Krönika. Mattias Johansson.

2020-08-24 10:45
Bild: ETC / Evgeniy Maloletka/AP/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Лука Заебал – nu är du fucked, Lukasjenko

Ett propagandatal till anställda på en fabrik skulle ge honom någon sorts legitimitet men dränktes istället av burop. Det påminner om Nicolae Ceaușescus sista framträdande.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

För 20 år sedan brevväxlade jag med Alex från Belarus. Hur vi kom i kontakt med varandra från första början minns jag inte riktigt, men det var hardcorepunken som var den röda tråden. Blandband studsade mellan Minsk och Piteå. Hans fyllda med punk från Belarus och Ryssland. Mina med skandinaviska grupper. Vi är den sista generationen som sysslat med genuin tape trading, byteshandel med heminspelade kassetter, innan internet slog igenom på allvar.

Belarus kallades fortfarande för Vitryssland och jag kunde knappt peka ut det på en karta. Fast jag hade förstått att en bister man med mustasch höll landet i ett järngrepp, och i breven som åtföljde kassetterna beskrev Alex en deprimerande vardag med brist på det mesta. Men det skulle nog bli bättre trodde han. Snart.

Så blev det inte.

Kassettbanden han skickade mig var inte kompletta. Istället fick jag bara själva magnetrullbanden, omsorgsfullt nerpackade i utskuren frigolit, och jag fick själv montera fast rullarna i mina egna kassetter för att kunna lyssna. Det kändes spännande. Subversivt. Jag nynnade ironiskt på ledmotivet till ”Mission impossible” medan jag lirkade ihop komponenterna med en liten mejsel. Men för Alex var det allvar. KGB öppnade hans post. Punk var politik. Och politik var farligt i Europas sista diktatur.

I samband med protesterna kring valet 2004 slutade Alex svara på mina brev. Kanske blev han arresterad som så många andra oppositionella på den tiden. Vi återtog aldrig kontakten och med tiden blev ofriheten i Belarus cementerad. Lukasjenko satt kvar, systemet bestod.

Människorna i Belarus är inte isolerade bakom en järnridå. De behöver inte hoppa av eller göra en våghalsad flykt över taggtråden till väst. Förra året hade jag hade nio belarusiska musiker sovandes i mitt vardagsrum. De får lämna landet och kommer de tillbaka förväntas de räta in sig i leden. När jag reser i Europa träffar jag ofta människor som lämnat Belarus för ett bättre liv i Tyskland eller Polen. Vi är av samma generation och när jag frågar om Alex känner de flesta till honom. Vad han gör idag verkar däremot ingen riktigt veta. Men jag är säker på att han gläds åt scenerna som utspelas i Minsk just nu.

Belarus revolterar. Människor har fått nog av valfusk och polisvåld. Och Lukasjenko ser faktiskt lite rädd ut när han styltar runt bland partikamrater inför tv-kamerorna. Hans korta vindjacka är lika omodern som det system han försöker bevara. Ett propagandatal till anställda på en fabrik skulle ge honom någon sorts legitimitet men dränktes istället av burop. Det påminner om Nicolae Ceaușescus sista framträdande, dagarna innan han arkebuserades på en skitig bakgård i Târgoviște. Belarus poliser och militärer är dock fortfarande lojala med systemet. Men det kan ändras. Och då är det slut.

Efter att jag stängt av nyheterna lägger jag en skiva med belarusiska Contra La Contra på vinylspelaren. Det var Alex som introducerade mig för dom. Jag styr nålen till en låt med titeln ”Лука Заебал”. Det betyder tydligen ”You are fucked Luka”. Sedan höjer jag volymen.

Det tog 26 år. Men nu är du fucked, Luka.

För övrigt vill regeringen lätta på publikrestriktionerna. Undantagen föreslås gälla om man kan genomföra ett arrangemang med sittande publik med två meters avstånd. Jag tolkar det som att det dröjer många månader innan jag kan njuta av hardcorepunk live igen.