Krönika. Dilan Apak.

2020-12-03 19:30
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Jag påminner mig själv om att allt alltid är åt helvete ändå

Det är en rakt av underbar framtid jag börjat skissa på och som jag hoppas vi kan genomföra tillsammans. Det skulle kräva en högre efterfrågan på absint och ny experimentell musik men det tror jag alla kommer vilja ha efter det här.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

En sista krönika ska skrivas innan året är slut och jag känner mig helt urblåst i hjärnan. Inget att säga. Jag drömmer om att vara en sådan där kulturarbetare som lyckats på riktigt, som kan vara som Stellan Skarsgård ni vet. Bara ta jobb som en verkligen bryr sig om och inte tänka på pengar. Men efter det här året är jag väl medveten om att varje faktura räknas och när chansen kommer ska krönikor skrivas. Att avstå medan jag väntar på inspiration, det finns inte.

Jag funderade på om jag skulle försöka skriva en humoristisk årskrönika, ett tacksamt grepp. Kanske något skojigt om hur världen höll andan medan ett senildemensboende i väst skulle rösta fram sin mest populära brukare. Eller något lite lustigt om hur nyhetsvärdet i att inte vara en metoo-man borde sprungit om motsatsen. Jag ansträngde till och med hjärnan så mycket att jag började utveckla en spaning om att miljöförstöringen skulle bli kurdernas räddning.

Men inga tankar orkar riktigt ta sig hela vägen fram. Jag är mest bara drabbad av att det snart har gått ett helt år sedan världen började förändras så tydligt. Så mycket som har tagit slut, så många liv som släckts av nya sjukdomar och gamla konflikter. Så mycket viktigt som ignorerats och så mycket söndertuggad skit som malts ännu en gång genom det allmänna medvetandet. Och än är det inte över! Vad fruktansvärt det är när så mycket tar slut fastän allt bara fortsätter.

Min främsta tröst nu är det som jag hoppas kommer att ta vid. Det glada 20-talet! Kunde folk följa upp spanska sjukan med ett glatt 20-tal för 100 år sen borde vi kunna göra det även nu. Tanken på det är en av få saker som trots allt lyckas hålla mitt humör uppe. Det är en rakt av underbar framtid jag börjat skissa på och som jag hoppas vi kan genomföra tillsammans. Det skulle kräva en högre efterfrågan på absint och ny experimentell musik men det tror jag alla kommer vilja ha efter det här.

Då kanske vi äntligen får en framtid som är lite som en dåtid jag romantiserar väldigt mycket, nämligen den med bar-mece­nater. Jag vet inte om det heter så på riktigt men det utgår från något vi redan har; olika rika personer som inte vet vad de ska göra av alla sina pengar. Men i den här framtiden låter de inte skuldkänslorna över sin rikedom driva in dem i diverse sexsekter. Istället går de till olika barer där musiker, författare och annat kulturfolk – som jag själv – försöker dränka sina sorger. Till vår stora lycka bli vi då istället lagom dränkta i mecenaternas pengar för att kunna göra det vi gör. Och vi behöver inte längre oroa oss för om vi ska få det där mailet med en förfrågan om att skriva krönika. För vi har mecenater nu! Eller då. Eller snart, hoppas jag.

Och fram till dess ska jag fortsätta tvätta händerna, hålla avstånd, bära munskydd och påminna mig själv om att allt alltid är åt helvete ändå. Det är bara det att jag märker det lite mer ibland.

För övrigt: kolla på ”Fredsmäklaren” på SVT play. Maken till välskrivet drama om konflikten mellan kurderna och Turkiet har jag aldrig setts i Norden.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.