Krönika. Alex Alvina Chamberland.

2021-08-06 11:00
Puffetikett
Dagens ETC

Svenskarnas auktoritära drag skrämmer mig

Svensk ­narkotikapolitik, som på många sätt liknar USA:s nolltolerans, kritiseras ofta för att kriminalisera det som egentligen bör lösas genom socialpolitik och inkomstutjämning.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Häromdagen läste jag ett långt ­Facebook-inlägg från en före detta högt uppsatt miljöpartist i min bekantskapskrets som numera är polis. Han berättade om hur han ingripit på sin semester för att få en enskild drogförsäljare arresterad. Vidare uppmanade han alla att ringa 112 om någon på gatan frågar ”vill du köpa knark?”.

Reaktionerna på inlägget? En hyllningskör av 600 likes och 100 uppmuntrande kommentarer om vilken hjälte han var.

Jag såg inlägget precis efter att jag vaknat. Efter att blodet kokat av sig bestämde jag mig för att vara den enda glädjeförstöraren i kommentarsfältet. Jag påpekade att de flesta enskilda drogförsäljare saknar andra försörjningsalternativ.

Att ringa polisen på dem kan antingen innebära att en papperslös deporteras eller att en redan utsatt människa får fängelse och böter, vilket bara ökar dess utanförskap.

Svensk ­narkotikapolitik, som på många sätt liknar USA:s nolltolerans, kritiseras ofta för att kriminalisera det som egentligen bör lösas genom socialpolitik och inkomstutjämning.

Frågor som harm reduction, och hur undan­skuffandet av droganvändare (och sexarbetare) är en viktig del av gentriferingsplaner diskuteras sällan i Sverige, inte ens i vänsterkretsar, trots att FN kritiserat Sveriges narkotikapolitik för att bryta mot mänskliga rättigheter och den svenska överdosdödligheten är högst i hela EU.

Som med många frågor i Sverige finns det här ett tydligt ”vi”, det vanliga, goda, duktiga, samhällsbärande folkhemmet och ”dom”, de som befinner sig i samhällets utkant.

Här återfinns det totala offret – hon som säljer sex. Den moralistiskt vårdslösa genomtrasiga drogmissbrukaren. Och den förfärliga, exploaterande drogförsäljaren som utnyttjar svaga människors sug.

Det här svartvita vi-och-dom-tänkandet skaver självklart för mig som har sålt sex, knarkat, dejtat och haft vänner som säljer droger, samt lärt känna sexköpare och fattat att de långt ifrån alltid är mer sexistiska än genomsnittsmedelklassmannen.

Min poäng här är inte att säga att alla dessa beteenden är ”helt okej” eller att exploatering inte existerar, snarare vill jag påvisa att en djup konfrontation med verkligheten får oss att inse att det inte går att reducera människor till enbart en sak. Självgodhet och självrätt­färdiganden är sällan att föredra framför självreflektion och kanske finns det även viss hyckleri i att svenskar gärna blir fulla som as, sam­tidigt som de blir förskräckta om ­någon brukat narkotika.

Det vore skönt att kunna påstå att dessa problem bara finns hos naiva miljöpartister som saknar bred­are strukturella analyser. Men den svenska systemtilltron finns på ­systemnivå och märks även bland radikalare krafter. Exempel­vis besökte Kajsa Ekis Ekman morgonsoffan och förfasades över att minderåriga kan få transvård med bara en vårdnadshavares underskrift. Dessutom hyllar många radikalfeminister polisens insatser mot sex­industrin utan att kritisera hur många ­papperslösa sexarbetare som de deporterat.

Antagandet verkar i det första fallet vara att goda svenska föräldrar alltid står på sitt queera barns sida, och i det andra fallet att den svenska polisen minsann står på dom svagas sida – korruption, rasprofilering, och polisvåld, de är problem som bara finns i utlandet.

Det känns ibland som min tid som språkrör för Miljöpartiets ungdomsförbund 2005-2008 ägde rum i mitt förra liv. Detta säger jag inte på grund av könsbytet, utan för att så mycket annat vatten har hunnit rinna under mina broar. Nuförtiden känns partipolitik oerhört avlägset. Jag är nog både alldeles för konstig och alldeles för kritisk.

Jag röstar på Vänsterpartiet, inte för att jag alltid håller med dem, utan för att de åtminstone fattar att kapitalismen är grunden till så många av våra problem.

Men också de verkar ibland ha svårt att förstå något så enkelt som följande: när folk utförsäkras eller tvingas leva papperslösa, när det är svårt att överleva om man någon gång fallit ur systemet, när det råder jobbrist och bostadsbrist och du behöver jobb för att få bostad, då är försörjningsalter­nativen få, och dessa problem löses inte genom straff, utan genom radikal socialpolitik.

Plus & minus

Plus: Att läsa in mig på den stora argentinska och brasilianska transrörelsens ­historia. 27 augusti (min födelsedag!) släpps den argentinska transkvinnoförfattaren Camila Sosa Villadas fenomenala, poetiska roman ”Nattdjur” (Prosak Förlag) på svenska!

Minus: Att både Ronaldo och Maradona påstås ha haft ihop det med transkvinnor är en öppen hemlighet som de aldrig erkänt. Förhållanden mellan heteromän och transkvinnor fortsätter ske överallt, en dag måste det gå från öppen hemlighet till öppen!