Krönika. Rojin Pertow.

2020-08-21 13:00
Bild: Henrik Holmberg/TT
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Vad trevligt alla mina vänner har i sommarstugornas apartheid

Att få tillbringa semesterdagarna i en stuga är först och främst en klassfråga. Arbetarklassen är kvar i städerna när resten drar till skärgården, Österlen, Gotland, Västkusten. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Svennarna i sina sommarstugor lyckades bli ännu mer självgoda 2020. Om möjligt. Egenkärleken visste inga gränser när FHM sa okej till att resa i Sverige. Ljudet av hundratusentals kapitalstarka stugägare som dundrade till bilen och gasade iväg till nåt lantligt paradis, var öronbedövande. ”Hemestern” var ett faktum. Ruta efter ruta i sociala medier fylldes av stekt hud och småbarn i motljus.

För ett gäng år sedan bjöd min dåvarande sambos pappa ut oss till Stockholms skärgård. Vi bodde i gäststugan och första kvällen åt vi middag allihopa i storstugan. Efteråt infann sig den sedvanliga obekväma tystnaden. Kanske i ett försök att liva upp stämningen, med ett par öl innanför västen, sa svärfar: ”Jag vill inte att det flyttar in några invandrare här i skärgården”. Hans son försökte rädda situationen med motiveringen ”tänk vad härligt om det skulle vankas indisk grillfest här ute!”. Som om existensberättigandet för invandrare i skärgården ligger i vilka fantasier de kan erbjuda rasistiska farbröder. Exotisk mat, roliga danser! Kanske en het romans med en orientalisk flicka? Allt med Roslagens vindpinade, granitgrå idyll som fond.

Det där tänker jag ofta på när jag ser välmående vänner och bekantas bilder. Vad trevligt de har det i sommarstugornas apartheid.

Att få tillbringa semesterdagarna i en stuga är först och främst en klassfråga. Arbetarklassen är kvar i städerna när resten drar till skärgården, Österlen, Gotland, Västkusten. Så har det alltid varit. Har man inte själv köpt eller hyrt sin stuga så har den funnits i familjen i generationer. Tid är också kapital. Stugliv köper man med pengar eller tid. Två valutor som saknas arbetarna och migranterna – vilka dessutom ofta är synonyma.

Det fanns de som i början av pandemin pekade på coronans utjämnande effekter. Den drabbar fattig och rik, den visar att vårdyrken är samhällets viktigaste, den tvingar oss att ställa in utlandsresor. Men den som tror att klasskillnader utjämnas så enkelt har inte läst sin Marx ordentligt.

Istället fortsatte vi att bete oss exakt i linje med våra klasstillhörigheter. De som ändå hade haft hemester i ordets rätta bemärkelse, alltså stannat hemma i lägenheten, fortsatte att ha det även i år. Prekariatet och gigarbetarna fortsatte att köra ut mat och samla in elsparkcyklar på nätterna för brödsmulor i lön. Att självgott klappa sig på axeln för att man istället för att åka utomlands ”utforskade Sverige”, imponerar inte på någon. De flesta av den typen hade åkt till stugan ändå, precis som de gjorde i fjol och året innan det.

Men sann välfärd är inte bara ett meningsfullt arbete för alla. Utan också en meningsfull fritid för alla. Någonting som med dagens osäkra anställningar för många är en hägrande dröm. Ett steg närmare den drömmen vore att öppna upp sommarsverige för alla. Dra tåg och bussförbindelser till lantliga avkrokar, betald semester oavsett anställningsform, och expropriera rasisternas skärgårdsstugor. Bara några anspråkslösa förslag för att få tankarna i rullning.

För övrigt berör DN:s kulturchef Björn Wiman ämnet i krönikan ”Kulturkriget rasar också i Roslagens rödaste stugor” (1/8). Där dividerar han kring hur vi ska se på Albert Engströms rasistiska karikatyrer av svarta människor, judar och samer, som står utställda på hans museum i Roslagen. Nå, vissa av oss vet exakt vad de betyder. De betyder ”inte välkommen här”.