Krönika. Behrang Miri.

2013-12-22 09:00

Dubbla måttstockar

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Det är slående hur de som i ena stunden åberopar yttrandefrihet och konstnärlig frihet i konst och musik utan maktanalytiskt perspektiv, som upprätthåller en rasistisk ordning, i andra stunden vill censurera den typ av konst och musik som reagerar mot rasism, som kritiserar makten, som ifrågasätter varför bara vissa får synas i det offentliga rummet och som reflekterar kring underklassen och de rasifierades situation.

Det som också är slående är att många av dessa krafter är desamma som oftast framställer oss som kritiserar vissa uttalanden, bilder eller låtar för att vara rasistiska eller diskriminerande som hysteriska personer som inte ska tas på allt för stor allvar. Vi är inte bara lättkränkta utan även ett hot mot just yttrandefriheten och den konstnärliga friheten.

Alla som kritiserar exempelvis Lars Vilks för att vara en islamofob får höra detta. Även efter att Uppdrag Granskning visat hur nära Lars är länkad till den counterjihadistiska rörelsen så kvarstod argumenten kring konstnärlig frihet och att man i konstens namn i princip kan få göra vad som helst.

Men så fort det kommer till andra former av konst och musik som inte bekräftar samma världsbild så kommer de dubbla måttstockarna fram. Hiphopen är den rörelse som tydligast står upp mot rasism och ger tolkningsföreträde för de grupper som sällan tillåts yttra sig i frågor som direkt berör deras kroppar och bostadsområden.

Det är därför inte konstigt att det är just hiphopen som dessa krafter försöker förbjuda, censurera och demonisera som en subkultur som förespråkar vandalism och våld.

Hela debatten kring Kartellens och Timbuktus senaste låt påvisar just detta.

De krafter som hängde ut Jason (Timbuktu) är just de personer som annars så tydligt värnar om ”yttrandefrihet” och ”konstnärlig frihet”.

Det är viktigt att nämna att dessa krafter inte enbart är folk som hänger på den rasistiska sajten Avpixlat – det gäller även den nyliberala synen på konst och kultur.

Nyliberala politiker bedriver nolltoleranspolitik riktad mot graffiti. Det är inte konstigt med tanke på att graffiti är den konstform som tydligt tar striden och debatten kring vad och vem som får synas i det offentliga rummet.

Rappen är den megafon som kanaliserar den frustration som den rådande politiken har fört med sig på samma sätt som proggrörelsen var en megafon för dåtidens frustration. Men istället för att härja på gator med järnrör i handen eller använda rasprofilering som en metod för att haffa folk använder rappen sig av metaforer och ord för att synliggöra den ilska som många bär på.

Så säg mig, vad är våldsbejakande egentligen – Jasons (Timbuktu) metaforer och ord eller Åkessons partikollegors järnrör, Asks REVA samt Billströms deportationer?

Frågorna som bör ställas till de moderater och folkpartister som så tydligt gick ut och bojkottade fem-i-tolvs prisutdelning är följande: Kommer ni även att bojkotta Lars Vilks utställningar framöver? Bojkottar ni program där Bert Karlsson medverkar framöver? Eller tänker ni fortsätta gå samma väg som SD och Avpixlat apropå yttrandefrihet som bara verkar åt ett håll?

Hoppas ni hörde Jasons tal för vi är många som är Jason – ja #jagärJason!