Kultur & Nöje.

2020-09-29 18:00
  • Woody Allen / Bild från filmen Annie Hall. Bild: Luca Bruno/AP/TT / Press
    Woody Allen / Bild från filmen Annie Hall.
  • Manhattan.
    Manhattan.
Puffetikett
Dagens ETC

Därför är inte en bojkott mot Woody Allen rätt väg att gå

Han var fram tills nyligen en av världens mest omvurmade kultregissörer – i dag vill filmbranschen knappt ta i honom med tång. Karolina Bergström famlar efter ett svar på frågan om vad hon nu ska göra med sina gamla favoriter.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är hösten 2015 och jag är i New York på språkkurs. En kväll går jag och ser Woody Allens förbisedda 80-talsfilm ”Stardust memories” på Williamsburg-institutionen Nitehawk. Som grädde på det cineastiska moset köper jag ett signerat exemplar av den retrospektiva Woody Allen-bok som säljs i samband med visningen.

Biografen, boken och den guidade filmpromenad jag tar några dagar senare – där vi strosar genom Central Park och förbi kända inspelningsplatser som dammen där Isaac och Mary ror runt i Allens krispigt svartvita stadsepos ”Manhattan” – allt andas sammantaget den lätt klichéfyllda New York-känsla jag lärt mig att guilty pleasure-älska genom Woody Allens filmer.

Jag vet att han är gift med sin exflickväns mycket yngre adoptivdotter, och jag har hört något om anklagelser om sexuella övergrepp, men på något sätt är den informationen just nu förpassad till bakhuvudet, liksom den uppenbarligen är hos filmbranschen i stort.

Snabbspolning fram till 2017 och Metoo. Några månader senare sänder tv-bolaget CBS en intervju med Woody Allens adoptivdotter Dylan Farrow, där hon tårfyllt upprepar uppgifter om ett sexuellt övergrepp utfört av Woody Allen, och snart har en rad kända namn från regissörens tidigare filmer deklarerat sitt avståndstagande. I augusti samma år bryter även strömningstjänsten Amazon sitt avtal om fyra filmer med Allen, och lägger den redan inspelade ”A rainy day in New York” på hyllan. Samma regissör som fått generationer av skådespelare att trånande vänta på ett filmerbjudande är nu lika illa sedd av filmbranschen som Blackstone-finansierade Oatly är av medvetna konsumenter.

Men – hur ska jag själv tänka om alla de filmpärlor som lotsat mig genom livet? Kan jag överhuvudtaget se om Allens expressionisthyllning ”Skuggor och dimma” eller gangsterkomedin ”Kulregn över Broadway” med samma behållning som tidigare? Och har jag blundat för länge för hans tilltagande förkärlek för allt yngre skådespelerskor, även om jag personligen tappat intresset för hans produktion sedan magplasket ”Förälskad i Rom”?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Nyligen visades den nu 84-årige Allens senaste film ”Rifkin´s festival” som öppningsfilm på filmfestivalen i San Sebastian, men i skrivande stund har den bara fått distribution i Spanien och Nederländerna då inget amerikanskt bolag velat plocka upp den. För den som sett den sevärda dokumentärfilmen ”Woody Allen – A documentary” står det dock tydligt att denna arbetsnarkoman till Brooklynson kommer fortsätta sitt filmskapande till sista andetaget, om han så måste publicera sina alster själv på Youtube. Filmandet är helt enkelt Woody Allens sätt att besvärja döden – och kanske en och annan mindre trevlig insikt om sig själv.

Samtidigt går det inte att förtränga den värme ”Radio days”, Woody Allens personligt präglade hyllning till radions storhetstid, fortfarande fyller mig med. Eller den fluffiga snuttefilt genombrottet ”Annie Hall” fungerat som vid jobbiga separationer och annat, som en ständig försäkran om att livet kan vara lika knepigt även för den som bor mitt på Manhattan och som dessutom, som i en av filmens minnesvärda scener, har råd att nysa bort kokain för hundratals dollar. Hade för övrigt romcom-genren sett likadan utan just ”Annie Hall”? Knappast.

Efter att ha bläddrat igenom Woody Allens nysläppta självbiografi ”Apropå ingenting”, som drogs in av det ursprungliga bokförlaget Hachette sedan Allens egen son, journalisten och Metoo-avslöjaren Ronan Farrow, protesterat mot utgivningen, är det dock lätt att få en fadd eftersmak. Förutom att boken helt verkar ha undgått en redaktörs vaksamma öga beskriver Allen här kvinnliga skådespelerskor mest efter utseende, och redogör frankt för hur hustrun Soon-Yi står för allt markarbete med parets barn.

Men, när allt kommer omkring är ”Manhattan” inte bara Woody Allens film utan lika mycket hans motspelare Diane Keatons film, på samma sätt som ”Små och stora brott” lika mycket är komedigeniet Alan Aldas film som det är Allens. Att helt revidera bort Woody Allens samlade produktion baserat på regissörens eget agerande är att nonchalera de insatser alla andra medverkande gjort genom åren, och dessutom en betydande del amerikansk filmhistoria.

Så, för egen del blir summan av kardemumman att det är ok att fortfarande gilla gamla Woody Allen-filmer, och till och med hyra dem när andan faller på. Men för övrigt stänger jag dörren för Allens vid det här laget lätt tröttsamma filmflöde på ”äldre manlig neurotiker möter ungt bombnedslag”-temat.