Krönika. Rojin Pertow.

2021-06-16 13:45
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Jag är inte längre i Zuckerbergs och Twitter-programmerarnas våld

Jag sjunker djupare och djupare ner i verkligheten utanför internet – och för första gången på länge känner jag mig lösgjord från min egen samtid.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det bästa man som förälder kan lära sina barn är att stå ut med att ha tråkigt, sa en vän till mig nyligen, som ett eko av alla föräldrar före honom. Hans dotter har trätt in i informationsålderns förlovade land och inviger sommarlovsdagarna inne på sitt nedsläckta rum med iPaden som enda ljuskälla. De vid det här laget uttjatade dopaminkickarna avlöser varandra i takt med att ”rekommenderat för dig”-listan på YouTube radikaliseras från sminktips till närbilder av vulkanlika finnar som kläms i ett gulgeggigt inferno.

Jag tänker tillbaka på mina egna sommarlov då informationsteknologin sträckte sig till grooming-chattar på Aftonbladet och medan man var uppkopplad mot internet så fungerade inte hemtelefonen så dopaminet kom endast i ytterst korta stötar. Resten av tiden var man utelämnad till den analoga världen. Böcker, serietidningar, timslånga telefonsamtal med den bortresta grannkompisen. I övrigt: tristess. Långa sjok av tid som inte gick att fylla med någonting meningsfullt. Redan dagen efter skolavslutningen stod man på sommarlovets rand och blickade ut mot den oändliga gräsmattan som var arenan för lovet. Barnets största fiende är långtråkigheten.

Fram tills nyligen var jag, i likhet med min väns dotter, aldrig uttråkad längre. Jag scrollade kilometervis i sociala medier medan någon obskyr del av min hjärna skyfflade in dopamin så som fabriksarbetare skyfflade kol i industrikaminer. Ständigt vagt irriterad var jag också, precis som känsloingenjörerna i Silicon Valley har tänkt ut att det ska vara. En perfekt affektiv cocktail som ska maximera tiden som tillbringas på sociala medier. På sistone har dock någonting nytt börjat inträffa. Efter några mil med scrollfingret känner jag plötsligt avsmak. Jag blir för irriterad, ledsen, arg. Saker jag inte alls trivs med att känna. Istället för att, som förr, fortsätta djupare in i min telefon så lägger jag då helt sonika ifrån mig internet. Och då kommer det, tristessen. Jag känner mig som fången av den. Som ett utsvultet djur på jakt efter mat stryker jag runt i lägenheten och letar efter någonting att uppehålla mig med.

Jag tar upp ett nummer av alla de magasin jag stödprenumererar på men aldrig hinner läsa och skummar en artikel. Jag känner mig duktig, som att jag uträttat någonting trots att jag absolut inte har det. Om det här lilla kan kännas så bra, hur underbart måste det då kännas att faktiskt göra någonting på riktigt? Jag går på ännu längre promenader, träffar folk (på ett coronasäkert vis), läser böcker på balkongen.

Jag sjunker djupare och djupare ner i verkligheten utanför internet och för första gången på länge känner jag mig lösgjord från min egen samtid. Jag är inte längre i Mark Zuckerbergs och de namnlösa Twitter-programmerarnas våld. Så starkt kommer verkligheten över mig när jag befriat mig själv från internet, att till och med den offentliga konsten i mitt närområde ter sig intressant. Visste ni att Carl Eldhs ateljémuseum ligger i Bellevueparken i Stockholm? Har man vägarna förbi Trollhättan kan man se hans imponerande skulptur Strömkarlen vid Strömkarlsbron.

Jag inser vid 33 års ålder att ja, min vän, mina föräldrar och alla föräldrar före dem hade rätt. Det bästa man kan lära barn är att stå ut med att ha tråkigt. Tristessen är en drivkraft som får oss att sträcka oss ut och bortom nuet. Är vi ständigt stimulerade har vi ingen anledning att söka förändring. Men när vi kastas in i tristessen tvingas vi till handling.

För övrigt: Filmatiseringen av Colson Whiteheads succé­roman Den underjordiska järnvägen finns nu att se i miniserieformat på Amazon Prime Video, i regi av mästerregissören Barry Jenkins (Moonlight). Missa inte!

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.