Samtalet.

2020-12-10 16:06
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

America Vera-Zavala: Det finns en särskild självgodhet här i Sverige

I Sverige pratar vi gärna om r-ordet. Men vi har inga egna problem med det. Sånt händer bara i andra länder.

America Vera-Zavala använder sitt eget liv när hon ritar upp en tidslinje för hur rasism, tack vare de godas okunskap, blivit det nya svarta.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det börjar med hopp. Sedan sorg. Och nu en bok. Hösten 2015 känner America Vera-Zavala först förtröstan när Refugees Welcome mobiliserar massorna under flyktingkrisen. Då, i oktober, mördar en ung högerextremist tre människor på en skola i Trollhättan. Så i januari 2016 stänger Sverige gränserna, allting vänder, och America Vera-Zavala går in i djup sorg.

Ur det föds tankarna om ”Svartskalle: en svensk historia”, hennes nyss utgivna fjärde bok. Eftersom det är ett verk hon själv skulle vilja läsa, en beskrivning om hur Sverige genom många års tillvänjning vant sig vid rasismens stank. America Vera-Zavala kände till slut att hon var tvungen att skriva den berättelsen själv.

– Varför? Skälet är den ökande normaliseringen av rasism som skett sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2006. Fast jag går mycket längre tillbaka än så, och skildrar mina egna upplevelser som den lilla invandrarflickan och hur Sverige har förändrats, förklarar America Vera-Zavala.

”Svartskalle: en svensk historia” är mycket konkret. America Vera-Zavala ger rått och ocensurerat läsaren episoder, namn, platser och skeenden ur sitt 44-åriga liv, för att åskådliggöra hur främlingsfientlighet blivit mer och mer okej. Och hur det påverkar henne och de hon älskar på djupet, skär rakt genom själ och psyke. Det är naket.

– Svåraste var att skriva om mamma. Hon är oroligt stark som tar oss hit till Sverige, en sorts Hulken. Sedan bryts hon gradvis ner av olika orsaker. Och en av dem är samhällsutvecklingen. Men ja, det är smärtsamt att gå in och titta på minnen på ett nytt sätt. Som Erik Fichtelius tv-intervju med mig från Vänsterpartiets valvaka 2002. Då pratade man mycket om språktest och för mig var det den första valrörelsen som var omgärdad av rasism. Fichtelius säger ”nu står jag här med en av de här invandrarna”. Då tänkte jag ”vad sa du att jag är” men jag var duktig och svarade på frågorna. Nu, 18 år senare när jag ser den, herre Gud! Jag hade precis startat upp Attac-rörelsen och syntes i media hela tiden och han förändrade mig utifrån en debatt. Jag känner stor sorg när jag ser om intervjun. Samhällsdebatten är stark och får konsekvenser för människors liv.

Svartskalle är ett laddat ord. Var det ett svårt beslut att sätta den titeln?

– Tycker du att det är laddat?

Ja, det tycker jag nog att det är, även om det är länge sedan jag såg eller hörde det användas.

– Nej, jag tror inte man gör det längre. Det har ersatts och är förknippat med en annan generation. För mig har det en fin nostalgisk klang. När jag var ung gick det snabbt att göra ordet till sitt, till exempel Latin Kings gjorde så. Jag använder det för att associera till en viss tid, inte för att göra folk medvetet obekväma. Samtidigt: det är en påminnelse till de andra om vad de kallade oss.

Du använder dock asterisker och skriver ”n***r”. Vad är skillnaden?

– I Sverige har verkligen aldrig någon gjort ”neger” till sitt. Här finns inget som helst kontext där man behöver använda det.

Finns det en fara i att använda fiendens ord?

– Det smärtsamma är människor som sagt att jag inte är svensk, trots att jag gjort så mycket för att visa att jag är det. Vilka förolämpande ord som används är inte viktigast. Det som gör ondast är sällan orden utan vad man vill säga med dem.

Kapitlet ”1990” som vi publicerar; vilka likheter och skillnader ser du mot Sverige idag?

– Det är två väldigt olika länder. Välfärdssamhället har förändrats i grunden. Jag läser att Academedia ska dela ut 158 miljoner kronor till aktieägarna – det är siffror som inte går att förstå. För 30 år sedan fanns inte friskolekoncerner, ej heller alla dessa privata vårdinrättningar. Och 1990 fanns i stort sett inga tiggare på gatorna. Förändringen av nationen, och allt det bra som är borta, är en stor sak jag beskriver i boken. Sveriges rasistiska parti SD har tagit monopol på att vara nostalgiska över ett land som en gång fanns. Men det landet som en gång fanns är inte det som de beskriver. Om någon har rätt att vara nostalgisk så är det jag.

