typ ett kebabkött som snurrar runt inne i ett flottigt gatukök, förmögen till INGENTING utom att brinna”, skriver serieförfattaren i boken ”Den rödaste rosen slår ut”.

I nästa Liv Strömquist-pjäs vill jag se en kärleksmonolog gestaltad av ett brinnande och snurrande kebabkött. Jag tror att komedidrottningen Sanna Sundquist skulle vara perfekt i rollen.

Liv Strömquist tänker på sig själv

Scen: Dramaten, Stockholm.

Regi och bearbetning: Ada Berger.

Medv: Eric Stern, Sanna Sundqvist, David Book, Ana Gil de Melo Nascimento, Lotta Tejle, Per Svensson, Nina Dahn och William Spetz.

Text: Liv Strömquist.