Krönika. Stefan Sundström.

2013-11-17 01:00

Så förgås världens skönhet

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Finns det nåt av bestående värde? Guld? Knark? Tryffel för 5 000 kronor kilot?”

Åker som vanligt runt i Norge och tjänar ihop mitt levebröd. Trivs som fan så länge jag håller mej uppe i norr, söder om Trondheim är det lite väl mycket FrP-vibbar och välklädda damer och herrar som kör SUV.

Jag tjänar min del av oljepengarna på att underhålla norrmän och gastarbeitersvenskar i alkoholutskänkningslokaler.

– Ni skulle ha tackat ja när vi ville köpa in oss i halva Volvo, säjer en norrman, som jobbar åt Statoil och som har hamnat lite i försvarsposition av mina antioljelobbylåtar.

Tydligen så var det så att på 70-talet, när norrmännen började hitta olja, så hade inte norska staten några pengar att investera i och bygga upp en industri och då så frågade dom om dom inte kunde få halva Volvo så skulle Volvo/ Sverige få vara med och investera och få ut profit ur dom norska oljefälten.

– Ha ha, där gick ni miste om nåt, sa den norske oljearbetaren.

Har aldrig hört talas om detta.

Och, är det sant kan jag inte låta bli att skratta med…

Sic Transit Gloria Mundi. Så förgås världens skönhet. Så sa en gubbe jag kände när jag var liten, han var ett slags byoriginal, självlärd och ensam, i min farsas bardomsby i Dalarna.

Med det menade han att allt som säjs ha ett värde en gång ska förgås och sakna sin forna glans.

Sverige, det rika Sverige med sitt Volvo, nobbade lite förstrött landet av bönder och fiskare. Och nu kontrolleras Volvo av Kinas Kommunistiska Partis centralkommitté, medan norrmännen badar i sin olja så till den milda grad att folk i Oslo tror sej osårbara i sina stadsjeepar, och börjar rösta på Fremskrittspartiet.

Jag surfar runt på hotelldatorn, jag googlar go o gla som man ska va, och hittar mycket riktigt en artikel som bekräftar det hela, i tidningen Affärsvärlden, dom skriver att nu får "Sverige" en andra chans att ta del av oljan, med hjälp av det "innovativa" företaget Lundin Oil som letar och projekterar för fulla muggar.

Volvos gamla vd hyllas i artikeln som en framsynt man som skulle skänkt "Sverige" omätliga rikedomar, om han fått vara med på det norska oljetåget, men blev stoppad av trångsynta småhandlare i Aktieägarnas förening.

Ha ha ha, skrattar jag.

Men nu ska alltså det fina företaget Lundin Oil ta revansch åt oss svenskar.

I artikeln, inte ett ord om växthusgaser och peak oil, inte ett ord om brinnande byar i Sudan.

Heja heja.

Världen är sjuk av pengar, olja och LHCF-dieter.

Finns det nåt av bestående värde här i världen?

Guld? Knark?

Tryffel för 5000 kronor kilot?

Jag och Fjodor var inbjudna att jaga tryffel nere på Gotland i oktober. Det var rätt fantastiskt faktiskt, det var så små söta ulltottar till hundar som vi fick följa med ut i hagmarkerna, dom nosade sej fram på marken. Och så började dom ivrigt gräva mellan hasselbuskarna, solen sken lågt över den gotländska hösten, det var varmt för årstiden och jorden sprutade upp från hundarnas tassar och plötsligt hade en av dom en svart boll i munnen, det såg ut som skit ungefär och hundens husse slet tag i bollen och sa:

– Här grabbar har vi 2 000 kronor!

Och vi blev ju imponerade förstås och började tänka på hur det skulle vara att ha en sån där hund som kunde hitta några tusen så där bara rakt av.

Och det är ju jävligt bra att folk som bor på landet kan hitta en försörjning, landsbygden håller fan på att dö i Sverige, så bodde jag på Gotland skulle jag också skaffa tryffelhund.

Samtidigt, vad är det för idioter som pröjsar 5 000 spänn för nåt som ser ut som skit?

Svaret är att folk har för mycket pengar.

Vissa har för mycket pengar.

I det här jävla landet.

Olja ser också ut som skit. Eller levrat blod.

Det finns en historia om Picasso, att han mot slutet av sitt liv brukade roa sej med att gå ner på stranden i Antibes och rita i sanden. Rikingarna som låg där försökte desperat fotografera hans streck medanshavet sköljde in och suddade ut.

Jag vet inte varför han gjorde det, men kan tänka mej att det var hans långfinger mot sina mecenater, som han var beroende av för sin försörjning. Som samtidigt som dom kallade honom för geni gjorde om hans konst till en vara man kunde sätta ett pris på, och jag tänker mej att han kände hur hans konst dog i samma ögonblick. Och att det var hans sätt att hämnas.

En rätt maktlös hämnd egentligen.

Men det är jävligt provocerande med människor som aldrig kan nöja sej med att sätta sej i sanden och bara titta på solnedgången, utan måste fånga den och lägga ut den på Instagram, för att liksom göra den till sin.

Ja, det är provocerande som fan. Jag är själv en sån människa numera.

Mitt Instagram-konto är numera fullt av nordnorska solnedgångar och gotländska tryffelsvin.

En rastlöshet och tomhet jagar mej framåt i mitt maniska fotograferande, dessutom drar jag en förskönande dimma över korten, det finns en massa filter i Instagram så att man kan få allt att se lite bättre och intressantare ut.

Men inte ens dessa vackra kort är av evigt och bestående värde, där dom ligger ute på internettet, i Molnet. En dag ska Molnet lösas upp, eller köpas upp av Kinesiska Staten eller vad vet jag. Och småhandlarna i Aktieägarnas Förening kommer med stigande panik leta efter sina försvunna pengar på sina laptops, men skärmen kommer att vara svart.

Allt jag vet är att allt är förgängligt.

Allt, utom kärleken.

Happy November på er ungdomar.

Bäst

Att se alliansen försöka byta fot i frågan om vinster i välfärden, och att folk givetvis genomskådar detta. Dom har verkligen brallorna nere nu.

Sämst

Att se Norge falla ner i samma hål som Sverige rasat ner i, med samma slicka uppåt, sparka neråt-retorik. Och att se hur norrmännen inte vet nåt om Lundin Oils blodiga historia utan välkomnar dom som investerare och innovatörer. Jag hatar den vokabulären. Entrepenör är också ett sånt där solkigt ord. Fy fan.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.