Krönika. Moa Svan.

2021-08-03 15:45
Bild: Kiichiro Sato/AP/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Sverige har chans på OS-guld – dags för landshysteri

Ett guld är ett guld är ett guld, oavsett om vi ser det tas när vi käkar frukost eller dricker bubbel.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

I en debattartikel i Aftonbladet publicerad den 30 juli lyfter föreläsaren Vladimir Ahmed upp orättvisan i den respons som män och kvinnor i fotbollslandslagen möter.1 Han lyfter upp bristande ”landshysteri” och tycker att det borde synas på gator och torg att landslaget just nu är i färd med att vinna OS-guld i fotboll. Han radar upp alla medaljer som det riktiga landslaget har tagit, och kontrasterar det med herrlandslagets enda. Trots denna sportsliga framgång så menar han att ingen bryr sig.

Om någon i landslaget råkat läsa den vill jag säga en viktig sak: Det stämmer inte. Vi bryr oss. Vi bryr oss så otroligt mycket att det känns och skakar i hela kroppen av nervositet när vi ser hur en semifinal i OS kan bli en biljett till guldmatch. Fem förlängningsminuter blev till sex. Herregud. Vi gick ju nästan under. Det var exakt som Sportbladets Frida Fagerlund påpekade, outhärdligt men magiskt.

År 2015 skrev jag en bok med namnet ”Det riktiga landslaget” där jag drev tesen att det riktiga landslaget borde vara de som tagit flest medaljer och lyfte därmed en fråga som många redan brunnit för i decennier. Det var orättvist att killarna fick så mycket mer stöd, utrymme och hyllningar än det riktiga landslaget. Vi som hejade på detta landslag med Hedvig Lindahl och Caroline Seger, kände oss undanskuffade.

Vi fick inte samma tillgång till matiga intervjuer på sportsidorna, eller se matcherna på vettiga tv-kanaler. Sportbarerna visade inte ens matcherna, medan de under EM och VM för herrar inte bara visade Sveriges matcher utan även alla andra länders matcher. Vi har inte kunnat köpa tröjor för att stötta vårt riktiga landslag i samma utsträckning som herrlandslagets fans. De säljs helt enkelt inte i samma mängd och på lika många ställen som herrtröjorna. Det finns, och fanns en djup orättvisa. Det drabbar laget vi hejar på i form av deras uteblivna ekonomiska ersättningar såväl som arbetsvillkor. Men det drabbar också oss som hejar på dem.

Det är också vi som fans, som anses vara mindre värda, som ges mindre utrymme och mindre uppmärksamhet. I debattartikeln lyfter Ahmed att vi borde ha gått runt på gator och torg, i blågula tröjor. Vi borde ha skapat ”landshysteri”. För det gjorde minsann herrfansen under EM tidigare i år.

Jag är ledsen, men måste vi verkligen göra det?

Vi har suttit hemma framför teven eller radion och hejat och lyssnat. Vi lägger ut bilder på oss själva på sociala medier för att visa vårt stöd. Vi har forum online där vi kommenterar matcherna tillsammans i olika trådar. En hel del fotbollsspelare uppmärksammar också detta och delar vidare på sina egna sidor våra filmer och bilder på när vi kollar och hejar. Räcker inte det? Nej det kanske det inte gör. Men vi gör ju också fler saker.

En del av oss gör poddar! Damfotbollspodden görs av Jasmin, Karin och Sam. Den tycker jag är kanonbra. Men problemet kanske inte bara handla om vad vi gör, utan vilka som gör. Själv är jag en lesbisk komiker. Jasmin och Karin är förutom hängivna supporters även ett par, och Sam har nyligen kommit ut i Dagens Nyheter som trans. Är detta fel ”Sverige” som ska stötta och skapa landshysteri? Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk är tokig i riktiga landslaget, och programledaren Clara Henry likaså. Är det inte rätt sorts kändisar?

Eller så är det inte alls där problemet ligger. Snarare uppstår den stora frustrationen inte alls på grund av utebliven landshysteri, utan det faktum att många av ens kompisar, som älskar herrfotboll, faktiskt inte alls respekterar damfotboll och oss som hejar på den. Det gör en ledsen. Och de uteblivna festerna på gatorna och torg uppfattas som en bekräftelse på detta. Men någonstans måste man göra ett val, ska vi vara ledsna över alla som inte gillar samma lag lika hängivet som vi? Eller ska kanske vi bara strunta i det ett tag och njuta av stunden som hägrar?

Nu har vi chans på OS-guld i fredagens finalmatch. Det är fortfarande helt otroligt och svårt att ta in. Inte sedan 1984 har Sverige tagit ett guld i något större mästerskap. Visst, den spelas fyra på morgonen. Visst, vi som ser kommer förmodligen sitta hemma i pyjamas-t-shirt och stånka och pusta för oss själva. Men blir det guld, så är det guld. Ett guld är ett guld är ett guld, oavsett om vi ser det tas när vi käkar frukost eller dricker bubbel.