Krönika. Andres Lokko.

2021-01-20 19:00
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Gangsterrap är vår tids protestmusik

Kan gangsterrappens skildringar av våldsam kokainromantik och segregation klassas som protestmusik? Mitt svar är ja.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag lyssnar på den brittiska duon Sleaford Mods nya album. Om man nu råkar ha några eventuella fördomar om mig överhuvudtaget så består de, har jag lärt mig, oftast av att det är exakt det här jag mest gör: pratar maniskt om band med spikrak gasspis-lugg som alltid heter ungefär Sleaford Mods och framför passionerat satirisk samhällskritik på svårgenomtränglig engelsk dialekt över taggigt elektronisk post-punk i rakt nedstigande led från The Fall.

Även om det finns ett antal korn av sanning i den förutfattade meningen så får albumet – som för övrigt heter ”Spare ribs” - mig mest att fundera över protestmusikens funktion år 2021.

”Let’s get Brexit fucked by a horse’s penis!”, vrålar Williamson och, ja, det är väl en alldeles utmärkt idé men vem utanför de redan övertygades skara lyssnar ens?

Protestmusik som idé är ännu inte förpassad till museimontrar men som genre med ett uttalat regelverk är den tveklöst det.

Precis som i fallet Sleaford Mods är det först när protestmusik beter sig exakt så som protestmusik alltid har gjort som den kategoriseras som sådan. Rappare som Mac Miller och YG har gett ut singlar om Donald Trumps uselhet och rockkritiker världen över jublar ögonblickligen av igenkänning.

”Det var ju såhär The Clash gjorde! Eller Public Enemy! Och Woody Guthrie!”

Och kanske är det just så protestmusik ska fungera? Plakatigt och citatvänligt. Dessutom i en beprövad mall som automatiskt placerar den i en vedertagen tradition med effektiva rader man unisont kan vråla i ett demonstrationståg.

Det anonyma r’n’b-kollektivet Sault gav under 2020 ut två hyllade tematiska Black lives matter-album. De var subtilt anrättade för att uppdatera en svart protestmusiktradition som sträckte sig hela vägen tillbaka till The Staple Singers men gjorde det i ett albumformat: så dramaturgiskt fulländat att det var som att ge sig in i en romansvit om svart europeisk vardag ständigt kantad av polisbrutalitet och rasism.

Men musik som berättar om andra liv drabbade av nyliberalism, segregation och gigekonomi då? Är det protestmusik? Eller är det ”bara” socialrealism?

Är gangsterrappens reportagelika skildringar av våldsam kokainromantik och segregation i ”the endz” protestmusik? Eftersom det med väldigt jämna mellanrum skriks om att den bokstavligen bör förbjudas så säger jag ja. Bör den konservative countrystjärnan Toby Keith kategoriseras som protestsångare? Trots att han nyss tilldelades en medalj av Donald Trump för sina ”konstnärliga insatser för nationen”? Eller blott som medlöpare till en högerextrem despot?

Jag tror inte frågan behöver besvaras. Problemet som har uppstått är egentligen hur protestsången har blivit något att värna om, ett vackert fornminne placerat i glasmonter. I dag måste en ny protestsång godkännas av historiker och expertis för att föräras en plats i den permanenta protestmusik-utställningen.

Kanske är det därför Donald Trumps homofoba Proud Boys tog det ytterst paradoxala beslutet att annektera The Village Peoples ”YMCA” som sitt återkommande soundtrack. Var det en protest mot själva protestmusiken i sig? Ett led i extremhögerns konsekventa kamp för att avpolitisera konst och kultur och avlägsna all dess relevans och forna sprängkraft?

Låt dem i sådana fall göra det. För varje sång som stjäls på sin ursprungliga innebörd skrivs det tio nya. De låter bara, som tur är, inte nödvändigtvis alls så som museiintendenterna hade bestämt.

För övrigt så började jag nyss läsa den nordengelska punkpoeten John Cooper Clarkes nya självbiografi ”I wanna be yours”. Han kallar sig gärna för ”The bargain-basement Baudelaire” och, apropå krönikan du just har läst, är han kanske det främsta skälet till att Sleaford Mods överhuvudtaget existerar och gör vad de gör.

Andres Lokko
Andres Lokko 

Andres Lokko bor i Stockholm och är frilansande kritiker och krönikör.