Minnesord.

2021-06-18 13:40
Bengt Göransson, 1932 – 2021. Bild: TT/Fredrik Persson
Bengt Göransson, 1932 – 2021.
Puffetikett
Dagens ETC

Bengt Göransson förkroppsligade idén om socialdemokratin som bred folkrörelse

Efter Bengt Göranssons tid som skol- och utbildningsminister skrumpnade socialdemokratins passion och intresse för allt vad omvälvande kulturpolitik heter.

Det skriver Göran Greider till minne av en legendarisk kulturminister.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Ett svepande nålstick – så beskrev Bengt Göransson en debattartikel jag just skrivit i DN kultur om kulturpolitik. Det var i nittiotalets början. Det var första gången jag mötte denne man på nära håll och han var redan då något av en legendar efter sin tid som minister. Det var på ABF i Stockholm. Han höll i en duell om kulturpolitiken där jag och någon från Timbro skulle braka ihop. Jag minns att jag blev så oerhört imponerad av hans sju åtta minuters inledning att jag därefter knappt kunde komma på något originellt att säga. 

Bengt Göransson kom alltid gående med en eller flera böcker under armen. Han läste de romaner och diktsamlingar och debattböcker som kom ut. Kultur var för honom ingen abstraktion. Kultur var verkliga teaterföreställningar, böcker eller lika verkliga byggnader - Folkets Hus och Folkets park levde i honom som platser, trakter, gator. Det var mötet med folk han gillade, oavsett om det var ministrar, centrallyriker eller kommunalarbetare. Bengt var nog den socialdemokrat som i mina ögon allra mest kunde förknippas med själva idén om folkrörelsen eller den sociala rörelsen - liksom Palme trivdes han bäst i sådana miljöer. I medier var han alltid bra, men det var inte till dem hans kärlek stod och han skrev aldrig särskilt mycket. Men det han skrev var koncisa små texter med tyngden hos ett Tranströmerpoem. 

Det talade ordet var hans medium. Jag hör hans röst när jag ser bilder av honom. Ja, jag hör hans stämma i exempelvis Daniel Suhonens röst – de samarbetade mycket i ABF. 

Att han samtidigt kunde vara en hård förhandlingspolitiker är typiskt för hans generation. Kjell-Olof Feldt, finansminister på åttiotalet, blev - Feldt skriver om det i ”Alla dessa dagar” - förvånad över att Bengt Göransson var så lätt att prata med när budget skulle förhandlas. Göransson var realpolitiker och idealist, en kombination möjlig bara i en reformistisk arbetarrörelse med horisonter som sträckte sig bortom marknadsliberalismen. Idealist, ja - men med ett skeptiskt och prövande uttryck i ansiktet. Aldrig någon inställsamhet, vare sig uppåt eller nedåt. 

Efter hans tid som skol- och utbildningsminister skrumpnade socialdemokratins passion och intresse för allt vad omvälvande kulturpolitik heter. Det sjönk till noll på ett sätt som måste ha chockerat honom fullständigt. 

Bengt Göransson förkroppsligade idén om socialdemokratin som bred folkrörelse. Han kom ur den tid då rörelsen utgjorde en social makt i samhället. Att reducera medborgaren eller patienten eller romanläsaren till en kund på en marknad var det värsta han visste. 

När budet om hans bortgång når mig slår ljus upp kring hans minne. Jag minns och saknar alla de tillfällen då han stod intill åhörarkön i ABF:s lokaler på Sveavägen 41 för att hälsa deltagarna välkomna till samhällsförändrande samtal.