Kultur & Nöje.

2020-10-09 11:29
  • Hilary Swank spelar astronauten Emma Green i nysläppta Netflix-­serien ”Away”.  Bild: Netflix
    Hilary Swank spelar astronauten Emma Green i nysläppta Netflix-­serien ”Away”.
  • Tv-serien ”For all mankind” skildrar en alternativ rymdkapplöpning, där kvinnor har större roller.   Bild: Apple
    Tv-serien ”For all mankind” skildrar en alternativ rymdkapplöpning, där kvinnor har större roller. 
  • ”Mission to Mars”. Bild: SF Home entertainment
    ”Mission to Mars”.
  • Jodie Foster i rollen som forskaren Ellie Arroway lyckas få utomjordisk kontakt i ”Kontakt”.  Bild: Warner bros
    Jodie Foster i rollen som forskaren Ellie Arroway lyckas få utomjordisk kontakt i ”Kontakt”.
  • Eva Green spelar astronaut/ensamstående mamma i ”Proxima”.  Bild: Njutafilms
    Eva Green spelar astronaut/ensamstående mamma i ”Proxima”. 
Puffetikett
Dagens ETC

Är rymdfilmen en av de sista manliga utposterna?

Trots att en kvinna kunde ha varit först på månen har populärkulturen ofta skildrat kvinnliga astronauter som ­parenteser. Karolina Bergström tittar närmare på några talande exempel.

I den nysläppta Netflix-serien ”Away” förbereder sig astronauten Emma för rollen som befälhavare på en flera år lång expedition till Mars, samtidigt som hon slits mellan pliktkänsla för uppdraget och samvetskval för att lämna man och dotter. Emma hinner knappt mellanlanda på månen innan hennes man drabbas av en förödande stroke. Då har hon redan hunnit klanta till det ombord på rymdfärjan med följd att besättningen vill se henne utbytt.

Hade då en manlig astronaut i huvudrollen drabbats av samma konsekvenser? Knappast. Medan populärkulturens kvinnliga astronauter i regel mest brottas med sina känslor, tillåts deras manliga kollegor istället fokusera på jobbet. I den existentiella rymdthrillern ”Ad astra” genomför Brads Pitts känslomässigt avstängde astronautkaraktär sitt uppdrag med kuslig precision, trots det faktum att målet för rymdresan är hans sedan länge försvunne far. Och även om Neil Armstrongs väg till månen i ”First man” knappast är någon dans på rosor tillåts inte hans plågsamma minnen sätta käppar i hjulet för rymdfärden.

Samtidigt slits den ensamstående mamman och astronauten Sarah i mor-dotter-dramat ”Proxima” mellan känslor av skuld för dotterns skull och känslor av mod som expeditionens enda kvinnliga deltagare, och i dramafilmen ”Lucy in the sky” kämpar Natalie Portmans astronautkaraktär med en allt mer påtaglig mental ohälsa. Nu är ”Lucy in the sky” de facto inspirerad av den verkliga NASA-astronauten Lisa Nowak, mest känd för att rasande av svartsjuka ha kört 14 timmar i sträck för att pepparspreja sin kollegas och tidigare älskares nya flickvän, något som ledde till både ett abrupt slut för Nowaks astronautkarriär och att NASA började med regelbundna psykologiska tester av alla astronauter. Men eftersom 50 amerikanska kvinnor hittills har rest ut i rymden och det just blir denna trasiga historia som filmatiseras säger också något om populärkulturens syn på kvinnliga astronauter i stort.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Är rymdgenren då helt enkelt en av de sista manliga utposterna? I Apples TV:s historie­alternativa tv-serie ”For all mankind” skildras en alternativ rymdhistoria, där NASA stakar ut nya vägar i 1960-talets rymdkapplöpning genom att försöka sätta den första kvinnan på månen. Faktum är att amerikanska kvinnor klarade lämplighetstester inför rymdfärder så tidigt som på 1950-talet och ibland även överglänste sina manliga kollegor, något som också skildrats i Netflix-dokumentären ”Mercury 13”. Men att det kom att dröja ända till 1983 innan NASA lät en kvinna följa med ut i rymden har givetvis satt sina populärkulturella spår, och det faktum att ryssarna redan 1963 lät kosmonauten Valentina Teresjkova kretsa flera dygn runt jorden har uppenbarligen inte varit en tiondel så lockande för filmbranschen som att analysera diverse mäns månlandningar i kubik och kvadrat.

Medan filmhistorien låtit kvinnor i rymden fungera som känslomässiga lackmuspapper har klädseln, eller frånvaron av den, varit en annan tydlig markör. Litteraturvetaren Marie Lathers beskriver i boken ”Space oddities” hur såväl kvinnor som utomjordingar i rymdgenren ofta kännetecknats av minimal klädsel, där inte ens hjältinneikonen Ripley i ”Alien” slipper undan när hon i filmens slutscen får paradera i bara underkläderna innan Ripley äntligen får på sin unisexpräglade astronautdräkt.

Men de senaste åren har något ändå hänt med Hollywoods stoiska rymdmän. Christopher Nolans rymdepos ”Interstellar” skildrar en kärlek mellan en astronaut och hans dotter så stark att den trotsar både tid och rum, och att dottern Murphy i filmens ursprungliga manus var tänkt som en son är även det ett talande tecken för handlingens könsblindhet. I Claire Denis scifi-thriller ”High life” är det också rymdskeppets kvinnliga befälhavare som framstår som en känslokall stenstod, medan hennes hunsade manliga besättning får visa desto mer omsorg. Nu återstår bara att se hur kommande filmer som ”Voyagers” och ”Luna park” tar upp rymdgenrens pyrande könsrepresentationsfackla.

Fler kvinnor i filmrymden

Mission to Mars (2000)

”Wonder woman”- amazonen Connie Nielsen utgör i denna Brian De Palma-regisserade scifi-film en fjärdedel av besättningen på en räddningsexpedition på väg till Mars.

Barbarella (1968)

Denna fransk-italiensk-tyska sexplotation-film låter sin huvudrollsinnehavare Jane Fonda utforska världsrymden på ett villkor – med så lite kläder som möjligt.

Kontakt (1997)

En forskare spelad av Jodie Foster snappar upp signaler från yttre rymden, lyckas med hjälp av dessa konstruera en högteknologisk rymdfarkost och får slutligen kontakt med utomjordiskt liv i en av rymdfilmgenrens mest känslosamma scener.