Krönika. Maria Sveland.

2014-01-11 13:40
Orcher i Kärrtorp? Bild: Press
Orcher i Kärrtorp? Bild: Press

Inga orcher på våra gator!

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Där och då skrev vi en ny tideräkning. Där och då började vi om. En ny saga. En ny verklighet.

Enligt myten var jordens undergång beräknad till 21 december 2012 då Mayaindianernas kalender upphörde. Som alla myter är även denna full av missuppfattningar och motstridiga tolkningar som bråkar om sanningen. Men oavsett vad som är hittepå och verkligt kan jag konstatera att för min del var slutet av 2012 början på en slags personlig apokalyps som fortsatte in i nästa år. 2013 var ett ruttet år. Så vidrigt att jag stundtals började tro att universums alla onda krafter var emot mig. Och inte bara mot mig, när jag såg mig omkring bland vänner och bekanta var det ovanligt många som hade det tufft. Skilsmässor, sjukdom, utbrändhet, olyckor, självmord, dödsfall. Den ena efter den andra. Händelser som bara spädde på mina paranoida vanföreställningar om onda krafter.

Kanske var det när jag började tänka att Voldemort, Harry Potters ärkefiende, inte bara var hittepå som jag insåg hur långt det hade gått. Som tur var kom jag ihåg vad en klok vän sagt en gång om vikten av att passa sig för att demonisera sina fiender eftersom det är att tillskriva dem alldeles för mycket makt. Det är så sant och jag har tänkt på hennes ord många gånger sedan dess. De flesta människor är lika ynkliga och patetiska som en själv, hur ondskefulla och demoniska de än framstår i stunden. Och självaste Voldemort var tvungen att splittra sin själ i sju olika delar som han gömde i föremål för att överleva. Hur patetiskt är det inte att gömma sig i en turban om en tänker efter?

Så småningom när den kalla våren äntligen tog slut så vände det. Lika magiskt varje gång. Solen värmde frusna kroppar och själar och jag kunde plötsligt andas djupt igen. Och det var ganska fantastiskt att upptäcka att det fanns andra ställningar än fosterställning. Jag blev alltmer övertygad om att Voldemort bara finns i sagorna. Problemet är bara att jag älskar sagor. Gränsen mellan fantasi och verklighet har alltid varit skör i min värld. Ständigt flyttbar utifrån vad som passar för tillfället. Och ibland kan vi behöva Voldemortar för att konkretisera det ofattbara.

Så när Svenska Motståndsrörelsen marscherade Karlavägen fram på årsdagen av kristallnatten den 9 november, med svarta kläder, fanor och facklor, blev den där gränsen återigen tunn och skör. I mina ögon var de förvillande lika en armé av Voldemortar. Vidden av vulgaritet i att demonstrera just denna dag var svår att ta in och förstå.

När samma grupp attackerade demonstranterna i Kärrtorp några veckor senare trodde en av mina vänners barn att det var orcher som kom rusande.

När verkligheten blir för svår behöver vi ibland göra om den till saga för att förstå. Det är därför berättelsen funnits lika länge som människan. Samtidigt som verkligheten, livet, å andra sidan är fullt av magi och därför då och då överträffar dikten. Det är därför det inte alltid går att avgöra vad som är vad. Med den inneboende paradoxen klarar vi i bästa fall av att hantera händelser och erfarenheter och fortsätta leva.

Egentligen tycker jag livet är som intressantast när det inte måste finnas en tydlig gräns mellan vad som är vad. När allt får flyta samman och höra ihop. När en nazist lika gärna kan vara en Voldemort (utan att glömma att Voldemort också är patetisk och ynklig) eller som detta fantastiska att nästan exakt på årsdagen efter att jorden skulle ha gått under, den 22 december 2013, samlades cirka 17 000 människor på Kärrtorps IP och manifesterade mot rasismen. Med brandtal, sång, dans och kärlek. Där och då skrev vi en ny tideräkning när vi ropade: Inga orcher på våra gator!

Vad ska vi göra?

Krossa Voldermortar!

När?

Nu?

När, när, när?

Nu, nu, nu!

Där och då började vi om. En ny saga. En ny verklighet.

Bäst

Blommor istället för hakkors på moskén. Möt hatet med kärlek.

Sämst

SVT och Belinda Olssons frågeställning: ”Har feminismen gått för långt?”

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.