Kultur & Nöje.

2014-02-27 14:25
Henrik Schyffert och Fredrik Lindström presenterar sig som priviligerade höginkomsttagare – nyrika till på köpet.  Bild: Morgan Norman
Henrik Schyffert och Fredrik Lindström presenterar sig som priviligerade höginkomsttagare – nyrika till på köpet.

Ägd är en studie i dåligt samvete

Vi har bara en planet. Det här kommer att gå åt helvete. Kanske har det redan gjort det. Lindström och Schyffert knuffar fram sig själva och publiken till en avgrund. Jag håller andan. Är de på väg att på allvar utmana publiken? Göran Greider recenserar Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms nya scenshow Ägd – Pengarna eller livet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag var inte en av de tvåhund­ra­­tusen personer som såg Schyffert och Lindströms förra scenshow, Ljust & fräscht, för några år sedan. Men det känns som om jag sett den. Tidningar och TV, liksom Lars Noréns dagböcker, är fulla med inredningsråd, ja även trädgården är numera ett vardagsrum som ska inredas och det räcker nästan med att säga ordet inredning för att det ska låta som satir. Skattesänkningar, rot och rut för medelklassen och uppåt har fått livsstilsfrågorna att booma och Schyffert och Lindström behövde antagligen bara säga Stig Lindberg eller timmerfärgade väggar för att publiken skulle bågna av skratt.

Och nu fortsätter de i showen Ägd på samma spår och går litet längre. Mediemaffian och den övriga medelklass som showen handlar om strömmade i fredags kväll in på Rival på Mariatorget. Kultureliten var dock knappast där; detta är underhållning och det ger i sådana kretsar inte så mycket status. Showen startar och under en och en halv timme hinner publiken knappast andas i det höga tempot. Ramen är en lektion i ekonomi, från jägarsamhället till eventkoordinatorernas och parmiddagarnas era. På sätt och vis kan man också beskriva föreställningen som en studie i dåligt samvete. Schyffert och Lindström presenterar sig direkt som två privilegierade höginkomsttagare. Vi får veta att Schyffert plockar ut 2,4 miljoner ur sin firma varje år. Då ska vi inte tala om avdragen. De är inte bara privilegierade, slår de fast, de är dessutom nyrika – och att vara nyrik är inte lätt. Skämten haglar. Men: det är något här. De vill vara allvarliga. Våra liv är inte hållbara. De konstaterar att den här livsstilen kräver tre planeter och då räcker det inte med att leva som en Stockholmsvegetarian (som äter fisk, kyckling och bacon. men absolut inte något annat!). Vi har bara en planet. Det här kommer att gå åt helvete. Kanske har det redan gjort det. Lindström och Schyffert knuffar fram sig själva och publiken till en avgrund. Jag håller andan. Är de på väg att på allvar utmana publiken?

Men nya skämt haglar ner som konfetti från himlen och avgrunden övertäcks. Där hade nämligen publiken kunnat försvinna, med rut-bidrag och allt.

Medelklassidealet personifierat

Fredrik Lindström är sedan länge den ledande uttolkaren av det svenska – ja, han är nästan det svenska medelklassidealet personifierat. (När han är som roligast låter han som en röst ur en gammal pilsnerfilm). Jag ser på Wikipedia att han växte upp i närheten av Eskilstuna, med en pappa som var järnhandlare och en mamma som var barnkulturkonsulent. Järnhandlare och barnkonsulent? Bara det låter som en ekvation som varje svensk medelklasshjärna kan lösa. Själva hjärtat i det som Schyffert och Lindström driver med stavas naturligtvis Stockholms innerstad. Vasastan mer än Södermalm, men utanför tullarna når aldrig deras satir. Frågan är om inte det gäller hela den underhållnings- och satirvåg som bägge kommer ur. Killing­gänget eller Hassan kallades ofta för den ironiska generationens humor. Nu i efterhand ser man väldigt tydligt att dess främsta kännetecken var att den var principiellt antipolitisk, alltid ointresserad av direkt satir över makthavare. Denna humor var verkligen definierad av och instängd i en ny, konsumistisk och urban livsstil som växte fram från och med åttiotalet i Sverige och västvärlden. Jodå, också jag älskar denna humor. Men jag fruktar att den i sig självt var ett uttryck för konsumism.

Enastående precision

Nu, denna kväll på Rival, är det alltså den livsstilen de ska driva med. De tvingas göra det inifrån den konsumistiska bubblan. I den finns deras humor, deras publik, deras ämnen. Och det är fruktansvärt roligt. Jag skrattar oavbrutet. Precisionen i Schyfferts och Lindströms timing på scenen är enastående. Man förnimmer den vibrerande intelligensen i det de gör. Men när föreställningen är över känns det egendomligt tomt. Den där avgrunden har täckts över. Jag tror att de drömmer om att avtäcka den, särskilt Henrik Schyffert. Något skaver i honom.

Men de vågar inte. De riskerar ju att själva försvinna ner i den avgrunden.

Ägd – pengarna eller livet?

Henrik Schyffert och Fredrik Lindström är tillbaka med en ny show om samtidens konsumtionshets och ekonomifixering. Komikerduon utlovar ”ett humoristiskt grävande bland glädjekalkyler, pensionsspardrömmar och felsydda utgiftskostymer”. Spelas just nu på Rival i Stockholm.