Och likheter och skillnader inom politik och debatt, vad ser du där?

– De ständigt reproducerade fördomarna om utpekade grupper är desamma. På 80-talet var det chilenare och iranier. Ny Demokrati skuldbelade romer – det är dock tyvärr en konstant genom tiden. Jugoslaverna på 90-talet pekade man på och sa att de aldrig kommer att integreras, vilket visade sig inte stämma. Idag är det somalier och muslimer som man säger aldrig kommer att integreras. Det reproducerandet, utpekandet, har blivit starkare och grövre. Man kan i baksidestexten på en bok som vinner Stora journalistpriset skriva att en enda familj kontrollerar en hel stadsdel på 50 000 invånare. Vilket den inte gör. Sådant blir idag accepterat som ett journalistiskt faktum.

Du anser inte att det var så 1990?

– Inte så grovt. Då kunde man skilja mer på fakta och debatt. Nu presenteras många debattinlägg som fakta. Just den boken, ”Familjen”, är ett praktexempel.

I boken namnges människor som inte alltid framstår i särskilt smickrande ljus. En del är inom kultur- och media­branschen. Du är inte rädd att bränna broar och stå utan inkomst?

– Jo, efter det här kan det bli svårt för mig att arbeta, det tror jag. Jag har tänkt igenom det noga. Och kommit fram till att om straffet för brutal ärlighet är minskad inkomst, då får jag byta bana. Jag har gjort det förr, från politiken till teatervärlden. Ska jag skriva måste jag våga gå så långt som det krävs för att förklara. Det speciella med min bok, som gör den svårsmält, är att jag beskriver de godas roll i att reproducera rasismen. Både ”goda” och goda. Många av de här människorna, som en teaterchef eller en SVT-chef, de är goda. De saknar bara förmåga och kunskap för att se sin egen del.

Är det unikt för Sverige?

– Det finns en särskild självgodhet här. Vi tänker att jämställdhet, jämlikhet, människors lika värde – det är något som alla tror på. Därför kan man inte göra fel. Titta på bristen på mångfald inom stora institutioner, som uppropet inom Sveriges radio, det är ett otroligt bra exempel. De cheferna ser sig själva som bärare av något väldigt gott, och det räcker. Därför kan de inte ta in att de inte bara reproducerar en struktur, utan även gör den värre.

Under året har Black Lives Matter i USA engagerat stort i Sverige. Det du beskriver är en utbredd svensk rasism. Är det svårt för många att se den blågula rasismen som en ideologi?

– Ja. Normaliseringen har lett till att ingen är rasist och inget betecknas som rasism. Jag ser rasism som många olika saker. För den skull behöver jag inte stämpla en människa som ond eller konsekvent rasistiskt. Det blir så otroligt stort att det inte går att föra en diskussion. Alla är överens om att rasism finns men det finns inga rasister i Sverige och i stort sett inga rasistiska händelser. Eftersom de som står bakom själva säger att de inte är det. Man har gjort rasism till en utomjording. Och sådana finns inte. Då blir varje påstående om rasism som att man sett ett ufo.

Du inleder boken med att citera texter av James Baldwin och Jacqueline Woodson. Varför då?

– För att båda säger att det är okej att skriva på det sätt som jag gör nu. Om mig själv. Den vänster som jag gick in i på 90-talet tyckte att personliga berättelser var fel. Man skulle vara politisk. Men dels använder man det personliga i det konstnärliga. Och dels så tycker jag inte längre att det personliga vittnesmålet är fel. Fast jag har det kvar i mig någonstans, motviljan att framhäva sig själv. Citaten blir då en välsignelse: det är okej att skriva om mig själv. Min mamma sa alltid ”skriv vad du vill men inget om familjen”. Så gör jag precis just det. På ett fint, poetiskt sätt markerar jag nu att jag är medveten om det problemet. 

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

America Vera-Zavala

America Vera-Zavala föddes för 44 år sedan i Rumänien och bor numera i Stockholm. Hon har ett förflutet inom Vänsterpartiet och Attac-rörelsen men har de senaste 13 åren jobbat som dramatiker på heltid.

America Vera-Zavala är en flitig samhällsdebattör i både tv och skrift, och har skrivit flera böcker om politik.